Terapi - utbruten ur Varför vill folk ha en partner?

Jag vet inte vad jag ska med diagnosen till.

Jag bara skrattade första gången en läkare tog upp att jag kunde ha autism. Jag tyckte inte alls att den bild jag hade av personer med diagnosen stämde med hur jag var. Ett halvår senare fördes det på tal igen, denna gång av en läkare jag träffat under lång tid och hade stort förtroende för. Hon förklarade också att autism kan visa sig på andra sätt än den bild alla har, i synnerhet för kvinnor.

Jag har andra diagnoser men att få veta att jag hade autism efter en utredning var den svåraste och jobbigaste att hantera, trots att jag aldrig betvivlat att det var korrekt. De andra tillstånden skulle jag kunna hantera med medicin och förhoppningsvis leva precis som vem som helst. Autism skulle kräva - och har också krävt - en anpassning av tillvaron. Jag kan inte leva som vem som helst eftersom min hjärna inte fungerar på det vis som krävs för det.

Men när jag accepterat läget har livet blivit mycket enklare i det avseendet. Jag kan vara snäll mot mig själv i stället för att utsätta mig för saker som jag inte har förutsättningar att klara av.
 
Jag vet inte vad jag ska med diagnosen till.

Spontant tänker jag att du ska använda den till att utforska vilken typ av hjälp habiliteringen kan bidra med. Bland annat relationer är ju ett vanligt problem om man har autism. Kanske kan den ingången hjälpa dig eller åtminstone bena ut mer specifikt vad du kan känna du har hjälp av eller inte. En annan sak jag funderat på är när du skriver du inte blivit hjälpt av KBT. Det är en terapiform som kan bli helt fel ifall det finns underliggande NPF-problematik som behöver angripas på annat sätt. Med andra ord kanske det kan vara lättare för dig att hitta annan typ av terapi via habiliteringen.

Om du dessutom är ny på HAB som jag förstått det så hade jag försökt att från början ta upp att du är medveten om att du har många/stora trauman från barndomen som du tror ställer till det fortfarande och som du inte lyckats få hjälp av vården från tidigare. Kanske kan de rikta hjälpen till dig däråt (antagligen efter någon typ av kursintro till diagnosen du fått om du inte redan fått det). I alla fall både när jag kom till habiliteringen I Malmö och sedan nu i Lund så var de ganska mycket fokuserade på vad jag upplevde fungerade sämst/jag behövde mest/mest akut hjälp med. Nu är mina tillfällen snart slut hos psykologen i Lund (de hade en typ av begränsning som de inte hade i Malmö) men hen släpper inte mig förrän vi hittat en ny psykolog via vårdgarantin. Hen har hjälpt mig boka bedömningssamtal för remiss och förklarat hur allt går till och så ska vi leta upp några psykologer och kontakta tillsammans. Jag hade nog inte klarat av det själv.

För mig har det inte varit negativt att vara öppen med vad jag kännt mig frågande till kring min diagnos men det har varit viktigt att hitta rätt psykolog, detta är den 3: dje via habiliteringen. Dvs någon som utifrån mina upplevelser kan bekräfta mig och förklara. Även om jag mycket väl förstod att diagnosen säkert var rätt och stämde på många sätt så har det för mig varit otroligt viktigt att kunna få klarhet även i alla små saker jag upplevde inte "följde mallen", mycket för att jag själv har väldigt svårt att se gråzoner. Det har varit vissa aha-upplevelser jag tyckt varit ganska pinsamma och logiska i efterhand 😆 Men det ska inte förringas, även sådana små saker har gjort mig så himla osäker och mina problem större än de egentligen är.

Tycker jag någonstans läst om tankar från din sida att flytta till Skåne, iaf habiliteringen verkar fungera bra här i både Malmö och Lund utifrån vad man läser om många andra ställen 😁
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp