Sv: Terrängrädd!
Ang 'hoppa stockar i skogen' så jag tror, med tanke på andra delen av ditt (flashlights) inlägg att vi är ense, men bara för att förtydliga.
Är man rädd anser jag att man INTE ska hoppa ens en mikroskopisk stock i skogen till att börja med. SÅ lätt att man 'blåhåller' hästen av ren osäkerhet, låser den, hästen blir osäker och endera stoppar, alt kråkhoppar. Vilket gör ryttaren ännu mer rädd.
Utan inte hoppa ett enda språng (om nu TS inte redan glatt skuttar stockar i skogen alltså) förrän man har en bra tränare vid sidan. Det är mycket lättare om det blir rätt från början än att försöka 'reparera'.
Jag blev ju hopp/höjdrädd efter olyckan, och första gången efter olyckan jag försökte hoppa orutinerad häst kände jag själv att 'nej nej, jag bara förstör', och hoppade inte utan instruktörsövervakning på flera år. Eh, många år faktiskt.
Nuvarande herre har jag inte förrän nu börjat hoppa ens små skutt med utan 'övervakare', och minsta jag kände mig osäker eller det fladdrade i magen så skulle jag avbryta. Det är så lätt man rider dit problem, spec på en känslig häst. Och det är INTE ett nederlag att erkänna att man är rädd/avstå för att man är rädd.
Så leta upp en bra, trevlig 'prova på'kurs, men en bra, trevlig och 'rädsleförstående' tränare! =) Just det med förstående tränare är A och O. Jag har ju förmånen att ha en banhoppningstränare som hade (eller har men nu 'behövs' det inte mer på samma sätt) exakt rätt mix av att uppmuntra/pusha, och respektera. Jag minns när jag började hoppa för honom, det var i samband med att jag började hoppa efter olyckan igen, hur jag två gånger i rad hoppat aktuellt hinder, och tredje gången avbröt anridningen och mumlade 'för högt, törs inte'. Tränaren bara log och tyckte 'jaså det har växt?' sänkte eller la ner en bom, tyckte 'kom på igen' och la sen upp det på orginalhöjd inför nästa gång och då kunde jag hoppa det.
Han fattade inte vad 'den plötsliga skräcken' som han kallade det kom ifrån, och inte jag heller, men han hanterade den helt rätt. Ingen diskussion om 'men du har ju hoppat det två gånger, vadå för högt, kom igen nu', inget 'äsch nu är du fjollig', utan bara 'okej - åtgärda - återställa - gå vidare'. Dvs det blev aldrig någon grej av det, och trygg i vissheten att jag inte 'behövde' göra ngt jag inte kände mig säker med, så försvann 'höjdrädslan' helt (eller, det vet jag ju inte, den kanske kommer tillbaka när jag börjar hoppa högre, har ju bara hoppat upp till metern i modern tid, men då med D-ponny. Fblherren hoppar ju 'bara' upp till 80 än, och det känns just 'bara'. Förr kunde höjdrädslan slå till på fjollhöjder som 60 cm..)
) Jag undrar om det finns något sätt att övervinna sin rädsla för terränghindrena eller om det bara är att ge upp sina drömmar?
