I måndags var jag åter på hoppträning och jag fick 180-centimetershästen igen. Den här gången kom jag i tid, hade koll på saker och ting, så vi var i ridhuset i tid. Två andra var inte det så jag fick lite extra tid att skritta fram. Den här gången lyckades jag få igång hästen bättre, men jag fick mjölksyra av att galoppera omkring en himla massa i lätt sits. Övningen vi gjorde var att skutta fyra hinder längs medellinjen och sedan rida omväxlande mot höger och vänster för att sedan rida snett över ridbanan där det också stod hinder. Hästen gjorde sitt jobb och var bussig. Det är en otroligt förlåtande häst, men en gång stannade han vid ett hinder. Där fick jag skylla mig själv faktiskt. Jag var lite före hästen och tippade framåt innan han hoppade, plus att jag kom in snett i för dålig fart. Skäms på mig. Så vi gjorde om och då gick det bättre.
Rent generellt gick det väl bättre än gången innan och ridläraren höjde upp lite, men jag har fortfarande svårt för att få ett bra flyt. Det blir flaxigt. Hästen gick på ett annat bett den här gången. I stället för kimblewick hade han något annat slags stångbett som jag bara sett på westernhästar förut. Jag kan inte påstå att jag känt mig bekväm med att rida med något av betten och jag kan inte riktigt lista ut anledningen varför han går så skarpt betslad. Det hämmar mig känns det som. Jag blir rädd för att ta i tygeln. Sen har han inte så mycket man att tala om så det är inte mycket att ta tag i över hindren. Jag hade helst velat kunna göra det.
-
Jag brukar gå en promenad när jag har lunchrast och så blev det även igår. Det hade snöat och skogen var tyst. Trafikbullret som brukar höras, hördes inte. Så jag stannade till, tyckte skogen var så fin att jag tog ett kort för att lägga upp på Instagram. Medan jag stod där och grejade med mobilen fick jag syn på något i ögonvrån. Jag vände mig om. Gissa chocken när jag insåg att det var en varg som sprang i trav bara en bit bort. Den såg målmedveten ut och traven var vägvinnande där den gled fram mellan tallstammarna. När den kommit en bit bort stannade den och noterade att jag tittade på den. Sedan försvann den. Jag gick hemåt med bultande hjärta och gelé i knäna. Det var verkligen en wow-upplevelse samtidigt som det var lite skrämmande. Så totalt otippat att få se en varg bara några hundra meter hemifrån på standardpromenaden mitt på dagen.
Rent generellt gick det väl bättre än gången innan och ridläraren höjde upp lite, men jag har fortfarande svårt för att få ett bra flyt. Det blir flaxigt. Hästen gick på ett annat bett den här gången. I stället för kimblewick hade han något annat slags stångbett som jag bara sett på westernhästar förut. Jag kan inte påstå att jag känt mig bekväm med att rida med något av betten och jag kan inte riktigt lista ut anledningen varför han går så skarpt betslad. Det hämmar mig känns det som. Jag blir rädd för att ta i tygeln. Sen har han inte så mycket man att tala om så det är inte mycket att ta tag i över hindren. Jag hade helst velat kunna göra det.
-
Jag brukar gå en promenad när jag har lunchrast och så blev det även igår. Det hade snöat och skogen var tyst. Trafikbullret som brukar höras, hördes inte. Så jag stannade till, tyckte skogen var så fin att jag tog ett kort för att lägga upp på Instagram. Medan jag stod där och grejade med mobilen fick jag syn på något i ögonvrån. Jag vände mig om. Gissa chocken när jag insåg att det var en varg som sprang i trav bara en bit bort. Den såg målmedveten ut och traven var vägvinnande där den gled fram mellan tallstammarna. När den kommit en bit bort stannade den och noterade att jag tittade på den. Sedan försvann den. Jag gick hemåt med bultande hjärta och gelé i knäna. Det var verkligen en wow-upplevelse samtidigt som det var lite skrämmande. Så totalt otippat att få se en varg bara några hundra meter hemifrån på standardpromenaden mitt på dagen.
