Sv: Tips till ensamstående mamma!
Jag är orolig att om jag inte lägger ner kraft på deras relation, så finns det chans att den upphör.
När är intresset för litet så att det är dags att säga STOPP?
Och framförallt, hur vet man när intresset är för litet från den andre föräldern för att det ska gynna barnet? Även om en förälder har rättigheter att umgås med sitt barn, måste ju barnet också ha rättigheten att känns sig trygg, lycklig och positiv.
Av andras och egen erfarenhet så tror inte jag att du kan bära deras relation, egentligen pappans relation till barnet eftersom barnet är så litet att det varken kan ta ansvar eller ens initiativ (ännu).
Jag har inte hört talas om något fall där mammans arbete med pappans föräldraskap lett till ett sånt där Uppvaknande! som du kanske hoppas på. Det betyder inte att det inte existerar, men
jag tror inte på det. Och precis som du har jag letat efter material om de här sakerna. Det enda jag hittar nästan är fäder som anser att de inte får träffa barnen för mammorna. Ibland misstänker jag att det är så fäderna till de faderlösa i min familj skulle beskriva situationen. Jag vet att de har fel i sak, men jag vet ju inte vad de känner och hur de tolkar det de känner.
Samtidigt måste du göra det du känner att du måste göra för att kunna stå för vad du gör - men du verkar vara en VÄLDIGT stark och kapabel person, och det betyder att du riskerar att lägga VÄLDIGT mycket på detta. Med noll utdelning för barnet och dig själv. Även det kan man komma att ångra, inte bara det man inte gjorde. Du riskerar att ångra att du la en massa kraft på honom, som du kunde ha lagt på annat.
Men där får du ju fråga dig själv hur du ska välja, jag kan bara skriva vad jag i efterhand tänker.
Säga STOPP pga litet intresse tycker jag spontant är onödigt. Avslutar du dina vedermödor, och pappan då ändå dyker upp en stund då och då, så ser jag inget fel i det. Då är han en sådan pappa som dyker upp ibland. Däremot kan han ju inte ta med tex en treåring han knappt känner på semester och dylikt. Men där skulle du få myndigheternas hjälp, om han mot förmodan hittar på något så dumt.
Jag tror inte att kontaktens omfattning
som sådan på något enkelt sätt påverkar om barnet tar skada alternativt har nöje/nytta av den. Även en ständigt närvarande förälder kan ju vara en psykosocial katastrof för ett barn. Frågan är om
sveket infinner sig, eller inte, tror jag. En pappa man
vet är en sporadisk person kan kanske inte svika, för man litar ändå inte på honom på det sättet?
Jag tror att det händer att barn har sällan uppdykande pappor som det är roligt att träffa, de är lite stolta över honom, får presenter, gör något kul, men kontakten är egentligen inte en "äkta" förälder-barn-kontakt, och det vet barnet, för det har relationen med sin mamma att jämföra med. Pappan vet det kanske inte.
Där skulle jag titta efter tecken på barnet. Verkar det känna sig sviket, osett, övergivet, bortprioriterat och som att kontakten bara är till för pappans skull och inte tillför barnet något - eller verkar barnet tycka att det är lite kul ändå?
Hos oss är det så att en av de faderlösa i princip inte vill träffa sin pappa. En av dem vill gärna träffa sin pappa, men inser numera att h*n inte är särskilt välkommen (utom när pappan behöver hjälp). Och en av dem träffar gärna sin pappa, men tar inga egna initiativ utan tycker att det ligger på pappan att fixa, varför det sker var tredje år ungefär. (De här personerna är 20, 25 och 41 år gamla och övergavs alla när de var runt 10. De träffar alla tre sina övriga släktingar på sin pappornas sida då och då.)
Sen vill jag poängtera att lagen inte handlar om föräldrars rättigheter! Du har inte på något enkelt sätt rätt att hindra att pappan träffar barnet, men pappan har ingen rätt att träffa barnet ändå (i relationen barn-föräldrar är alla rättigheter barnets). Däremot anser man att barn har rätt till sina föräldrar, men man tvingar ju ändå inte föräldrar att umgås med sina barn, eller ens att ta hand om dem.