Sv: tips om lastningshjälp
*delvis knapplån*
Det är egentligen inte ett dugg svårt med lastträning, ellar annan lydnadsträning. Men ändå är det inte lätt. Enkelt uttryckt: ge hästen inga möjligheter att göra något annat än lyda. Stäng alla möjligheter. Men det kräver att hästen har grundlydnad, och att man har ledarskap. Utan dessa två så är man såld.
Jag har extraknäckt som lasttränare. Det har varit väldigt intressant, men samtidigt nedslående. En del av de hästar jag lastat har direkt förstått vad som gäller, men ägaren har ännu idag problem att lasta dem. Men när andra lastar går de rätt upp. Jag vet inte hur många hästar jag lastat på träningar och tävlingar, när förtvivlade ägare gett upp. Och så behövs det bara lite "så, nu går vi upp och slutar tramsa". Och hästen suckar och går rätt in och står som ett ljus. Till del inställning, men mesta delen en plan. En säkerhet. Så här gör vi i nästa steg. Och vetskap. Det blir oftast värre innan det blir bättre.
Hästar som inte vill bli lastade och är vana att slippa går ofta på sidan. Gärna i sista stund. Och så börjar ägaren om från början, voltar bort, leder rätt på och hästen går på sidan. Vänder från släpet, lägger volt, går mot igen. D v s hästen belönas med att gå bort från släpet när den säger "nä, jag vill inte". Och det innebär att ägaren säger "ok, du slipper".
Går hästen på sidan när jag lastar har den i mina ögon valt att gå på från sidan, det får den gärna göra för mig. Det blir bara jobbigare för hästen. För den får inte gå tillbaka. När de väl upptäckt det, börjar de oftast backa. När de upptäcker att det inte heller går, fryser de fast. Och när det inte heller går, suckar de och går på. En liten andel av hästarna startar tredje världskriget. Och då får man vänta ut det. Hela tiden är inställningen "säg till när du är klar så går vi på, slå dig trött om du orkar, men upp ska du".
En del av hemligheten är att komma på vad varje häst ogillar. En del hatar att bli petade på bakbenen. Andra vill till varje pris undvika att bli knackade på korset. Den tredje gör vad som helst, bara man inte flyttar den från sida till sida.
Första fasen, gå på sidan använder jag ett långt spö som min förlängda arm. Med spöet korrigerar jag genom att flytta baken så hästen står rätt, om den vill får den gärna gå på släpet från sidan. Andra fasen - backa - gäller att ha ett befäst kommando för framåt. Som verkligen gäller. Här kan det också bli livligt innan det är utrett vem som bestämmer åt vilket håll man ska gå. Att fortsätta backa hästen tycker jag fungerar dåligt, det är ett straff och det vill jag inte utmäta. Det är dessutom ett krav på underkastelse som jag inte vill gå så långt med som att tvångsbacka i det här läget. Framåtkommando vid tveksamhet bör man öva innan man kommer i skarp läge.
När det sedan kommer till frysa-läget gäller det att ha hittat irritationsknappen. D v s hästen fryser, jag knackar på korset (om det är irritaitonsmomentet). Hästen går framåt, jag slutar som uppmuntran och vägvisning vad jag vill. 10 sekunders vila och beröm. Ny uppmaning att gå framåt på släpet. Om inte - knackning på korset till framåtflyttning. Och så vidare. När hästen väl insett att det finns ett system, en kommunikation och en ihärdighet brukar det inte ta tid. Tid tar det att få grunden på plats, d v s markera att det jag vill, driver jag igenom.
Viktigt är att vara konskevent, ha koll på sitt kroppsspråk, aldrig sätta hästen i konstiga situationer och att alltid se till att hästens eventuella dåliga förväntningar infrias. Som ledare har jag ett ansvar. Kräver jag att hästen ska lyda mig får jag aldrig någonsin sätta den i situationer som den inte reder ut.
Enkelt, men inte lätt-
