Hemlig_ledsen
Trådstartare
Jag och min sambo har varit ihop i lite över två år, vi är strax innan 40, inga barn. I början hade vi jättemycket sex, både han och jag är väldigt fysiska som personer och sexet har varit bra från dag ett, i princip. Vi har haft kul och skönt sex och dessutom kramats och pussats/tagit mycket på varandra. Vi har båda uttryckt att den typen av sex som vi har är bra för oss båda. Lagom avancerat, äventyrligt men inte särskilt kinka. Jag tror inte att det är där skon klämmer.
För ungefär fyra månader sedan fick vi en massa problem som ledde till dålig stämning. Jag hade dessutom ett dödsfall i familjen som gjorde att jag inte var så intresserad av sex. Han sa att han förstod, men har i efterhand berättat att han blev väldigt sårad av att jag då och då var tvungen att lägga av "mitt i", eftersom att jag blev ledsen eller började tänka på jobbiga saker. Han säger att han förstår att det blev så, men att han inte kan rå för att han kände sig bortskuffad och avvisad.
De här problemen kulminerade när vi hade en jättediskussion om att man "måste kunna säga nej". (Vilket jag inte riktigt vet varför jag var tvungen att driva så hårt, jag har alltid sagt nej när jag inte velat, det är inte tu tal om den saken). Han däremot, säger att han blev ännu mer osäker av den diskussionen, känner att han inte tror att jag vill ha sex och har därför stängt av sin sexdrift mer eller mindre.
Vi har också bråkat ganska mycket ett tag. Och när jag frågar honom varför han inte vill ha sex längre säger han att han blir avtänd av våra bråk. Att han inte kan bli kåt på sekunden efter att vi blivit sams. Och så kan det ju vara, men i nästa sekund säger han att han tycker att det är lite konstigt själv, att han alltid tidigare velat ha försoningssex, eller kunnat vara kåt trots svajjiga känslor. Hans förklaring är att han citat "inte vill bara knulla med mig" utan att han vill att känslorna ska finnas med. Det kanske ligger nåt i det, kanske inte. MEn i vilket fall gör det mig så fruktansvärt ledsen.
Nu har vi sex MAX en gång i veckan, vilket inte alls är nog för mig. Och inte heller för honom tydligen, eftersom att jag har upptäckt att han är väldigt flitig på att ladda ner och titta på porr. Jag har ingenting emot porr, och självklart har han rätt att titta så mycket han vill. Men jag kan inte heller rå för att jag sitter här med gråten i halsen när jag hittat hans filer med filmer som heter "barely legal", "anal teen angels" och "sex and submission". Jag känner mig så VANSINNIGT oattraktiv, ful och bortstött. Gör jag närmanden så skyller han på att han är trött, eller att han måste göra det ena eller det andra. Och jag blir bara ledsnare och ledsnare.
Det ska sägas att vi fortfarande är ganska bra på närhet. Vi ligger gärna och kramas i soffan eller sängen. Men kyssas gör vi inte speciellt mycket längre. Jag saknar det, alltihop.
Vi har en inbokad tid hos en parterapeut om två veckor. Men just nu, när jag sitter med det här framför mig, förstår jag inte hur jag ska klara av att stanna så länge. Första impulsen var bara att packa väskan och gå. Men vad hjälper det mig, egentligen?
Han kommer hem från arbetet vid 23 ikväll. Jag vill inte göra en stor grej av det här (dels eftersom jag inte har i hans downloadfiler att göra, och dels för att jag inte tror att det gör något bättre att skuldbelägga honom för att han har sexuella behov). Men vem har inte det? Jag längtar efter sex. Och riktig närhet. Och jag vet inte hur jag ska vara mot honom. Jag har ingen lust att bråka heller, jag vill bara att det ska vara BRA...
Kan man hitta tillbaka dit tro? Jag vet att ni inte kan ge mig rätt svar, men vad tror ni? Jag älskar honom och vi har det bra på många andra sätt. Extra jobbigt tror jag det är för att jag är kvinna och inte "ska vilja" ha mer sex än min man. Jag känner mig som en snusktant!
För ungefär fyra månader sedan fick vi en massa problem som ledde till dålig stämning. Jag hade dessutom ett dödsfall i familjen som gjorde att jag inte var så intresserad av sex. Han sa att han förstod, men har i efterhand berättat att han blev väldigt sårad av att jag då och då var tvungen att lägga av "mitt i", eftersom att jag blev ledsen eller började tänka på jobbiga saker. Han säger att han förstår att det blev så, men att han inte kan rå för att han kände sig bortskuffad och avvisad.
De här problemen kulminerade när vi hade en jättediskussion om att man "måste kunna säga nej". (Vilket jag inte riktigt vet varför jag var tvungen att driva så hårt, jag har alltid sagt nej när jag inte velat, det är inte tu tal om den saken). Han däremot, säger att han blev ännu mer osäker av den diskussionen, känner att han inte tror att jag vill ha sex och har därför stängt av sin sexdrift mer eller mindre.
Vi har också bråkat ganska mycket ett tag. Och när jag frågar honom varför han inte vill ha sex längre säger han att han blir avtänd av våra bråk. Att han inte kan bli kåt på sekunden efter att vi blivit sams. Och så kan det ju vara, men i nästa sekund säger han att han tycker att det är lite konstigt själv, att han alltid tidigare velat ha försoningssex, eller kunnat vara kåt trots svajjiga känslor. Hans förklaring är att han citat "inte vill bara knulla med mig" utan att han vill att känslorna ska finnas med. Det kanske ligger nåt i det, kanske inte. MEn i vilket fall gör det mig så fruktansvärt ledsen.
Nu har vi sex MAX en gång i veckan, vilket inte alls är nog för mig. Och inte heller för honom tydligen, eftersom att jag har upptäckt att han är väldigt flitig på att ladda ner och titta på porr. Jag har ingenting emot porr, och självklart har han rätt att titta så mycket han vill. Men jag kan inte heller rå för att jag sitter här med gråten i halsen när jag hittat hans filer med filmer som heter "barely legal", "anal teen angels" och "sex and submission". Jag känner mig så VANSINNIGT oattraktiv, ful och bortstött. Gör jag närmanden så skyller han på att han är trött, eller att han måste göra det ena eller det andra. Och jag blir bara ledsnare och ledsnare.
Det ska sägas att vi fortfarande är ganska bra på närhet. Vi ligger gärna och kramas i soffan eller sängen. Men kyssas gör vi inte speciellt mycket längre. Jag saknar det, alltihop.
Vi har en inbokad tid hos en parterapeut om två veckor. Men just nu, när jag sitter med det här framför mig, förstår jag inte hur jag ska klara av att stanna så länge. Första impulsen var bara att packa väskan och gå. Men vad hjälper det mig, egentligen?
Han kommer hem från arbetet vid 23 ikväll. Jag vill inte göra en stor grej av det här (dels eftersom jag inte har i hans downloadfiler att göra, och dels för att jag inte tror att det gör något bättre att skuldbelägga honom för att han har sexuella behov). Men vem har inte det? Jag längtar efter sex. Och riktig närhet. Och jag vet inte hur jag ska vara mot honom. Jag har ingen lust att bråka heller, jag vill bara att det ska vara BRA...
Kan man hitta tillbaka dit tro? Jag vet att ni inte kan ge mig rätt svar, men vad tror ni? Jag älskar honom och vi har det bra på många andra sätt. Extra jobbigt tror jag det är för att jag är kvinna och inte "ska vilja" ha mer sex än min man. Jag känner mig som en snusktant!
