Terapiavslutning

Idag var det sist träffen med terapeuten. Jag har känt mig lite besviken över att jag inte har kommit längre än vad jag gjort, men å andra sidan har jag haft fobin sedan jag var 5-6 år så man kan nog inte förvänta sig att man kan ta bort den på 20 veckor. Jag är ju programmerad att tänka, tycka och reagera på ett visst sätt och det är ingen lätt sak att ändra på det. Bakslaget som jag fick ungefär halvvägs, sabbade ju en hel del också. Det gjorde att jag inte vågade utmana rädslan lika mycket längre, så jag körde med bromsen i efter det.

Men visst har det ändå gått framåt under de här veckorna. Idag fick jag åter svara på samma frågor om fobin som jag gjorde innan terapin. Det var på samma papper för övrigt så jag såg ju mina tidigare svar. På vissa punkter var förbättringen tydlig, på vissa var det bara lite bättre och några var oförändrade.

Nu kommer jag att jobba vidare med fobin på egen hand och vi drog upp lite planer för hur det skulle gå till. Om/när jag kommer till en punkt då jag blir klar med det jag kan göra själv och behöver gå vidare med mer praktiska övningar, kan jag åter be att få fler sessioner genom mottagningen där jag gått förut.

Den terapeut som jag haft under den här tiden, träffade jag även för cirka 10 år sedan då jag var heltidssjukskriven och hon säger att jag är som en helt annan person idag. Jag får nog faktiskt hålla med henne om det. Skillnaden mellan då och nu är milsvid. Och skillnaden är definitivt till det bättre.

När jag kom hem möttes jag av beskedet att det var strömavbrott på ridskolan och att alla kvällens ridlektioner var inställda. Åh, så tråkigt. Jag var verkligen ridsugen idag.