Nä, jag vet inte. Hur skulle jag kunna veta det? Vet bara att något triggar igång paniken. Har aldrig tänkt tanken att det skulle kunna vara något annat än panikångest. När jag var yngre kom det i vissa situationer. Hade svårt att lämna hemmet. Och så har det i stort sett fortsatt att vara.
Just ja, vill minnas att du skrivit att du känner dig tryggare vid tanken på att kunna gå ut för att ev. bli hittad eller något i den stilen? Rätta mig om jag har fel!
. Hjärnan liksom drar igång fyrverkerier av kylan som blir på tok för mycket.Jag har gjort lite som du. På vintern går jag ut i iskyla, att chocka kroppen har fungerat för mig också. (Fast jag har inte tänkt på att uttrycka det så innan. Men det var ett bra sätt att se på det!)
Jag duschar på rutin. Bara gör det liksom. Men det är jobbigt.Min sambo gillar inte heller att duscha, det är ett jobbigt måste för han. Massa saker som ska göras, massa intryck på kroppen.
Medans jag gillar att duscha, jag gillar att det skärmar av allt och älskar känslan av att bli omsluten av vatten. Älskar att bada också - men som vuxen har jag svårt för kylan i norrbottniska älvar till min stora sorg
.Men det känns ju också som att gränsen för det som är obehagligt bara växer och växer för dig och begränsar dig mer och mer. Någonstans måste en också våga stå ut med obehag. Det är livet. Allt kommer inte att utlösa en panikattack även om det är jobbigt först.
Jag vet inte. Det är mer att jag upplevt det hotfullt att vara hemifrån. Att känna att man inte klarar sig. Och så får jag panik om jag utsätts för min fobi.Jag tycker det låter precis som meltdowns.
Om du börjar fundera på det här med triggerstapling, där alla interna och externa intryck kan räknas som "triggers", kan du hitta något mönster då?
Vanligaste stunden jag brukade få meltdowns var antingen på morgonen eller kvällen. På morgonen staplar dom här grejerna:
- vaknar ljud och ljuskänslig och utan känslan av att ha koll på min kropp, liksom vinglar runt
- hungrig, törstig, men jättesvårt att få i mig något för att det är outhärdligt överväldigande med att få något i munnen och halsen
- hjärnan är seg och sirapig, barnet börjar prata med mig
- jag måste liksom ta i för att processa orden som sägs
- sen finns en upplevd förväntan på att jag ska kunna svara begripligt, få ut ord som dessutom betyder rätt saker
- och så alla miljarder saker som ska ordnas på en morgon så vi kommer iväg i rätt till
Några "nej, vill inte" från barnet kunde resultera i att jag i panik börjar snurra runt på stället, hyperventilera och inte får ur mig andra ord än typ "blepp blepp"
För att bryta det här morgonkatastrofmönstret gjorde jag ett bildschema. Jag gjorde det för hennes skull, trodde jag, men det visade sig vara för min skull.
Varje moment som en bild, men också med klockslag. Exakt samma rutin varje morgon. Alltid juice och ProViva hemma som jag kunde hälla i mig och få upp blodsockret. Och började förklara för barnet att mamma kan inte prata så bra på morgonen.
Två år in på bildschemat så rullar våra morgonar på som smort, med glada miner från oss båda två. Och jag slipper börja dagen med en nervsystem-katastrof.
Fast jag orkar ju inte med livet som det är. Det är en kamp hela tiden och jag känner ofta att jag vill dö för att slippa kampen.Men det känns ju också som att gränsen för det som är obehagligt bara växer och växer för dig och begränsar dig mer och mer. Någonstans måste en också våga stå ut med obehag. Det är livet. Allt kommer inte att utlösa en panikattack även om det är jobbigt först.
Men det känns ju också som att gränsen för det som är obehagligt bara växer och växer för dig och begränsar dig mer och mer. Någonstans måste en också våga stå ut med obehag. Det är livet. Allt kommer inte att utlösa en panikattack även om det är jobbigt först.
. Men om jag blir så överväldigad att jag blir yr eller börjar känna emotionell stress, så tar jag mig numer friheten att sätta mig ner på en pall och stänga ögonen en mikrostund. Eller avsluta handlingen, det som inte blev gjort får jag ta en annan dag.Fast det här är ju saker och ting som fungerat "normalt" förut, men som expanderar, eskalerar och begränsar @Wille mer och mer hela tiden, som jag förstått det efter att ha följt många trådar under lång tid. Rädslan för att bli rädd, nästan. Det är ju ofta det fobier gör oavsett om man är "normalis" (Ja och nej -
Man kan träna sig på att inte spä på det externa stimulit som är obehagligt med fler interna stimuli (tankemönster, skenande känslor). Och man kan hitta strategier för att reducera det externa obehaget.
Men man kan inte träna sin hjärna att inte ta in och processa det externa stimulit.
Till exempel stark belysning. Du kan inte träna hjärnan till att inte se. Men du kan träna på att inte få panik av att din hjärna signalerar "för mycket! för mycket!". Och du kan ta på dig keps, och utomhus även solglasögon.
Jag hade gärna haft både keps och solglasögon inne på matbutiker, men det är inte socialt accepterat
) eller inte. Men annars förstår jag vad du menar, det är klart att en måste få ta pauser, få stänga ned och koppla av när det blir för mycket.Social fobi?
Det har varit avståndet. Hur lång tid det tar att sätta sig i trygghet. Ett par kilometer hemifrån har funkat. Har jag haft sällskap har jag kunnat vistas på platser utanför närmaste komfortzonen. Men butiker har varit svårt. Mycket folk och hög ljudnivå. (En träningssak att stå ut med.)
Fast det här är ju saker och ting som fungerat "normalt" förut, men som expanderar, eskalerar och begränsar @Wille mer och mer hela tiden, som jag förstått det efter att ha följt många trådar under lång tid. Rädslan för att bli rädd, nästan. Det är ju ofta det fobier gör oavsett om man är "normalis" (
Varför får man inte ha keps och solglasögon inne på matbutiken?
?
Det har inte alltid varit så.
Jag lovar att det får man!Får man
Jag bor ju i nog liten stad för att jag ska springa i någon jag eller nån i släkten känner nästan varje gång jag handlar. Det ska stannas och snackas eller åtminstone hälsas. Mamma har lärt mig att det är oförskämt att ha glasögon på när man ska prata om det inte är soligt ute och båda har det. Springer jag in i någon jag känner utomhus tar jag alltid av mig solglasögonen i någon minut för hälsningsfraserna och så de får möta min blick.
Ingen annan har ju solglasögon inomhus - jag har ingen lust till att snacket ska gå för att jag sticker ut. Bli kallad dryg eller konstig.
Jag försöker alltid vara noga med att följa neuromajoritetens etablerade kultur i socialt språk.
Jag hade aldrig ens funderat på saken. Lite konstigt kanske, men det finns gott om betydligt konstigare folk oavsett neuro, garanterat..
