Tips till ensamstående mamma!

Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jag blev i din situation när sonen var tre. Sen försökte jag med många medel att få deras relation att bli någorlunda normal. Jag höll på att förlora honom till ett annat land, då föll poletten ner. Det blir vi två, pappan får komma om och när han vill. Och det dröjde många år, 25 år. Det blev för länge verkar det som, vuxne sonen vill inte bli sårad även som vuxen av en gammal pappa som borde veta bättre. Dom verkar inte kunna reparera sin relation som far/son. Möjligen som två bekanta.
Men jag vet att jag gjorde vad som stod i min makt och jag går med högburet huvud. Världens bästa mamma!

Jag kan inte förstå "hur man kan leva med sig själv" när man tar ett sådant beslut som din tidigare man och pappan till mitt barn tagit. För det är ett beslut! Kanske är det också därför som det är svårt att släppa taget, man kan bara inte förstå hur man kan välja bort det här underbara lilla livet. ...
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Dom gör det för att dom kan helt enkelt. Ingen man blir lika hårt dömd av omgivningen för att dom har svikit sina barn som en kvinna skulle bli. Dom kan stänga av det där jobbiga och strunta i det och jobba på i sina vanliga liv och låta den där irriterande bölden försvinna såsmåningsom. Manssamhälle, patriarkat, könsroller, däri ligger nog svaret nånstans. Åtminstone på en samhällelig nivå. Andra saker är väl indviduella faktorer som psykiska hälsa, egen självkänsla, egen uppväxt etc etc. Och kvar blir ett barn utan den biologiska föräldern, men som tur är finns det ju goda möjligheter till andra bra föräldrar och stödpersoner runt barnet! Förhoppningsvis. Andra barn har inga föräldrar alls.
Inga jobbar lika mycket övertid som småbarnspappor och bara 23% av dem tar ut pappaledighet, inte ens var fjärde pappa tycker att det är värt den ekonnomiska uppoffringen att utvecklas tillsammans med sitt barn. I Finland 6 %. År 2010. Planera ditt liv tillsammans med din dotter, allting talar för att det inte blir annorlunda vad du än gör.
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jag visste att det existerade, att männen liksom inte tog ansvaret för barnet/barnen på samma vis som kvinnan. Det har jag sett och hört i min omgivning - hos såväl ung som gammal. När mannen tar hand om barnen, "passar" han dem - och är då mycket snäll. Mamman anses som oerhört viktigt enligt mannen. Så här ser det ut hos flertalet, avvikelser finns, men de är sällsynta. Och detta har blivit klart, först nu - när man själv fick barn.

Och ja, de gör det för att de kan, helt klart. Precis som du säger, men hur har man mage ....

Ju mer jag tänker i dessa banor som du nämner, desto mer engagerad blir jag att låta pappan till barnet göra sina helt egna val och prioriteringar. Jag har ju det bästa av denna värld oavsett och jag vill tro att också min dotter har det. Min och min familjs kärlek, det räcker och blir förmodligen också över.

Tack!
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Och ja, de gör det för att de kan, helt klart. Precis som du säger, men hur har man mage ....

Ju mer jag tänker i dessa banor som du nämner, desto mer engagerad blir jag att låta pappan till barnet göra sina helt egna val och prioriteringar. Jag har ju det bästa av denna värld oavsett och jag vill tro att också min dotter har det. Min och min familjs kärlek, det räcker och blir förmodligen också över.

Tack!

Vilket var min avsikt också, att du skulle få en spark i baken genom att se på fakta. Ingen vinner på att du - som kvinnor är uppfostrade till - tar hand om hans problem. Så se nu till att skaffa dig ett gott och fantastiskt liv åt dig själv och din dotter. Ett varmt lycka till.
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jag och min dotters pappa separerade för snart 2½ år sedan och jag har liknande erfarenhet av faderns intresse som du.

Redan från start var hans engagemang i dottern svalt, men till en början, det första halvåret, fanns där iaf ett intresse och de träffades och hon följde med hem till honom. Med tiden blev ursäkterna för att träffa henne fler och dummare. Han prioriterade, i mitt tycke, helt uppåt väggarna när han sa sig inte ha råd att ta tåget för att komma förbi, men han hade råd att hyra en lägenhet i Stockholm centrum för 9000:-/månad.

Jag stångade mig blodig för att försöka nå fram till honom, jag blev så frustrerad och arg att jag grät över att han visade sådant ointresse. Han använde min frustration emot mig och menade att allt handlade om mig och att jag ville vara barnledig och slutligen tog han det till punkten att om det var så besvärligt för mig att ta hand om vårat barn så kunde vi adoptera bort henne.

Någonstans där valde jag att släppa kontakten helt. Ville han träffa vår dotter så var det upp till honom att söka kontakt. Jag har hört av mig till honom för inbjudan till hennes födelsedagar men mer än så har det inte varit. Sist jag hörde av honom var på hennes 2 års kalas för snart ett år sedan.

Och vet du vad? Till en början var det fruktansvärt, jag kände mig som världens värsta mamma som inte kämpade mer för deras relation.

Men det finns eller fanns ingenting jag kunde göra. Hans intresse för vårat barn är inte mitt ansvar. Och sedan jag kunde släppa honom och strunta i om han finns här eller inte så mår jag själv så fantastiskt mycket bättre. Jag orkar med att ge den energi jag la på honom på min dotter och mig själv istället. Hon är gladare av att jag mår bättre.

Kommer det en dag som han hör av sig och vill träffa henne så är det givetvis välkommet, så länge min dotter har intresset.

Sedan jag kunde släppa deras relation har jag kunnat ta så många bättre beslut för oss. Och snart flyttar vi 30 mil för att leva tillsammans med min nya partner sedan ett år tillbaka. Den relationen hade förmodligen inte varit genomförbar om jag fortfarande hängt upp mig på min dotters pappa.

Sluta dra hans lass för deras umgänge, det är hans ansvar.
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Tack för att du delade med dig av din upplevelse. Det känns som att jag än så länge är alldeles i början av den resa du beskriver. För det är precis så som jag känner med jämna mellanrum - som världen sämsta mamma, då har jag precis börjat att inte lägga speciellt mycket energi på att uppdatera, engagera och uppmuntra honom om lillan. Och pappan verkar inte gråta över det. Vilket också är bevis i sig.

Nu har jag turen (kan man säga så?), att barnet enbart är 3 månader. Och just därför vill jag också komma fram till ett fungerande tankesätt innan hon är stor nog till att uppfatta kring detta. Så att man inte blir bitter och hemsk ...

Det som jag också har svårt med, är hans sida av släkten. Jag gillar dem och de är stolta över sitt barnbarn. Men, det måste ju vara hans åtagande att involvera dem. Jag uppdaterar dem med lite foton och kommentarer om hur det går, så gott jag kan. Detta är lika lite deras val, som mitt - att det är som det är.

Jag ska verkligen försöka att arbeta på sådant som ni delger, jag är oerhört tacksam för det ni berättar. Din "historia" slutar (börjar) ju faktiskt fruktansvärt lyckligt!
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Och ja, de gör det för att de kan, helt klart. Precis som du säger, men hur har man mage ....

Jag har funderat mycket på det där, och jag kommer ingen vart. De där männen saknar ju något extremt väsentligt, de saknar nästan det som gör oss till vuxna människor, tycker jag.

I min familj är jag den enda som har en pappa, och jag har dessutom en extremt barnkär pappa. Min man, min son och vår (utflugna) fosterdotter har alla övergetts av sina fäder, när de varit runt tio år gamla. Det varierar hur närvarande fäderna var innan, men tex min sons pappa tog halva föräldraledigheten etc.

Jag tänker ofta med viss sorg på att de faderlösa inte har stödet av två tryggheter bakom sig, utan en trygghet och ett svek. Det är också uppenbart att jag har mer självförtroende än de tre tillsammans.

På sätt och vis tror jag att det är att föredra att din dotters pappa försvinner nu, hellre än senare. Och att det är ett skäl för dig att inte hålla på och lägga en massa kraft på hans föräldraroll. Det kan ändå inte bli bra om han inte har en egen drivkraft.

Försvinner han nu blir det i alla fall inte ett svek av någon som din dotter känner som sin pappa, utan då blir det bara att ingen pappa finns. Hon slipper uppleva och minnas sveket, slipper minnas att han fanns rätt nära och sen var borta. Jag tror att det är att föredra. I valet mellan två onda ting.

(Min son har dock ganska bra kontakt med sin farmor och farfar, men han är ju så stor att de sköter detta i stort sett utan att jag blir inblandad. De har även varit bra att ha som barnvakter.)
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Om hans familj vill ha kontakt så tycker jag att du ska försöka upprätthålla den kontakten tills hon klarar det själv. Det är guld värt för barnen att ändå ha en farmor, farfar, övriga som byr sig även om inte pappan gör det.

Mina barns farmor och farfar med respektive fanns ändå kvar när pappan svek, det var de som kom och hälsade på, där de sov över ibland och de som kom på födelsedagar och vid jul.
Såpass storsint tycker jag att man kan vara att de kan få njuta av sitt barnbarn även om deras barn har fallerat i sitt föräldraansvar, de kan ju inte göra mycket åt det heller. Däremot får man ju om det behövs göra klart att de inte får diskutera detta med barnet utan att de är deras relation med barnet som står i centrum. (Tänker på en händelse där farmor diskuterar pappan med barnet och lovar guld och gröna skogar med ännu en besvikelse som följd.)
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Varför ska du behöva slita ut dig helt för att få en fungerande relation mellan ditt barn & hennes pappa? Det är faktiskt bådas uppgift & det räcker med att du gör din "del"

Min pappa gick bort när jag var 6 år, men jag har klarat mig helt perfekt pga min mammas omhändertagande under min uppväxt.
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Det är förmodligen dags att jag vaknar upp och inser att det är bättre att enbart fokusera på min dotter, mig och vår vardag - än att få poäng för att vara en hjälpsam samarit!
Precis. Det är ju trots allt er dotter och din vardag tillsammans med henne som är det som betyder någonting just nu.

Du undrade i ett inlägg när man vet att man är för självisk. Det vet man när man inser att man hindrar pappan att träffa sitt barn. Tyvärr har jag flera exempel på kvinnor som haft attityden att "passade det inte från början så passar det inte nu heller". Eller "vem tror du att du är som kommer alla dessa år senare och vill ha en relation?". Snälla, bli inte en av dessa kvinnor. Låt barnen få sina pappor även om det är sent. Bättre sent än aldrig!

Sen tycker jag att du ska släppa pappans vardag helt om du kan. Hur kan fotbollsträningen ens inskränka på pappa-dotterrelationen när ni bor 35 mil bort? Det är ju inte så att man hoppar träningen för att åka 70 mil fram och tillbaka för att hälsa på dottern. Jag är dessutom av åsikten att man givetvis ska vara med sina barn och umgås med dem, men det är mycket bättre att barn-förälder har tex websamtal där de får se varandra på datorn och kommunicera den vägen.

Oavsett så ska du i alla fall ta av dig rollen som är den personen som ser till att dottern har en välfungerande relation med sin pappa. Det är han som har ansvaret för det!! Sen är det klart att du ska släppa in honom i hennes liv när han väl tar sig tiden. Bättre att ha en pappa då och då än ingen alls, tycker jag.
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jo, jag har också varit med om att ett par föräldrar i min omgivning haft en sådan inställning. Och nej, jag försöker med all min egna kraft att inte bli en utav dem. Det är dock svårt att veta, när man egentligen "förhindrar" för pappan att träffa sitt barn. Det är bl.a. där jag har lite svårt att dra gränsen. Jag vill att pappan ska vara viktig för vår dotter, men det förutsätter också att vår dotter är viktigt för pappan. Lite av det är kruxet - att man inte kan veta på förhand. Jag vill inte att min dotter växer upp - besviken och "glömd".

Absolut. Det är viktigt att släppa hans vardag. Att inte hänga upp sig på ting som tar energi och som jag inte kan påverka. Jag vet det, men - det har varit problematiskt att släppa, att mannen i fråga har tid och pengar att lägga ner på träningar och matcher, men inte på sin dotter.

Jag håller med. Kommunikation kan se olika ut, speciellt på avstånd. Men, det ligger också i pappans intresse att anamma dessa möjligheter. Jag är den första att uppdatera om intresse finns! Och jag gör det till och från också,så ofta jag kan (lite av problemet också, med gränsen) då jag sänder uppdateringar, videos och fotografier via MMS, internet och SMS. Också till hans släktingar. Pappan säger sig bli oerhört glad, jag är ganska säker på att det är sanning - men jag vill se lite energi även från hans sida. Att själv också ta ansvar. Lite därför jag startade tråden, för att få tips och råd hur man handlar, när det "räcker" och hur man tar sig vidare om pappan väljer att dra sig ur. Jag sörjer att någon väljer bort ett underbart liv. Att det missas så mycket.

Jag arbetar på att släppa taget och låta hans intresse själv få växa - men också vara beredd på att det aldrig kanske växer. Det är svårt, men jag är glad att jag får ta del av hennes liv.
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jag beklagar din pappas bortgång och är samtidigt oerhört glad att få just sådan information. Att barn gott klarar sig utan en far. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera om det är detsamma, att växa upp utan en pappa som inte tar kontakt, fast chansen finns.

Det fungerar faktiskt dock oerhört fint att bara vara hon och jag som vår lilla familj. Jag har ju ett bra nätverk och trivs med att vara ensamstående mamma så sett. Och ja, innerst inne vet jag att jag kommer att ge henne allt det som hon behöver - både i kärlek och i materia.

Det är viktigt att jag inte sliter ut mig för att hålla deras relation vid liv. Jag behövs för henne eftersom jag är de part idag som säkert finns här för henne. Men, det jag alltid återkommer till är: att jag just vill göra allt för deras relation. Jag vill att de ska vara viktiga för varandra.
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jag blir heller inte klok på hur sådant kan ske. Jag har efterlyst information om föräldrar som lämnar sina barn, men finner mycket lite. Det är synd, för jag vill också veta - hur man klarar av att leva med sig själv, men utan sina barn.

Precis det du beskriver är det som gör mig mest fundersam. Hur t ex fadern till ditt barn kunde vara så aktiv i relationen, för att sedan låta den rinna ut i sanden. Hur man kan vara delaktig, uppleva - för att sedan inte vilja. Och det är väl lite så, att jag funderar på hur barnen faktiskt orkar att analysera det. Din beskrivning är talande: en trygghet, ett svek.

Jag är orolig att om jag inte lägger ner kraft på deras relation, så finns det chans att den upphör. Eller blir så liten att den knappt kommer att existera. Och ja, det är mannens egen vilja som ska ligga till grund. Samtidigt ploppar tankar upp som att; om jag bara driver på, så kommer han att vakna upp, förstå. Pappan blir ju glad när jag uppdaterar. Men, det är som ni poängterar - utan hans vilja sker det inget vidare. Jag tror det hade varit lättare - om han visat mycket intresse, eller inget alls. Nu blir det lite halvt som halvt, hålla hoppet uppe, men ändå inte. Förstår du vad jag menar?

När är intresset för litet så att det är dags att säga STOPP?
Och framförallt, hur vet man när intresset är för litet från den andre föräldern för att det ska gynna barnet? Även om en förälder har rättigheter att umgås med sitt barn, måste ju barnet också ha rättigheten att känns sig trygg, lycklig och positiv.
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Vad lycklig jag blir för er skull, att ni klarat av detta och faktiskt kommit vidare!:laugh:

Jag är som du beskriver, rädd för att intresset liksom ska rinna ut i sanden. Nu är vår dotter väldigt liten och har aldrig byggt upp en relation till sin pappa. Han visar ett visst intresse och pratar tydligen mycket om sin dotter. Samtidigt blir han väldigt glad när jag uppdaterar, men visar inte direkt handling för att deras relation ska byggas upp. Det är ting som kommer emellan - jobb, intressen och ekonomi. Jag blir givetvis ledsen för vår dotters skull, jag saknar hans passion över att "gå över glödande kol" för lillan. Det känns svårt att acceptera, att hon måste nöja sig med mindre från en förälder.

Och som jag skrev i tidigare inlägg - det är svårt att förstå , hur någon kan släppa kontakten när de väl fått den. Pappan till ditt barn har ändå upplevt kärlek till sitt barn, men väljer att ändå släppa den. Lite av det jag oroar mig för, mitt barns pappa, har ju knappt någon relation - än.

Om pappan till ditt barn ville ta upp kontakten idag och förbättra den, vad skulle du säga till honom eller ge för ultimatum?

Varje dag försöker jag att tänka att det bästa är att lämna ansvaret helt till honom för umgänget. Men, dagen efter jag bestämt mig - så får jag ytterligare lite energi till att försöka. För bådas skull.
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Jag är orolig att om jag inte lägger ner kraft på deras relation, så finns det chans att den upphör.

När är intresset för litet så att det är dags att säga STOPP?
Och framförallt, hur vet man när intresset är för litet från den andre föräldern för att det ska gynna barnet? Även om en förälder har rättigheter att umgås med sitt barn, måste ju barnet också ha rättigheten att känns sig trygg, lycklig och positiv.

Av andras och egen erfarenhet så tror inte jag att du kan bära deras relation, egentligen pappans relation till barnet eftersom barnet är så litet att det varken kan ta ansvar eller ens initiativ (ännu).

Jag har inte hört talas om något fall där mammans arbete med pappans föräldraskap lett till ett sånt där Uppvaknande! som du kanske hoppas på. Det betyder inte att det inte existerar, men jag tror inte på det. Och precis som du har jag letat efter material om de här sakerna. Det enda jag hittar nästan är fäder som anser att de inte får träffa barnen för mammorna. Ibland misstänker jag att det är så fäderna till de faderlösa i min familj skulle beskriva situationen. Jag vet att de har fel i sak, men jag vet ju inte vad de känner och hur de tolkar det de känner.

Samtidigt måste du göra det du känner att du måste göra för att kunna stå för vad du gör - men du verkar vara en VÄLDIGT stark och kapabel person, och det betyder att du riskerar att lägga VÄLDIGT mycket på detta. Med noll utdelning för barnet och dig själv. Även det kan man komma att ångra, inte bara det man inte gjorde. Du riskerar att ångra att du la en massa kraft på honom, som du kunde ha lagt på annat.

Men där får du ju fråga dig själv hur du ska välja, jag kan bara skriva vad jag i efterhand tänker.

Säga STOPP pga litet intresse tycker jag spontant är onödigt. Avslutar du dina vedermödor, och pappan då ändå dyker upp en stund då och då, så ser jag inget fel i det. Då är han en sådan pappa som dyker upp ibland. Däremot kan han ju inte ta med tex en treåring han knappt känner på semester och dylikt. Men där skulle du få myndigheternas hjälp, om han mot förmodan hittar på något så dumt.

Jag tror inte att kontaktens omfattning som sådan på något enkelt sätt påverkar om barnet tar skada alternativt har nöje/nytta av den. Även en ständigt närvarande förälder kan ju vara en psykosocial katastrof för ett barn. Frågan är om sveket infinner sig, eller inte, tror jag. En pappa man vet är en sporadisk person kan kanske inte svika, för man litar ändå inte på honom på det sättet?

Jag tror att det händer att barn har sällan uppdykande pappor som det är roligt att träffa, de är lite stolta över honom, får presenter, gör något kul, men kontakten är egentligen inte en "äkta" förälder-barn-kontakt, och det vet barnet, för det har relationen med sin mamma att jämföra med. Pappan vet det kanske inte.

Där skulle jag titta efter tecken på barnet. Verkar det känna sig sviket, osett, övergivet, bortprioriterat och som att kontakten bara är till för pappans skull och inte tillför barnet något - eller verkar barnet tycka att det är lite kul ändå?

Hos oss är det så att en av de faderlösa i princip inte vill träffa sin pappa. En av dem vill gärna träffa sin pappa, men inser numera att h*n inte är särskilt välkommen (utom när pappan behöver hjälp). Och en av dem träffar gärna sin pappa, men tar inga egna initiativ utan tycker att det ligger på pappan att fixa, varför det sker var tredje år ungefär. (De här personerna är 20, 25 och 41 år gamla och övergavs alla när de var runt 10. De träffar alla tre sina övriga släktingar på sin pappornas sida då och då.)

Sen vill jag poängtera att lagen inte handlar om föräldrars rättigheter! Du har inte på något enkelt sätt rätt att hindra att pappan träffar barnet, men pappan har ingen rätt att träffa barnet ändå (i relationen barn-föräldrar är alla rättigheter barnets). Däremot anser man att barn har rätt till sina föräldrar, men man tvingar ju ändå inte föräldrar att umgås med sina barn, eller ens att ta hand om dem.
 
Sv: Tips till ensamstående mamma!

Tack så oerhört för ditt inlägg!
Det ger en hel del positivt färdriktning till mina tankar!

:bow:
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 840
Senast: Anonymisten
·
Gravid - 1år Har skrivit om det i VGV-tråden någon gång och känner att jag skulle behöva några goda råd. Dottern har börjat nypas, när hon ska sova...
Svar
8
· Visningar
1 634
Senast: Johanna1988
·
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
9 142
Senast: lundsbo
·
Hästhantering Hej! Vill varna för lång och rörig text... Gör ett sista desperat försök att få någon hjälp. Vill börja med att säga att hästen i...
3 4 5
Svar
81
· Visningar
13 198

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp