Sv: Tillfälligt hem för hund??
[---]En hund har ett stort hjärta och kan älska flera, dessutom är dom väldigt anpassningsbara.
Man ska ju inte behöva avstå livsupplevelser bara för att man har hund, och inte avstå hund för att man inte kan förutse allt som kan hända dom nästkommande 15 åren. Vem som helst av er som är så kritiska, det kan ju hända er nått så ni inte kan ta hand om eran hund på ett tag, då måste ju nån annan rycka in.
Att det kan hända saker i livet är ju väl känt och när det sker får man ju lösa situationen. Men nu är det ju inte det som det hela handlar om. Det bör inte vara främmande för hundägare att man får avstå saker - och man får andra istället. Så är det att ha hund - det är ett livsval man gör och livet blir sig inte likt igen.
Själv har jag rest en hel del trots att jag har hundar (två st), men jag har aldrig varit borta mer än sex veckor i sträck. Mina hundar har då varit hos mitt ex, hos andra vänner, hos den ena hundens uppfödare och någon gång på pensionat. På den tiden jag hade hästar var den naturligtvis kvar hemma i stallet och jag betalade stallägaren extra för att ta hand om dem i veckorna + fick hjälp av snälla stallkompisar på helgerna.
TS:
Jag skulle inte våga annonsera efter någon som tog hand om mina hundar ett halvår! Visst är de anpassningsbara, men som som flera redan har påpekat - hur vet man att man får tillbaka hunden? Och hur duktig är man på att bedöma folk? Med tanke på att många erfarna uppfödare varje år faktiskt felbedömer valpköpare och inser att det inte blev som de trodde så är det ju fullständigt möjligt att missbedöma. Dels för att man missförstår varandra, dels för att folk faktiskt ljuger! Sedan är det detta med ansvar. Det är ju ett fruktansvärt ansvar att ta hand om en annan människas hund i ett halvår. En av mina hundar var en månad hos en annan familj i vintras. Hon var där för parning och jag var utomlands samtidigt. Jag var oerhört tydlig med vad som gällde om hunden skulle bli sjuk/skadad, men gjorde också upp en plan för vad som hände och detta skulle ske och jag inte skulle gå att få fatt på inom den tid som krävdes.
Det känns inte jätteroligt att lasta andra människor med det potentiella ansvaret att ta beslut att ta bort min hund, men det är nödvändigt att man tänker på sådant! Jag gjorde detsamma förr med hästarna. Men här får ju ändå mottagaren något för besväret. Min stallägare fick betalt och hanhundsägaren ville gärna att hennes hane skulle få para denna tik.
Vad som krävs i er situation är inte ett fodervärdsavtal i SKK:s bemärkelse. Ett sådant skall ni akta sig för att skriva på, för det innebär att ägarrätten till hunden övergår till fodervärden efter två valpkullar eller när tiken blir fem år.
Ett SKK-fodervärdsavtal är inte detsamma som ett fodervärdsavtal för hästar!
Om det var min hund och jag inte kunde hitta någon i bekantskapskretsen skulle jag:
1. Prata med hundens uppfödare och höra om det gick att inackordera hunden där mot ersättning.
2. Leta rätt på ett bra hundpensionat och försökt få till ett bra avtal. På bra hundpensionat får hundarna mänsklig kontakt och promenader. Speciellt när det är långtidsavtal.
Att annonsera efter någon främmande människa - NEJ. Och jag skulle heller aldrig ta hand om en hund som jag inte känner i ett halvår. Vad gör man som "fodervärd" om det
inte funkar? Eller om man själv vill ha en livsupplevelse och åka utomlands? No way José!
