Tävla med kastrerad 2017

[Raderad medlem 94602]

Om man följer det du skriver. Vad gör man med individerna som finns där och inte är bra? Kan ta min förra som exempel. Han kom som omplacering fyra år gammal. Hade rejält agg mot andra främmande hanhundar och var inte kul att gå på en stadspromenad med, ha i ett väntrum eller så. Och kunde inte släppas lös i hundrastgård eller liknande om det inte var garanterat hanfritt. Svarade på minsta provokation och provocerade själv med. Skulle ha alla andra hanar under sig och var alldeles för dominant och nedtryckande.

Vi jobbade. Massor. Vi jobbade, tränade och slet. Och det blev mycket bättre. Fick bort 95% av det sålänge han var under min direkta kontroll. Dvs i koppel eller lös fotgående, lös platsad osv. Men hade hjärtat i halsgropen mer än en gång när nån med liten hund i jävla flexikoppel släppte fram sin provocerande bjäbbiga hane under hakan på min. Inget hände för jag alltid han se och kommendera både min hund och se till att ägaren halade in sin hane innan det small.

Jag diskuterade kastrering med min vet. För att se om man kunde få bort det sista. Min vet sa att utan träning hade han inte rek kastrering alls. Men då vi tränat och fått bort medta så var det värt att prova. Om det sista berodde på testosteron kunde kastrering hjälpa. Inga garantier då det kunde vara inlärt.

Han kastrerades. Och det sista försvann. I väntrum när annan hane provocerade hårt låg min kvar, tittade lojt på mig och när jag tyckte "skit i den" la han ner huvudet och somnade om. Promenaderna var inga problem. Behövde inte ha hyperkoll på omgivningen och hunden limmad vid sida. Utan kunde ha honom nosandes på en lyktstolpe i koppellängd. Han kunde umgås med andra vettiga hanar lös. Osv.

Han var inte helt bra nej. Han klarade inte av sitt testosteron så bra. Han var rent allmänt lite väl vass med, hade en låg tröskel för när han ansåg mig hotad tex. Men var samtidigt en fantastisk hund på många, många vis.

Kastrering var positivt för honom. Han hade givetvis kunnat leva okastrerad. Men han är ju en av de hundar som inte var riktigt som man önskar. Men vad ska man göra med de? Avliva?

Om din hund inte mådde bra som okastrerad och ni hade koll på orsakerna ser jag det som "medicinska skäl" då jag tycker man har skyldighet att se till att ens hund mår så bra det går.

 

[Alexandra_W]

Om din hund inte mådde bra som okastrerad och ni hade koll på orsakerna ser jag det som "medicinska skäl" då jag tycker man har skyldighet att se till att ens hund mår så bra det går.

Okej. Fast han mådde nog eg inte dåligt av att vara testosteronstinn och vilje styra hundvärlden. Hans liv blev mer inskränkt som kastrerad än okastrerad men dåligt var det ju inte oavsett. Däremot för min mentala hälsa var det som natt och dag.

Men han var ju en sån som man utefter diskussionen i tråden inte vill ska rutinkastreras tidigt, då det då skulle dolt att han hade problem att hantera sina hormoner. Samtidigt som en rutinkastrering skulle gagnat både hund och ägare då problemen aldrig uppkommit.

 

[Raderad medlem 94602]

Okej. Fast han mådde nog eg inte dåligt av att vara testosteronstinn och vilje styra hundvärlden. Hans liv blev mer inskränkt som kastrerad än okastrerad men dåligt var det ju inte oavsett. Däremot för min mentala hälsa var det som natt och dag.

Men han var ju en sån som man utefter diskussionen i tråden inte vill ska rutinkastreras tidigt, då det då skulle dolt att han hade problem att hantera sina hormoner. Samtidigt som en rutinkastrering skulle gagnat både hund och ägare då problemen aldrig uppkommit.

Det svåra i den sittsen är ju att oftast vet man ju inte hur det hade blivit förens efteråt. Och i ung ålder är det också mycket svårt att veta om beteende beror på osäkerhet eller hormoner.
Väldigt få av de som sambon har hjälpt med hundmöten har berott på hormoner. Oftast är osäkerhet hos hunden som i sin tur gett osäkerhet hos föraren orsaken. I dessa lägen är ju inte kastrering en hjälp alls, utan här gäller det att bygga självförtroende, kontakt och samarbete hos båda.
Det är ju kanon när det funkar som det är tänkt som i ditt fall.

 

[Raderad medlem 94602]

Som jag skrev tidigare, det finns visst forskning som följer upp etologiska såväl som veterinärmedicinska "biverkningar" av kastrering. Gäller även pälsförändring. I en studie jag läste såg man att 20% av hundarna inom given ras fick svårare päls. Vilket kan vara ett jätteproblem för en ras men inte alls inom en annan.

Det pratas kategoriskt negativt om kastrering av hund trots att forskningen visar att effekterna till ganska stor del beror på när kastrering sker och vilken ras det gäller.

Om ni inte litar på att veterinärerna sköter sin uppgift om att informera ska kanske SKK fundera på hur det ska tacklas för veterinärerna påverkas ju inte av utställningsförbudet.

Jag har ringt runt till tre olika kliniker då jag funderat lite på att kastrera min hane. Endast på en fick jag all information om biverkningar. På de andra två nämdes bara vissa. Två frågade inte ens om vilken ras det gällde och en frågade heller inte om ålder på hunden.
Någon diskussion i "samråd" eller fråga om varför hunden skulle kastreras uppkom inte hos någon.
Bästa var Anicura.
De övriga två var en privat och en Evidencia.

 

[Alexandra_W]

Det svåra i den sittsen är ju att oftast vet man ju inte hur det hade blivit förens efteråt. Och i ung ålder är det också mycket svårt att veta om beteende beror på osäkerhet eller hormoner.
Väldigt få av de som sambon har hjälpt med hundmöten har berott på hormoner. Oftast är osäkerhet hos hunden som i sin tur gett osäkerhet hos föraren orsaken. I dessa lägen är ju inte kastrering en hjälp alls, utan här gäller det att bygga självförtroende, kontakt och samarbete hos båda.
Det är ju kanon när det funkar som det är tänkt som i ditt fall.

Nej det är ju det som blir problemet. Att man aldrig har så att säga två kloner. Om man kastrerar och hunden blir så (rädd, ängslig etc) så utan att veta hur den blivit okastrerad vet man inte om det var kastreringen eller ej. Och omvänt, om man inte kastrerar och hunden blir si - så vet man inte om den blivit likadan med kastrering eller det hjälpt.

Jag är nog generellt för att faktiskt ta bort sexualdriften för de djur som är husdjur/sällskapsdjur/arbetsdjur och inte kommer få utlopp för sin sexualdrift. Man pratar om att det är onaturligt med kastrerade handjur (inkl valacker). Samtidigt är det ju onaturligt med intakta djur som varken får utlopp för sin drift, eller får mäta sina krafter med andra handjur också. Att ha ett intakt handjur som vi kräver ska tygla sin drift så att den inte får utlopp för det sexuellt och heller inte får mäta sina krafter och sin dominans mot andra är ju i allra högsta grad onaturligt. (Det är hela hållandet av djur med, förvisso)

Men det är en baksida med. På samma vis som det är en baksida med att t ex korrigera föl med avvikande benställningar. Kanon för individen, kanon för ägaren - men inte kanon för aveln då man missar de där hingstarna/kombinationerna som ger fler skeva ben än genomsnittet. Och även missar för en senare ägare som inte är uppfödare att veta att det här stoet var född med kraftigt skeva ben och kan men behöver inte ge en fölunge med kraftigt skeva ben (särskilt med en hingst som gett oproprtionerligt många). Samt att det är svårt veta vad skeva ben beror på alla gånger - legat trång, slump, ärftligt? Samma sak gäller ju alla avel, och alla insatser som döljer eller åtgärdar vissa brister.

Men när ämnet diskuteras, så i slutänden så 9 av 10 hundar ägs av människor som har hund för de tycker det är trevligt. Där hunden, oavsett ras, främst är ett sällskapsdjur. Där de flesta ägarna inte är lämpade eller intresserade av att ta hand om en hane som har svårt kontrollera sig. Och jag ser hellre att de har kastrerade djur i kopplet än intakta djur. Hur man än vänder på det så ställer kastrerade handjur till mindre bråk och skador än kastrerade.

 

[Raderad medlem 94602]

Nej det är ju det som blir problemet. Att man aldrig har så att säga två kloner. Om man kastrerar och hunden blir så (rädd, ängslig etc) så utan att veta hur den blivit okastrerad vet man inte om det var kastreringen eller ej. Och omvänt, om man inte kastrerar och hunden blir si - så vet man inte om den blivit likadan med kastrering eller det hjälpt.

Jag är nog generellt för att faktiskt ta bort sexualdriften för de djur som är husdjur/sällskapsdjur/arbetsdjur och inte kommer få utlopp för sin sexualdrift. Man pratar om att det är onaturligt med kastrerade handjur (inkl valacker). Samtidigt är det ju onaturligt med intakta djur som varken får utlopp för sin drift, eller får mäta sina krafter med andra handjur också. Att ha ett intakt handjur som vi kräver ska tygla sin drift så att den inte får utlopp för det sexuellt och heller inte får mäta sina krafter och sin dominans mot andra är ju i allra högsta grad onaturligt. (Det är hela hållandet av djur med, förvisso)

Men det är en baksida med. På samma vis som det är en baksida med att t ex korrigera föl med avvikande benställningar. Kanon för individen, kanon för ägaren - men inte kanon för aveln då man missar de där hingstarna/kombinationerna som ger fler skeva ben än genomsnittet. Och även missar för en senare ägare som inte är uppfödare att veta att det här stoet var född med kraftigt skeva ben och kan men behöver inte ge en fölunge med kraftigt skeva ben (särskilt med en hingst som gett oproprtionerligt många). Samt att det är svårt veta vad skeva ben beror på alla gånger - legat trång, slump, ärftligt? Samma sak gäller ju alla avel, och alla insatser som döljer eller åtgärdar vissa brister.

Men när ämnet diskuteras, så i slutänden så 9 av 10 hundar ägs av människor som har hund för de tycker det är trevligt. Där hunden, oavsett ras, främst är ett sällskapsdjur. Där de flesta ägarna inte är lämpade eller intresserade av att ta hand om en hane som har svårt kontrollera sig. Och jag ser hellre att de har kastrerade djur i kopplet än intakta djur. Hur man än vänder på det så ställer kastrerade handjur till mindre bråk och skador än kastrerade.

Det är i högsta grad naturligt med intakta hundar som inte får anväda sin sexualdrift. I flockar är det bara en tik och hane som får para sig. De övriga ska kunna hålla sig på mattan annars ligger de risigt till.

I vår flock är det mycket tydligt att endast en tik (den äldsta) har tillåtelse att uppvakta hanen. De andra försöker inte ens under höglöp och han skiter i dem. De är inte "hans" fast han aldrig ens har parat.

 

[Alexandra_W]

Det är i högsta grad naturligt med intakta hundar som inte får anväda sin sexualdrift. I flockar är det bara en tik och hane som får para sig. De övriga ska kunna hålla sig på mattan annars ligger de risigt till.

I vår flock är det mycket tydligt att endast en tik (den äldsta) har tillåtelse att uppvakta hanen. De andra försöker inte ens under höglöp och han skiter i dem. De är inte "hans" fast han aldrig ens har parat.

Fast nu tog du ett annat scenario än jag tänkte på. Inom flocken - sure. Men när en hund vandrar i statsmiljö t ex, så är de hundar den möter inte dess flock.

Och i det vilda så en ung hane är fullt tillåten att (och beroende på djur måste) lämna flocken och skapa sig en egen. Mäta krafterna mot andra hanar, för att försöka få sina egna honor.

Men ett tamdjur får inte det. De ska hålla sig på mattan inom flocken, de ska hålla sig på mattan i kontakt med andra flockar - oavsett om det är en ungtupp som utmanar eller de är ungtuppen som vill utmana. De ska kunna umgås med främmande individer och göra det på ett fredligt vis, nästan valpvis. Vilda flockar leker inte med varandra flockarna emellan. Enstaka individer utan flock som söker en flock får inte gå på någon lekdejt med en medlem från en annan flock osv.

Men vi har miljöer där främmande hundar dels träffar på varandra hela tiden, och också där vi kräver de ska samexistera. Hunddagis, väntrum, tunnelbanevagnar, rasthagar osv. De flesta individer oavsett kön klarar det - tack vare aveln som avlat på för människan önskvärda egenskaper. Men det är inte "naturligt" att en ung hane aldrig tillåts varken försöka uppvakta eller mäta krafterna.

 

[Raderad medlem 94602]

Fast nu tog du ett annat scenario än jag tänkte på. Inom flocken - sure. Men när en hund vandrar i statsmiljö t ex, så är de hundar den möter inte dess flock.

Och i det vilda så en ung hane är fullt tillåten att (och beroende på djur måste) lämna flocken och skapa sig en egen. Mäta krafterna mot andra hanar, för att försöka få sina egna honor.

Men ett tamdjur får inte det. De ska hålla sig på mattan inom flocken, de ska hålla sig på mattan i kontakt med andra flockar - oavsett om det är en ungtupp som utmanar eller de är ungtuppen som vill utmana. De ska kunna umgås med främmande individer och göra det på ett fredligt vis, nästan valpvis. Vilda flockar leker inte med varandra flockarna emellan. Enstaka individer utan flock som söker en flock får inte gå på någon lekdejt med en medlem från en annan flock osv.

Men vi har miljöer där främmande hundar dels träffar på varandra hela tiden, och också där vi kräver de ska samexistera. Hunddagis, väntrum, tunnelbanevagnar, rasthagar osv. De flesta individer oavsett kön klarar det - tack vare aveln som avlat på för människan önskvärda egenskaper. Men det är inte "naturligt" att en ung hane aldrig tillåts varken försöka uppvakta eller mäta krafterna.

Nja...det stämmer ju inte heller. Det finns ju flera hanar i flockar inom varg, Dingo och övriga hunddjur. De som sköter sig får stanna och vara en tillgång. De som utmanar blir utstötta.
Förvildade tamhundar bildar däremot sällan flock. De lever mer som ensamströvare.

 

[Sol]

Det är i högsta grad naturligt med intakta hundar som inte får anväda sin sexualdrift. I flockar är det bara en tik och hane som får para sig. De övriga ska kunna hålla sig på mattan annars ligger de risigt till.

I vår flock är det mycket tydligt att endast en tik (den äldsta) har tillåtelse att uppvakta hanen. De andra försöker inte ens under höglöp och han skiter i dem. De är inte "hans" fast han aldrig ens har parat.

Nej, precis dom du själv påtalar så bildar inte förvildade tamhundar flock på det sätt tex. vargar bildar flock. De parar sig därför fritt. Även i en strikt flockkonstellation kan hanar bryta sig ur eller bli ivägjagade. Reproduktionsmässigt finns det inget i den vanliga hundens liv som är naturligt.

När hundarna dessutom lever i konstant närvaro av hundratals andra hundar och det alltid finns löptikar blir det en ännu ner "onaturlig" och påfrestande miljö.

 

[Raderad medlem 94602]

Nej, precis dom du själv påtalar så bildar inte förvildade tamhundar flock på det sätt tex. vargar bildar flock. De parar sig därför fritt. Även i en strikt flockkonstellation kan hanar bryta sig ur eller bli ivägjagade. Reproduktionsmässigt finns det inget i den vanliga hundens liv som är naturligt.

När hundarna dessutom lever i konstant närvaro av hundratals andra hundar och det alltid finns löptikar blir det en ännu ner "onaturlig" och påfrestande miljö.

Hur fixar intakta hanar på stora kennlar och avelsstationer detta då utan att förgås? Det kan ju ta 5-6 år innan en hane går i avel.

 

[Sol]

Hur fixar intakta hanar på stora kennlar och avelsstationer detta då utan att förgås? Det kan ju ta 5-6 år innan en hane går i avel.

De omges mindre sällan av löptikar året runt? Sedan tror jag inte att deg alltid är helt oproblematiskt heller.

 

[Raderad medlem 94602]

De omges mindre sällan av löptikar året runt? Sedan tror jag inte att deg alltid är helt oproblematiskt heller.

På avelstation gör det verkligen det. Där står ju tikar för parning inkvarterade jämt.
Kan bara tala för min ras och de vi besöker men jag tycker det har varit en bra stämning i stallar och gårdar.

 

[Alexandra_W]

Nja...det stämmer ju inte heller. Det finns ju flera hanar i flockar inom varg, Dingo och övriga hunddjur. De som sköter sig får stanna och vara en tillgång. De som utmanar blir utstötta.
Förvildade tamhundar bildar däremot sällan flock. De lever mer som ensamströvare.

Du missar poängen, med flit eller ej vet jag inte

 

[Alexandra_W]

Nytt försök då.

I en vargflock så om man bortser från att det inte är statiskt "rangmässigt" utan gruffas en del inom flocken, under ledarparet, så individerna är i princip släkt med varandra. Det är föräldraparet, och så är det avkommor i varierande ålder. Det är inte ett hopplock av individer från massa olika familjer.

Gruff är inte förbjudet, men det får givetvis en eller annan konsekvens. Ett pinnhåll upp, ett pinhåll ner, storstryk, fördrivning från flocken etc. Men det är inte så att "du tänkte gruffa, nu jävlar åker du ut med dunder och brak".

Vi stannar där så länge och kikar på våra tamhundar. Som har någons slags flock bestånde av ev andra hundar i familjen samt (förhoppningsvis) människorna. Men som ska - utan att röra ett öra eller dra upp en mungipa - knalla runt bland andra hundar utan att reagera. Som inte får gruffa inom flocken, inte får försöka göra ett övertag och heller inte får försöka bilda par och skapa en ny egen flock med den där vansinnigt intressanta tiken i parken som passerade en meter därifrån i höglöp.

Samma hund ska även kunna interagera på valpvis med främmande medlemmar från 5 - 10 - 5 andra flockar på hunddagis, hundrastgård osv.

En hund som tycker att "min flock suger, jag drar" kan inte heller göra det, utan är fast och tvingad till den flock någon annan valt.

Och så vidare... Ofta ska de göra det med en rätt kass flockledare (människan) med.

De allra flesta tamhundar klarar tack vare domesticeringen det där fint. Men att kalla det för "naturligt" blir knas, då är det mer naturligt med mycket av det vi människor anser vara problembeteenden.