Trams och funderingar

Idag åkte jag hem från Stockholm. Längs vägen tänkte jag handla en del. Det var ju det som jag hade som dagens uppgift. Dessvärre hittade jag inte några arbetsbyxor och blev frustrerad. Jag gjorde någon kommentar om detta på FB och en person kommenterade detta. Jag svarade på det och fick sen ett meddelande från honom på messenger. Han var tydligen snacksugen och hela samtalet spårade ur på nolltid. Det tog inte alls lång tid innan han hade lovat att sätta på sig en blommig kjol vid nästa tillfälle jag kom till Stockholm. Karln är ju alltså president för en mc-klubb med klädkod "skinnväst med emblem på ryggen" så tänk dig synen av en kraftig karl med skinnväst och blommig kjol .

Det var väldigt underhållande att snacka med honom. Att tramsa och snacka skit är nyttigt!! Jag var på rätt mulet humör innan men det gick över. Jag skulle nog behöva tramsa och larva mig oftare.

Jag började fundera på hur länge jag har känt honom och kom fram till 22 år. Herrejösses vad tiden går . Halva mitt liv liksom. Shit. Det där sista insåg jag nu. Det var ju under några år som vi inte hade någon kontakt vilket berodde på den sambo jag hade då. Denne hade ju åsikter om vilka jag pratade med. Sen när kontakten återupptogs på FB så upplevde jag honom som ganska sval och avståndstagande. Jag hade ju liksom bara dunstat tidigare. Sen har han kommenterat lite på det jag skrivit ibland men jag blev ändå snopen att han började snacka idag.

Igår kväll funderade jag en del på det där att jag har så svårt att styra mina känslor. Jag lyckas inte resonera med mig själv och ändra på känslor som inte är ändamålsenliga eller bekväma. De tar över alldeles för mycket även om jag har en del kunskap i hur man kan jobba med känslor. Igår på jobbet noterade jag att jag hade känslan sorg i hela kroppen. Okej, jag vet inte om den satt ända ner i tårna, men den satt i alla fall i hela övre delen av kroppen. Jag har fått en känsla av att mina känslor tar över mer än vad som är normalt, så jag började Googla på det. Jag hamnade på på en sida som handlade om känsloreglering men kände att det inte riktigt var relevant för mig. Jag är inte direkt impulsiv. I stället stänger jag in känslorna. Men även det sättet att hantera det på leder till negativa konsekvenser. Så jag googlade vidare och hamnade på en annan sida som handlade om känsloreglering och anknytningsmönster. Det var intressant även om jag inte direkt fick grepp om allt där. Men en viss logik kunde jag skönja. Där stod bl.a.:

"Anknytningsångest kan beskrivas som graden av oro över att inte få den hjälp som en behöver från andra i svåra situationer." Check

"Anknytningsundvikande beskrivs som hur säker en person är på att inte få den hjälp och stöd hen behöver av andra när en behöver det." Check

"Någon som har lågt på båda dessa dimensioner har en trygg anknytning, medan en person med desorganiserad anknytning upplever hög grad av både anknytningsångest och anknytningsundvikande." Jag har vid ett tidigare tillfälle gjort ett onlinetest om anknytningsmönster. Nu ska man väl ta onlinetester med en nypa salt, men svaret på det var i alla fall att jag var desorganiserad.

Kanske kan jag vara något på spåren här men vad tusan jag ska göra för att komma vidare vet jag inte.

För övrigt så frågade jag min bikervän idag om han upplevt mig som rigid och om jag undvek ögonkontakt. Svaret var nej. Jag har även frågat L om det där med ögonkontakten och även hon säger att jag inte undviker det. Psykologen säger ju att jag undviker ögonkontakt. Det är en iakttagelse som endast är baserad på hur jag beter mig under terapisessionerna där jag tycker det är obehagligt att vända ut och in på mig själv. Det obehaget har jag ju inte utanför det rummet.

 

[Seabaz]

Låter som att du haft det roligt ändå på din sthlms-resa!

Jag undviker ögonkontakt med folk jag inte gillar. Och stänger av.
Du har väl tidigare sagt att du är tveksam till din psykolog?
Det finns kanske inte möjlighet, jag vet inte hur det fungerar, men att byta psykolog?

Och igen; var försiktig med att googla symptomer och sätta egna etiketter på dig själv. Det är inte nyttigt för själen

 

[Magiana]

Egentligen var inte resan kul men det var kul att snacka med bikervännen. Det muntrade upp.

Jo, jag känner en viss tveksamhet inför psykologen men det är inte helt enkelt att byta heller.

Anledningen till att jag googlar olika saker är för att jag vill hitta lösningar. Att bara förlita sig på att en person ska komma med lösningen känns dumt.

 

[Seabaz]

Egentligen var inte resan kul men det var kul att snacka med bikervännen. Det muntrade upp.

Jo, jag känner en viss tveksamhet inför psykologen men det är inte helt enkelt att byta heller.

Anledningen till att jag googlar olika saker är för att jag vill hitta lösningar. Att bara förlita sig på att en person ska komma med lösningen känns dumt.

Det var det jag trodde. Men även google ger extrema svar ibland, trots bra källor. Det är så himla enkelt att hitta de svar man själv vill ha än de svar som faktiskt är rätt efter utredning av just dig som individ, förstår du hur jag menar?

 

[MiaMia]

Jag har fått en känsla av att mina känslor tar över mer än vad som är normalt, så jag började Googla på det. Jag hamnade på på en sida som handlade om känsloreglering men kände att det inte riktigt var relevant för mig. Jag är inte direkt impulsiv. I stället stänger jag in känslorna. Men även det sättet att hantera det på leder till negativa konsekvenser.

Att stänga av och koppla bort känslorna kan väl lika gärna det vara ett sätt att hantera just att man inte klarar av att reglera dem på ett fungerande sätt.
Bristande reglering behöver inte i sig leda till ett utåtagerande beteende. Men det uppmärksammas mer eftersom det blir ett problem för omgivningen och inte bara för dig själv.

 

[Magiana]

Det var det jag trodde. Men även google ger extrema svar ibland, trots bra källor. Det är så himla enkelt att hitta de svar man själv vill ha än de svar som faktiskt är rätt efter utredning av just dig som individ, förstår du hur jag menar?

Jo, det förstår jag.

Att stänga av och koppla bort känslorna kan väl lika gärna det vara ett sätt att hantera just att man inte klarar av att reglera dem på ett fungerande sätt.
Bristande reglering behöver inte i sig leda till ett utåtagerande beteende. Men det uppmärksammas mer eftersom det blir ett problem för omgivningen och inte bara för dig själv.

Så kan det ju vara och de tips och råd som ges på sidan ovan kan säkert funka ibland. Haken är att jag inte kan resonera med mig själv. Känslorna hänger med månad efter månad. De tonar aldrig bort. De kan kännas mindre ibland men är aldrig "avklarade" och kommer tillbaka hela tiden. Om jag exempelvis förklarar för min morsa hur besviken jag är på henne, så minskar inte besvikelsen. Det går aldrig över. Jag lyckas aldrig släta över hennes beteende och förlåta för jag vet att hon inte har lärt sig någonting och kommer att fortsätta bete sig illa så jag kommer att fortsätta utsättas för hennes övertramp och respektlöshet. På samma sätt biter sig andra känslor också fast. Det är som om jag ackumulerar dåliga händelser. Jag bär med mig känslor från negativa händelser hur länge som helst och jag kan som sagt inte resonera om dem.

 

[MiaMia]

Jag lyckas aldrig släta över hennes beteende och förlåta för jag vet att hon inte har lärt sig någonting och kommer att fortsätta bete sig illa så jag kommer att fortsätta utsättas för hennes övertramp och respektlöshet.

När du resonerar så gör du dig beroende av andras beteende.
Om inte din mor ändrar sig så kommer ditt liv aldrig att bli ok?

Om du hanterar dina reaktioner på din mors beteende som dina egna saker, så får du större möjlighet att själv påverka vad du ska leva med. Oavsett vad hon gör eller inte gör i framtiden så är din hantering av känslorna en separat frågeställning.
Du ska inte få dem att dö ut och försvinna (=inte kommer tillbaka och stör dig) utan hitta sätt som du kan fungera MED de känslor du har. (=de kan vara där, men de förstör inte för dig)

 

[Magiana]

När du resonerar så gör du dig beroende av andras beteende.
Om inte din mor ändrar sig så kommer ditt liv aldrig att bli ok?

Om du hanterar dina reaktioner på din mors beteende som dina egna saker, så får du större möjlighet att själv påverka vad du ska leva med. Oavsett vad hon gör eller inte gör i framtiden så är din hantering av känslorna en separat frågeställning.
Du ska inte få dem att dö ut och försvinna (=inte kommer tillbaka och stör dig) utan hitta sätt som du kan fungera MED de känslor du har. (=de kan vara där, men de förstör inte för dig)

Eftersom jag ändå inte kan ändra på mina känslor så är min morsa utesluten ur mitt liv för tillfället. Jag kan inte hantera det.

Jag kan heller inte hantera andra nära relationer. Jag skulle t.ex. vilja ha en partner men jag vet att det inte kommer att fungera så jag försöker inte ens att hitta nån. Nära relationer skapar bara ångest hos mig. Det är inget jag tänker utsätta mig för p.g.a. konsekvenserna. Även om det suger att vara ensam så är det bättre än alternativet.

 

[Hippocampus]

Jag önskar så att du hade kunnat träffa min fd terapeut. Det känns verkligen som om att det skulle fungera väldigt bra.

 

[MiaMia]

Eftersom jag ändå inte kan ändra på mina känslor så är min morsa utesluten ur mitt liv för tillfället. Jag kan inte hantera det.

Du gör samma sak som jag brukar göra. Sätter ett direkt samband mellan händelsen och hur du påverkas av den. Men har svårt att se steget däremellan.

En stor del av påverkan går via att du gör tolkningar av och få känslor av händelserna du upplever.
Dessa tankar och känslor påverkar sedan dig. Genom att fokusera på hur DETTA påverkar dig så kan du göra en del med vilket inflytande det får på ditt liv.
Även om du i grunden har kvar samma känsla för din mamma och de händelser som varit.

Du resonerar som att ifall du inte blir påmind så kommer historian/känslorna om den att försvinna och inte störa dig (eller hoppas i vart fall att detta undvikande ska vara en lösning) Som du säger så dyker det alltid upp ändå och ställer till trassel. Det man kan göra är att få dem att kunna dyka upp utan att det behöver bli så mycket trassel av det.

Vilket inte är samma som att ändra på känslorna. Ändra medvetenheten och den egna hanteringen av dem.
Hoppas att du kommer dit med psykologen så du kan utveckla den förmågan, det tror jag skulle hjälpa dig. Och vara mer konstruktivt än det tankemönster du använder dag för att tolka dina reaktioner.

 

[Magiana]

Du gör samma sak som jag brukar göra. Sätter ett direkt samband mellan händelsen och hur du påverkas av den. Men har svårt att se steget däremellan.

En stor del av påverkan går via att du gör tolkningar av och få känslor av händelserna du upplever.
Dessa tankar och känslor påverkar sedan dig. Genom att fokusera på hur DETTA påverkar dig så kan du göra en del med vilket inflytande det får på ditt liv.
Även om du i grunden har kvar samma känsla för din mamma och de händelser som varit.

Du resonerar som att ifall du inte blir påmind så kommer historian/känslorna om den att försvinna och inte störa dig (eller hoppas i vart fall att detta undvikande ska vara en lösning) Som du säger så dyker det alltid upp ändå och ställer till trassel. Det man kan göra är att få dem att kunna dyka upp utan att det behöver bli så mycket trassel av det.

Vilket inte är samma som att ändra på känslorna. Ändra medvetenheten och den egna hanteringen av dem.
Hoppas att du kommer dit med psykologen så du kan utveckla den förmågan, det tror jag skulle hjälpa dig. Och vara mer konstruktivt än det tankemönster du använder dag för att tolka dina reaktioner.

Jag tror inte det går att ändra känslors påverkan. Det vore som att säga att ett ryggskott som gör en sängliggande inte påverkar en. Det är klart att det känns och det är klart att det påverkar. Visst kan upplevelsen ändras genom att t.ex. andas medvetet, men det är inte hela lösningen.

Jag vet att man har känslor. Man är inte sina känslor. Jag kan också klara av att identifiera varifrån känslorna kommer och om det är en annan känsla än den jag tror som egentligen påverkar. Jag kan också ibland "kliva ur mig själv" och observera vad som händer och vad som känns. Det finns ju ett mellanrum mellan mig och känslorna. Men ändå så blir jag så påverkad av det här.

En teknik jag använde när jag jobbade med panikångesten var att känna efter var känslan fanns och var den inte fanns. Sen växlade jag perspektiv fram och tillbaka. Till slut försvann panikångesten. (Ja, det var lite andra sätt jag också jobbade med. Ovanstående var en av dem.)

Men nu vet jag inte hur jag ska hantera saker. Det känns säkrast att undvika det som kan göra ont, eller rättare sagt, det som kommer att göra ont (på samma sätt som jag undviker att skada mig fysiskt.) Ibland undrar jag om enda anledningen till att jag finns till är att folk ska kunna använda mig som dörrmatta eller slagpåse eller bara någon att utnyttja. Det är väl ur det jag har utvecklat min något taggiga utstrålning.

Och samarbetet med psykologen är jag väldigt skeptisk till. Nu känns det som om oavsett vilket av mina miljarder intressen jag ägnar mig åt, så bekräftar jag att jag har ett specialintresse. Jag var hemma hos min chef i fredags och hon hade planterat blommor. Om jag gör samma sak så blir jag stämplad som udda. Jag har fått känslan av att jag borde vara helt passiv för att klassas som normal. Jag borde inte ha åsikter heller. Eller jag kan ha åsikter men måste ändra dem då och då. Att stå fast vid mina åsikter och värderingar är tydligen fel. Det här leder tillbaka tankarna till att jag egentligen bara ska ligga platt för min omgivning.

 

[bettysmatte]

Att stå fast vid mina åsikter och värderingar är tydligen fel. Det här leder tillbaka tankarna till att jag egentligen bara ska ligga platt för min omgivning.

Grundläggande åsikter och värderingar, såsom att man kanske värderar ärlighet, lojalitet, generositet, och försöker att leva upp till detta, är väl aldrig fel?

Om man däremot inte kan rubba en millimeter på sina åsikter och värderingar när behov och livet i stort kräver det, då får man kanske fundera lite på om det fungerar att stå fast? Man kan ju t.ex. ha en åsikt att "internet är bara skit" och då envist vägra att göra någonting via nätet. Men det kanske inte är så smart, med tanke på hur mycket jobbigare det blir att t.ex. betala räkningar via banken jämfört med om man gör det via nätet.

Ibland är det faktiskt okej att omvärdera sina åsikter. Det betyder inte per automatik att man "lägger sig platt". Om saker och ting inte funkar som man tänkt sig, då är det väl bara sunt att "tänka om" lite grann? Det som verkade så rätt för 10 år sedan, kan ju faktiskt vara ack så fel i år.....

 

[Shaggy]

Och samarbetet med psykologen är jag väldigt skeptisk till. Nu känns det som om oavsett vilket av mina miljarder intressen jag ägnar mig åt, så bekräftar jag att jag har ett specialintresse. Jag var hemma hos min chef i fredags och hon hade planterat blommor. Om jag gör samma sak så blir jag stämplad som udda. Jag har fått känslan av att jag borde vara helt passiv för att klassas som normal.

Din psykolog verkar ha snöat in sig på diagnoser och/eller så förstärker du hans uttalanden eftersom du känner dig osäker i relationen.

Jag borde inte ha åsikter heller. Eller jag kan ha åsikter men måste ändra dem då och då. Att stå fast vid mina åsikter och värderingar är tydligen fel. Det här leder tillbaka tankarna till att jag egentligen bara ska ligga platt för min omgivning.

Jag tycker det här tangerar det där jag skrev tidigare om att du verkar rädd för att ändra på något för att du då är rädd för att förlora dig själv. Jag ska försöka dra en liknelse om det.
Du hänger i fingertopparna från en klippkant med djupt hav under. Du är livrädd för att släppa taget för risken finns att det gör ont och du blir garanterat blöt. Tyvärr orkar du inte dra dig upp. Slutligen orkar du inte hålla kvar längre utan släpper och faller. Kanske får du något sår från klippväggen, otäckt är det iallafall under färden ner mot vattnet där du blir dyblöt. Efter att ha simmat in till kanten går du uppför en brant och mycket slingrig stig till toppen av klippan där du nyss hängde i fingertopparna. Du ser nu ut över havet mot horisonten. Är du nu en annan människa? Har du förlorat några av dina erfarenheter? Har det här ändrat på dina värderingar? Nej inget av det har hänt. Det som hänt är att du ser världen ur ett annat perspektiv.
För mig är det det här terapin syftar till. Man möter sina 'fasor', bearbetar dem, funderar på om det finns andra sätt att förhålla sig till dem. De gör ont, det är 'kallt och blött' och man faller fritt men i slutändan så står man på fast mark utan att förtvivlat bryta naglaran när man försöker undvika att falla ner i 'det iskalla havet'.

 

[Trissa]

Jag tror inte det går att ändra känslors påverkan. Det vore som att säga att ett ryggskott som gör en sängliggande inte påverkar en. Det är klart att det känns och det är klart att det påverkar. Visst kan upplevelsen ändras genom att t.ex. andas medvetet, men det är inte hela lösningen.

Jag vet att man har känslor. Man är inte sina känslor. Jag kan också klara av att identifiera varifrån känslorna kommer och om det är en annan känsla än den jag tror som egentligen påverkar. Jag kan också ibland "kliva ur mig själv" och observera vad som händer och vad som känns. Det finns ju ett mellanrum mellan mig och känslorna. Men ändå så blir jag så påverkad av det här.

.

Jag tror att man kan inte ändra känslan, men man kan ändra reaktionen på den.

 

[Magiana]

Grundläggande åsikter och värderingar, såsom att man kanske värderar ärlighet, lojalitet, generositet, och försöker att leva upp till detta, är väl aldrig fel?

Om man däremot inte kan rubba en millimeter på sina åsikter och värderingar när behov och livet i stort kräver det, då får man kanske fundera lite på om det fungerar att stå fast? Man kan ju t.ex. ha en åsikt att "internet är bara skit" och då envist vägra att göra någonting via nätet. Men det kanske inte är så smart, med tanke på hur mycket jobbigare det blir att t.ex. betala räkningar via banken jämfört med om man gör det via nätet.

Ibland är det faktiskt okej att omvärdera sina åsikter. Det betyder inte per automatik att man "lägger sig platt". Om saker och ting inte funkar som man tänkt sig, då är det väl bara sunt att "tänka om" lite grann? Det som verkade så rätt för 10 år sedan, kan ju faktiskt vara ack så fel i år.....

Klart jag kan tänka om men att ta sämsta alternativet direkt bara för att någon annan tycker det är bra, det gör jag inte. Jag gör det som passar mig.

Av någon anledning förväntas jag tycka att det är okej med ett boende jag inte trivs med, bara för att andra trivs med ett sådant boende. Jag förväntas också gilla idén att handla all min mat i affären som en civiliserad människa. Att avvika från den vita människans norm är ju no-no. Och att vidta åtgärder för att klara mig i dåliga tider gör jag nog också på fel sätt. Jag ser helt enkelt om mitt hus på det sätt jag finner bäst.

Din psykolog verkar ha snöat in sig på diagnoser och/eller så förstärker du hans uttalanden eftersom du känner dig osäker i relationen.

Jag tycker det här tangerar det där jag skrev tidigare om att du verkar rädd för att ändra på något för att du då är rädd för att förlora dig själv. Jag ska försöka dra en liknelse om det.
Du hänger i fingertopparna från en klippkant med djupt hav under. Du är livrädd för att släppa taget för risken finns att det gör ont och du blir garanterat blöt. Tyvärr orkar du inte dra dig upp. Slutligen orkar du inte hålla kvar längre utan släpper och faller. Kanske får du något sår från klippväggen, otäckt är det iallafall under färden ner mot vattnet där du blir dyblöt. Efter att ha simmat in till kanten går du uppför en brant och mycket slingrig stig till toppen av klippan där du nyss hängde i fingertopparna. Du ser nu ut över havet mot horisonten. Är du nu en annan människa? Har du förlorat några av dina erfarenheter? Har det här ändrat på dina värderingar? Nej inget av det har hänt. Det som hänt är att du ser världen ur ett annat perspektiv.
För mig är det det här terapin syftar till. Man möter sina 'fasor', bearbetar dem, funderar på om det finns andra sätt att förhålla sig till dem. De gör ont, det är 'kallt och blött' och man faller fritt men i slutändan så står man på fast mark utan att förtvivlat bryta naglaran när man försöker undvika att falla ner i 'det iskalla havet'.

Jag håller helt enkelt inte med psykologen i hans analyser. Han påstår t.ex. att jag har problem med exekutiva funktioner. Jag har ingen aning om vad han menar. Det är en massa annat jidder också som jag inte heller fattar. Jag känner helt enkelt inte igen mig i det han påstår.

Jag förstår liknelsen men inte hur det relaterar till mitt liv. Om jag t.ex. tycker att det är jätteviktigt att äta ekologisk mat och ännu hellre ekologisk egenodlad mat, så verkar det inte vara okej att tycka det hela tiden utan jag måste ändra åsikt om det. Där är vi ju inne på att ändra mina värderingar. Och om jag tillåter någon att trycka in mig i ett boende jag inte tycker om, då får jag helt enkelt erfarenheter jag inte vill ha.

Jag får ju inte vara jag. Jag förväntas följa någon annans mall för jag är tydligen en idiot och kan inte tänka själv. (Men fan låt mig käka rötter om jag vill det och lås inte in mig i fängelse.) Ska någon annan välja åt mig hur jag ska leva så raderas min identitet.

Och så ska jag tydligen utnyttjas och köras över. Jag vill inte ge dem som behandlat mig illa rätt.

Ju fler erfarenheter jag fått, desto räddare har jag blivit och desto viktigare har det blivit att skydda mig själv. Jag vill inte förlora mer pengar. Jag vill inte vara ledsen jämt. Jag vill inte råka illa ut för att reglerna i samhället ser ut som de gör. Jag vill inte bli nervärderad. Jag vill inte bli behandlad som mindre vetande.

Men jag antar att det står Idiot i pannan på mig.

 

[Shaggy]

Jag förstår liknelsen men inte hur det relaterar till mitt liv. Om jag t.ex. tycker att det är jätteviktigt att äta ekologisk mat och ännu hellre ekologisk egenodlad mat, så verkar det inte vara okej att tycka det hela tiden utan jag måste ändra åsikt om det. Där är vi ju inne på att ändra mina värderingar. Och om jag tillåter någon att trycka in mig i ett boende jag inte tycker om, då får jag helt enkelt erfarenheter jag inte vill ha.

Jag får ju inte vara jag. Jag förväntas följa någon annans mall för jag är tydligen en idiot och kan inte tänka själv. (Men fan låt mig käka rötter om jag vill det och lås inte in mig i fängelse.) Ska någon annan välja åt mig hur jag ska leva så raderas min identitet.

Och så ska jag tydligen utnyttjas och köras över. Jag vill inte ge dem som behandlat mig illa rätt.

Men det är hans idéer varför ska de begränsa dig? Du måste försöka få byta psykolog för oavsett vem som har "rätt eller fel" av er så kommer du inte få ut något av terapin när du hela tiden ägnar dig åt att vara misstänksam. Förtroendet för psykologen är grunden i en lyckad terapi.
Liknelsen var för dig inte för din psykolog. Det är du som ska göra den jobbig resan inte han. När du gör den resan måste du lita på att du kommer ut som dig själv på andra sidan och det är det jag vill illustrera med min liknelse för att du ska våga släppa taget och falla.

 

[Magiana]

Men det är hans idéer varför ska de begränsa dig? Du måste försöka få byta psykolog för oavsett vem som har "rätt eller fel" av er så kommer du inte få ut något av terapin när du hela tiden ägnar dig åt att vara misstänksam. Förtroendet för psykologen är grunden i en lyckad terapi.
Liknelsen var för dig inte för din psykolog. Det är du som ska göra den jobbig resan inte han. När du gör den resan måste du lita på att du kommer ut som dig själv på andra sidan och det är det jag vill illustrera med min liknelse för att du ska våga släppa taget och falla.

Grejen är att det anses vara fel på mig för att jag har åsikter och värderingar som jag inte har lust att ändra på. Och för att det inte ska vara fel på mig så måste jag ändra mig till något som inte är jag. Jag har liksom full panik för att det alltid kommer att vara fel på mig.

Misstänksam är något jag har lärt mig att bli. Jag köper ingenting rakt av. Det är en läxa jag lärt mig den hårda vägen.

Egentligen tror jag att jag skulle passa bäst ensam i Sibirien eller i en djungel eller på en bergstopp.

 

[Shaggy]

Grejen är att det anses vara fel på mig för att jag har åsikter och värderingar som jag inte har lust att ändra på. Och för att det inte ska vara fel på mig så måste jag ändra mig till något som inte är jag. Jag har liksom full panik för att det alltid kommer att vara fel på mig.

Jamen det är ju det jag försöker skriva. Du har inget förtroende för terapeuten oavsett orsak. När man inte har förtroende för terapeuten kan man inte släppa taget och falla för man litar inte på att vattnet som fångar en är vatten utan det kan vara en betongyta som är målad till hav. Du måste släppa det där med att bevisa hur korkad terapeuten är för det ger inte dig något alls. Han funkar inte för dig låt det vara med det.

Egentligen tror jag att jag skulle passa bäst ensam i Sibirien eller i en djungel eller på en bergstopp.

Nej din depression tycker att du ska gömma dig ensam i Sibirien.

 

[Kilauea]

Klart jag kan tänka om men att ta sämsta alternativet direkt bara för att någon annan tycker det är bra, det gör jag inte. Jag gör det som passar mig.

Av någon anledning förväntas jag tycka att det är okej med ett boende jag inte trivs med, bara för att andra trivs med ett sådant boende. Jag förväntas också gilla idén att handla all min mat i affären som en civiliserad människa. Att avvika från den vita människans norm är ju no-no. Och att vidta åtgärder för att klara mig i dåliga tider gör jag nog också på fel sätt. Jag ser helt enkelt om mitt hus på det sätt jag finner bäst.


Jag håller helt enkelt inte med psykologen i hans analyser. Han påstår t.ex. att jag har problem med exekutiva funktioner. Jag har ingen aning om vad han menar. Det är en massa annat jidder också som jag inte heller fattar. Jag känner helt enkelt inte igen mig i det han påstår.

Jag förstår liknelsen men inte hur det relaterar till mitt liv. Om jag t.ex. tycker att det är jätteviktigt att äta ekologisk mat och ännu hellre ekologisk egenodlad mat, så verkar det inte vara okej att tycka det hela tiden utan jag måste ändra åsikt om det. Där är vi ju inne på att ändra mina värderingar. Och om jag tillåter någon att trycka in mig i ett boende jag inte tycker om, då får jag helt enkelt erfarenheter jag inte vill ha.

Jag får ju inte vara jag. Jag förväntas följa någon annans mall för jag är tydligen en idiot och kan inte tänka själv. (Men fan låt mig käka rötter om jag vill det och lås inte in mig i fängelse.) Ska någon annan välja åt mig hur jag ska leva så raderas min identitet.

Och så ska jag tydligen utnyttjas och köras över. Jag vill inte ge dem som behandlat mig illa rätt.

Ju fler erfarenheter jag fått, desto räddare har jag blivit och desto viktigare har det blivit att skydda mig själv. Jag vill inte förlora mer pengar. Jag vill inte vara ledsen jämt. Jag vill inte råka illa ut för att reglerna i samhället ser ut som de gör. Jag vill inte bli nervärderad. Jag vill inte bli behandlad som mindre vetande.

Men jag antar att det står Idiot i pannan på mig.

Säger det igen, försök få byta psykolog. Att gå till en psykolog man inte har förtroende för hjälper inte.
Såklart du ska äta och odla egen mat om du vill. Det är ju mer och mer inne att göra det nu, att tänka på sig själv och att välja eko/närodlat. Inget konstigt alls tycker jag.

 

[bettysmatte]

Klart jag kan tänka om men att ta sämsta alternativet direkt bara för att någon annan tycker det är bra, det gör jag inte. Jag gör det som passar mig.

Av någon anledning förväntas jag tycka att det är okej med ett boende jag inte trivs med, bara för att andra trivs med ett sådant boende. Jag förväntas också gilla idén att handla all min mat i affären som en civiliserad människa. Att avvika från den vita människans norm är ju no-no. Och att vidta åtgärder för att klara mig i dåliga tider gör jag nog också på fel sätt. Jag ser helt enkelt om mitt hus på det sätt jag finner bäst.


Jag håller helt enkelt inte med psykologen i hans analyser. Han påstår t.ex. att jag har problem med exekutiva funktioner. Jag har ingen aning om vad han menar. Det är en massa annat jidder också som jag inte heller fattar. Jag känner helt enkelt inte igen mig i det han påstår.

Jag förstår liknelsen men inte hur det relaterar till mitt liv. Om jag t.ex. tycker att det är jätteviktigt att äta ekologisk mat och ännu hellre ekologisk egenodlad mat, så verkar det inte vara okej att tycka det hela tiden utan jag måste ändra åsikt om det. Där är vi ju inne på att ändra mina värderingar. Och om jag tillåter någon att trycka in mig i ett boende jag inte tycker om, då får jag helt enkelt erfarenheter jag inte vill ha.

Jag får ju inte vara jag. Jag förväntas följa någon annans mall för jag är tydligen en idiot och kan inte tänka själv. (Men fan låt mig käka rötter om jag vill det och lås inte in mig i fängelse.) Ska någon annan välja åt mig hur jag ska leva så raderas min identitet.

Och så ska jag tydligen utnyttjas och köras över. Jag vill inte ge dem som behandlat mig illa rätt.

Ju fler erfarenheter jag fått, desto räddare har jag blivit och desto viktigare har det blivit att skydda mig själv. Jag vill inte förlora mer pengar. Jag vill inte vara ledsen jämt. Jag vill inte råka illa ut för att reglerna i samhället ser ut som de gör. Jag vill inte bli nervärderad. Jag vill inte bli behandlad som mindre vetande.

Men jag antar att det står Idiot i pannan på mig.

Jag misstänker att psykologen inte alls försöker få dig att ändra åsikt/värdering "bara för att", utan att han ser en människa som inte hinner med sitt liv pga allt hon vill leva upp till. Jag tror t.ex. inte alls att han försöker få dig till att ändra åsikt om huruvida det är bra att odla sina egna ekologiska grönsaker, däremot försöker han kanske få dig att reflektera över om det är genomförbart i den skala som du vill göra det. Det är ju i och för sig inte konstigt i sådana fall, eftersom hans uppgift är att behandla och hjälpa en människa med utmattningsdepression.

Men min tolkning kan naturligtvis vara fel. Vad tycker du själv att psykologen skulle säga/göra för att du skulle må bättre? Kommunicerar du detta till psykologen? Kanske han kan förklara för dig varför han säger/agerar som han gör?