C
Curly
Detta är ingen fråga eller något sådant. Kanske mer en tankeställare om att allt inte blir som man tror.
Jag har en kompis som är med barn sen ett tag. Hon har ett barn på några år sedan tidigare med en kille hon inte bor ihop med numera. I somras gjorde de slut och ganska kort därefter blev hon ihop med en annan kille. Han verkade vettig, snäll och allt det där och efter ett par månader blev hon med barn. Hon tyckte att han verkade vara den rätte. Jag var glad för hennes skull för hon hade gått igenom en del på sistone. Ganska nyligen började han bete sig väldigt illa mot henne. Han kunde säga elaka saker till henne, ljuga för henne och behandlade henne dåligt (kommenterade hennes åsikter med otrevliga svar mm). Först var han jätteglad över att hon var gravid, men sedan blev han helt annorlunda. Kan tillägga att han är en äldre kille med barn sedan innan så han är inte precis för ung eller omogen för uppgiften på det sättet. Hon gav honom en till chans för att se om han ändrade sig eftersom han hade blivit sådan helt plötsligt. Det var ju trots allt hennes kommande barns far, men det blev inte bättre så de gjorde slut.
Nu har magen börjat synas, hon har haft jätteont sen en tid och inte kunnat jobba.
Hon bor inte på samma ort som sin förra pojkvän och son och träffar därför honom ca varannan helg. Nu planerar hon att flytta tillbaka till den orten så hon kan träffa sitt andra barn mkt oftare då denne går i skolan.
Tycker synd om henne för att hon nu kommer ha två barn med två olika pappor (varav ev. kontakt bara med den "första" som verkar vettig eftersom den andra inte verkar riktigt klok) och bo själv.
Hon vill ju behålla barnet, dels eftersom det har börjat synas och det lätt kan bli mkt frågor (dels pga hennes mkt sociala arbete) vilket hon skulle tycka vore jobbigt och dels för att det nu har gått ett tag.
Tänk så det kan gå. Även om man kanske inte 'ska' skaffa barn efter för kort tid med en ny man så finns det alltid oplanerade graviditeter som ju funkar och denna var dessutom planerad! Innan han började bete sig så var han hur "normal" som helst och som sagt glad för det hela. Bara för ett halvår sedan bodde hon fortfarande med sin sambo och deras barn och nu är allt så annorlunda.
Undrar hur jag hade gjort i hennes ställe. Jag har frågat om hon är ledsen, men hon säger att hon är mest arg (såklart). Jag skulle varit förkrossad och så besviken på att något så bra och roligt blev så fel.
Jag har en kompis som är med barn sen ett tag. Hon har ett barn på några år sedan tidigare med en kille hon inte bor ihop med numera. I somras gjorde de slut och ganska kort därefter blev hon ihop med en annan kille. Han verkade vettig, snäll och allt det där och efter ett par månader blev hon med barn. Hon tyckte att han verkade vara den rätte. Jag var glad för hennes skull för hon hade gått igenom en del på sistone. Ganska nyligen började han bete sig väldigt illa mot henne. Han kunde säga elaka saker till henne, ljuga för henne och behandlade henne dåligt (kommenterade hennes åsikter med otrevliga svar mm). Först var han jätteglad över att hon var gravid, men sedan blev han helt annorlunda. Kan tillägga att han är en äldre kille med barn sedan innan så han är inte precis för ung eller omogen för uppgiften på det sättet. Hon gav honom en till chans för att se om han ändrade sig eftersom han hade blivit sådan helt plötsligt. Det var ju trots allt hennes kommande barns far, men det blev inte bättre så de gjorde slut.
Nu har magen börjat synas, hon har haft jätteont sen en tid och inte kunnat jobba.
Hon bor inte på samma ort som sin förra pojkvän och son och träffar därför honom ca varannan helg. Nu planerar hon att flytta tillbaka till den orten så hon kan träffa sitt andra barn mkt oftare då denne går i skolan.
Tycker synd om henne för att hon nu kommer ha två barn med två olika pappor (varav ev. kontakt bara med den "första" som verkar vettig eftersom den andra inte verkar riktigt klok) och bo själv.
Hon vill ju behålla barnet, dels eftersom det har börjat synas och det lätt kan bli mkt frågor (dels pga hennes mkt sociala arbete) vilket hon skulle tycka vore jobbigt och dels för att det nu har gått ett tag.
Tänk så det kan gå. Även om man kanske inte 'ska' skaffa barn efter för kort tid med en ny man så finns det alltid oplanerade graviditeter som ju funkar och denna var dessutom planerad! Innan han började bete sig så var han hur "normal" som helst och som sagt glad för det hela. Bara för ett halvår sedan bodde hon fortfarande med sin sambo och deras barn och nu är allt så annorlunda.
Undrar hur jag hade gjort i hennes ställe. Jag har frågat om hon är ledsen, men hon säger att hon är mest arg (såklart). Jag skulle varit förkrossad och så besviken på att något så bra och roligt blev så fel.