Terapi - utbruten ur Varför vill folk ha en partner?

Jag vet förstås inte om du har autism eller inte. Men att problemen bara visar sig i perioder då man mår dåligt, eller visar sig extra tydligt då, känner jag igen mycket väl. Det gäller saker som att gå i butiker, åka kollektivt eller bara prata med människor. Eller för att bena ner det lite: att inte ha kontroll över ljud, fysisk beröring och sociala interaktion.

Jag är född med de här problemen men har varit den klassiska kvinnliga autisten. Jag kompenserade och maskerade så bra att jag fick depressioner, ångest och ätstörningar. Det var först när tillvaron kraschade totalt som det gjordes en NPF-utredning.
Det du nämner i första stycket kan gälla även för neurotypiker. Man behöver inte vara autist för att uppleva sådana problem.
 
Det du nämner i första stycket kan gälla även för neurotypiker. Man behöver inte vara autist för att uppleva sådana problem.
Är det viktigt för dig att vara som alla andra?
Så viktigt att du helst vill förneka din diagnos?

Den är där för att hjälpa dig att förstå dig själv och för att underlätta för andra att förstå dig.
Du hanterar den som om den vore en förolämpning.
Vilket den inte är.
Den är en beskrivning på svårigheter en person har.
 
Och vilken slutsats kan du dra av det?
Att jag haft en kass uppväxt som skadat mig. Min panikångest fick jag efter att ha gått igenom en rad svåra upplevelser. Och min panikångest är inte en del av min personlighet. Inte ens den skörhet jag har är en del av min personlighet.
 
Att jag haft en kass uppväxt som skadat mig. Min panikångest fick jag efter att ha gått igenom en rad svåra upplevelser. Och min panikångest är inte en del av min personlighet. Inte ens den skörhet jag har är en del av min personlighet.
Men du tycker ändå att det är problem som du har, eller hur?
Och de problemen försvinner inte om du förnekar dem, eller gör de?
Diagnosen är en beskrivning av hur du behöver arbeta med dina problem som stör dig i vardagen.
De behöver hanteras på ett annat sätt med den diagnosen än utan den diagnosen.
Du skriver ju själv att hjälpen som du tidigare har fått inte har hjälp, eller hur?
Det beror mest troligt på att den hjälpen inte har varit anpassad till din diagnos.
 
Men du tycker ändå att det är problem som du har, eller hur?
Och de problemen försvinner inte om du förnekar dem, eller gör de?
Diagnosen är en beskrivning av hur du behöver arbeta med dina problem som stör dig i vardagen.
De behöver hanteras på ett annat sätt med den diagnosen än utan den diagnosen.
Du skriver ju själv att hjälpen som du tidigare har fått inte har hjälp, eller hur?
Det beror mest troligt på att den hjälpen inte har varit anpassad till din diagnos.
Nä, det beror antagligen på att jag inte blivit sedd, mina trauman är det ingen som tagit i med tång ens. Har ju knappt fått någon behandling alls egentligen. Mest passiv sjukskrivning faktiskt. Och så blev jag stämplad med borderline bakom min rygg.

Mina svårigheter beror sannolikt på mina upplevelser och inte på att jag skulle vara autist.
 
Att jag haft en kass uppväxt som skadat mig. Min panikångest fick jag efter att ha gått igenom en rad svåra upplevelser. Och min panikångest är inte en del av min personlighet. Inte ens den skörhet jag har är en del av min personlighet.
Dina upplevelser har påverkat ditt nuvarande liv utifrån vilka förutsättningar du har haft som person.
Vi är många med svårigheter i uppväxten som har påverkats mer eller mindre av vår uppväxt.
Om jag hade haft andra svårigheter också så hade jag nog gått under av min uppväxt.
Men min personlighet gjorde att jag ändå klarade mig ganska så bra.

Min pappa var grav alkoholist och min mamma är antagligen autistisk.
Det har haft sina utmaningar att bli en fullt fungerande människa under de förutsättningarna.
Men det är ändå inget som jag gräver ner mig i.
Det går inte att ändra det som har varit utan bara det som skall komma.

Du skall inte tro att alla andra har haft en perfekt barndom med perfekta förutsättningar, för så är det inte.
De kämpar på och gör de bästa av sina liv ändå utifrån sina förutsättningar.
 
Dina upplevelser har påverkat ditt nuvarande liv utifrån vilka förutsättningar du har haft som person.
Vi är många med svårigheter i uppväxten som har påverkats mer eller mindre av vår uppväxt.
Om jag hade haft andra svårigheter också så hade jag nog gått under av min uppväxt.
Men min personlighet gjorde att jag ändå klarade mig ganska så bra.

Min pappa var grav alkoholist och min mamma är antagligen autistisk.
Det har haft sina utmaningar att bli en fullt fungerande människa under de förutsättningarna.
Men det är ändå inget som jag gräver ner mig i.
Det går inte att ändra det som har varit utan bara det som skall komma.

Du skall inte tro att alla andra har haft en perfekt barndom med perfekta förutsättningar, för så är det inte.
De kämpar på och gör de bästa av sina liv ändå utifrån sina förutsättningar.
Så du menar att jag gräver ner mig när jag får panik? Eller att jag har mig själv att skylla för att jag är rädd för relationer?
 
Nä, det beror antagligen på att jag inte blivit sedd, mina trauman är det ingen som tagit i med tång ens. Har ju knappt fått någon behandling alls egentligen. Mest passiv sjukskrivning faktiskt. Och så blev jag stämplad med borderline bakom min rygg.

Mina svårigheter beror sannolikt på mina upplevelser och inte på att jag skulle vara autist.
Det är mycket möjligt att det är så.
Men att hjälpa dig med svårigheterna kräver anpassning till din diagnos.
Så nu finns det helt andra och bättre förutsättningar för att du skall få ett bättre liv.

Tag vara på den möjligheten.
 
Så du menar att jag gräver ner mig när jag får panik? Eller att jag har mig själv att skylla för att jag är rädd för relationer?
Nej du gräver ner dig i ditt förflutna så att det hindrar dig från att förbättra din framtid.
Det förflutna går inte att ändra på det är bara framtiden som går att påverka.

At gräva i det gamla ger ångest - att planera framåt ger hopp.
 
Nej du gräver ner dig i ditt förflutna så att det hindrar dig från att förbättra din framtid.
Det förflutna går inte att ändra på det är bara framtiden som går att påverka.

At gräva i det gamla ger ångest - att planera framåt ger hopp.
Men jeeez. Jag har i många år blickat framåt och inte brytt mig om det förflutna. Tänkt att det som varit har varit. Men så jävla lätt skakar man inte av sig skiten. Den kommer tillbaka och biter en i arslet. Så jag kommer bli tvungen att ta tag i det. Det gick inte att ignorera det förflutna.
 
Nu är jag kanske plump, men mycket av det du beskriver i dina trådar, sättet du uttrycker dig på och den svartvita syn jag läser in i dina inlägg upplever jag som väldigt typiskt autistiskt. Det är ofta ganska onyanserat, du upplever dig ofta som missförstådd (och blir de facto ofta missförstådd i dina trådar), människor blir provocerade av hur du uttrycker dig utan att du förstår varför, du är väldigt bestämd med hur saker ska vara, att saker inte går att lösa etc. Och var för sig kan alla dessa saker naturligtvis också representera en neurotypisk person, men tillsammans målar de onekligen, i mina ögon, bilden av en autistisk person. Jag skulle bli väldigt förvånad om din diagnos är felaktig. Autistiska personer kan givetvis vara påverkade av barndomstrauman och andra omständigheter också och det ryms oändliga kombinationer av symptom på spektrat. Den autistiska person jag lever tillsammans med har aldrig haft behov av avskärmning i form av hörselkåpor eller solglasögon. Inte heller har hen någonsin varit känslig vad gäller mat eller kläder. Autistiska personer är ju individer precis som alla andra.
 
Så du menar att jag gräver ner mig när jag får panik? Eller att jag har mig själv att skylla för att jag är rädd för relationer?
Nej, men det är väldigt bekvämt att hålla fast vid "dålig barndoms"kortet istället för att hantera dina problem som den person med autism du är. För som autistisk har en ny möjlighet till hjälp öppnat sig nu.

Du pratar mycket om att du inte har blivit sedd. Varför är det så viktigt vad som har hänt?
Jag blev inte sedd som barn, tonåring osv. Jag kan vara rätt krävande nu, fråga @Inte_Ung , man har en tendens att bli det när man inte blir sedd. Fast när man vet om det går det ju att arbeta med, eller har jag fel? Jag tror jag hade varit värre om jag hade fastnat i det som var, att inte ha blivit sedd.
 
Men jeeez. Jag har i många år blickat framåt och inte brytt mig om det förflutna. Tänkt att det som varit har varit. Men så jävla lätt skakar man inte av sig skiten. Den kommer tillbaka och biter en i arslet. Så jag kommer bli tvungen att ta tag i det. Det gick inte att ignorera det förflutna.
Ja då får du ju ta och göra det.
Med din diagnos så kan det göras på ett sätt som är anpassat till hur du fungerar.
Det ger bättre förutsättningar för att det skall hjälpa dig att få ett bättre liv.

Ta vara på den kunskapen om dig själv som diagnosen ger och gör något bra av den.
 
Nej, men det är väldigt bekvämt att hålla fast vid "dålig barndoms"kortet istället för att hantera dina problem som den person med autism du är. För som autistisk har en ny möjlighet till hjälp öppnat sig nu.

Du pratar mycket om att du inte har blivit sedd. Varför är det så viktigt vad som har hänt?
Jag blev inte sedd som barn, tonåring osv. Jag kan vara rätt krävande nu, fråga @Inte_Ung , man har en tendens att bli det när man inte blir sedd. Fast när man vet om det går det ju att arbeta med, eller har jag fel? Jag tror jag hade varit värre om jag hade fastnat i det som var, att inte ha blivit sedd.
Det var på grund av min barndom som jag fick en utmattningsdepression. Jag gick omkring med konstant ångest efter en del händelser som upprepade trauma och orkade till slut inte hålla ihop utan kraschade.
 
Det var på grund av min barndom som jag fick en utmattningsdepression. Jag gick omkring med konstant ångest efter en del händelser som upprepade trauma och orkade till slut inte hålla ihop utan kraschade.
Fast din barndom har ingenting att göra med att du inte kan tala om för någon att en möbel är rätt fin i deras hus trots att du själv tycker att den är ful, till exempel, eller att du inte kan finna intresse i att lyssna på en annan människas intresse. :) Tänker jag i alla fall.
Detta sagt helt utan att förminska att det du varit med om måste varit traumatiskt.
 
Det var på grund av min barndom som jag fick en utmattningsdepression. Jag gick omkring med konstant ångest efter en del händelser som upprepade trauma och orkade till slut inte hålla ihop utan kraschade.
Ja, och du HAR rätt att känna dig orättvist och för jävla dåligt behandlad i din barndom. Du har all rätt i världen att känna att dina trauman är asjobbiga. Men det är också ett val du gör hur du förhåller dig till dem nu. Tänker du vara fortsatt fången av dina trauman eller vill du göra något åt dem och bli mer fri?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp