Jag blir lika förundrad varje gång en sånhär tråd dyker upp över attityden gentemot partnern. Om man lever ett liv ihop, bor tillsammans (innebär inte att man inte kan ha ett "eget" vid sidan av, märk väl) påverkar ju beslut som hästköp och dyl båda två. Det känns oerhört respektlöst att bara köra sitt race för att jag vill minsann ha en häst till. Den hästen och extra tiden som följer med åtagandet kan ju mycket väl leda till att partnern som inte har del i hästen får ta ett större ansvar vad gäller hemmet, familj osv. Då vill åtminstone jag ha chansen att säga nej, det vill jag inte. Sedan får ju min partner ta ställning till vad som är viktigast, är det femton nya kor när jag känner att jag redan drar största lasset hemma är vi ju inte kompatibla längre. Varför är det så fult att vara två om stora beslut, är man inte tillräckligt självständig då?