Anonymt nick. Jag går i terapi men min terapeut har semester och kommer inte tillbaka förrän i slutet av augusti. Jag behöver verkligen hjälp att sortera i mina tankar just nu och vet att jag kan få kloka råd härifrån.
Det känns som att jag är vilse i livet. Som att jag inte vet vem jag är och vad som ger mig livsglädje.
Jag är ganska ung. Jag har ett par år kvar på min utbildning. Jag har sysslat med hästar hela livet men inte haft egna hästar sedan i tonåren. Ridit andras hästar i perioder. Egentligen inte haft något annat intresse då hästarna tagit all min tid.
För ganska precis ett år sedan hände flera saker i mitt liv. Jag träffade en kille som flyttade iväg kort därefter för att plugga, vilket resulterade i ett distansförhållande. Jag slutade rida då jag inte trivdes i stallet där jag var av olika orsaker (bl a lånades mina saker ut/försvann utan min tillåtelse). Jag har jobbat extra under hela min utbildning men slutade även på jobbet då jag inte trivdes och hade under våren beslutat mig för att det räckte med att plugga 100%, att jag behövde ha mer ledighet.
Således byttes jobb och hästar mot ett förhållande. Under året har vi tillbringat nästan varje helg tillsammans, på bådas initiativ. Det är dock tydligt att jag saknar och "behöver" honom mer än han behöver mig. Jag har försökt att inte tappa det runtomkring och tycker under terminerna att jag lyckats ganska bra. Träffat vänner och familj i veckorna, även om det inte blivit jätteofta pga att skolan tar mycket tid och man spenderar en hel del tid på pendling alt. bo hemifrån.
Nu under sommaren har det blivit väldigt tydligt att jag liksom inte har så mycket eget liv. Och/eller att jag och min kille har så olika behov av varandra. Han har många olika intressen som han utövar både sommar- och vintertid, av karaktären att man spenderar en hel del tid hemifrån. Han har även sina närmsta vänner här i hemtrakterna på somrarna, medan de jag umgås med allra mest (dvs. under terminerna) inte är kvar här. Han har helt enkelt mycket roligt att göra, där jag är en del av flera saker. Det förstår jag och tycker låter sunt och rimligt. MEN, jag känner inte så!
Jag känner att jag skulle kunna vara med honom hela tiden. Det är nog, tror jag, en kombination av att jag liksom inte har något att fylla tiden med och att han är mer av en ensamvarg än vad jag är. Jag känner mig både ledsen och förvirrad, jag som är (varit?) så självständig känner mig beroende av honom för att må bra. Samtidigt som att jag inte har någon vilja och nyfikenhet på att göra något nytt!?! Så har jag känt väldigt länge, att jag inte vet vad jag vill och att jag inte riktigt känner någon livsgnista. Jag har inga önskningar, ingen passion. Jag är en typiskt duktig flicka som gör allt så som man ska. Det känns så tomt när jag beskriver det och han i retur säger att han har massor saker som han vill göra i livet.
Jag vet varken ut eller in. Har jag tappat mig själv? Hur tar jag mig ur det? Hur hittar man nya intressen när man inte har någon vilja eller nyfikenhet? Eller är det bara så att min kille och jag inte passar så bra ihop och att det är därför jag känner såhär?
Hjälp..
Det känns som att jag är vilse i livet. Som att jag inte vet vem jag är och vad som ger mig livsglädje.
Jag är ganska ung. Jag har ett par år kvar på min utbildning. Jag har sysslat med hästar hela livet men inte haft egna hästar sedan i tonåren. Ridit andras hästar i perioder. Egentligen inte haft något annat intresse då hästarna tagit all min tid.
För ganska precis ett år sedan hände flera saker i mitt liv. Jag träffade en kille som flyttade iväg kort därefter för att plugga, vilket resulterade i ett distansförhållande. Jag slutade rida då jag inte trivdes i stallet där jag var av olika orsaker (bl a lånades mina saker ut/försvann utan min tillåtelse). Jag har jobbat extra under hela min utbildning men slutade även på jobbet då jag inte trivdes och hade under våren beslutat mig för att det räckte med att plugga 100%, att jag behövde ha mer ledighet.
Således byttes jobb och hästar mot ett förhållande. Under året har vi tillbringat nästan varje helg tillsammans, på bådas initiativ. Det är dock tydligt att jag saknar och "behöver" honom mer än han behöver mig. Jag har försökt att inte tappa det runtomkring och tycker under terminerna att jag lyckats ganska bra. Träffat vänner och familj i veckorna, även om det inte blivit jätteofta pga att skolan tar mycket tid och man spenderar en hel del tid på pendling alt. bo hemifrån.
Nu under sommaren har det blivit väldigt tydligt att jag liksom inte har så mycket eget liv. Och/eller att jag och min kille har så olika behov av varandra. Han har många olika intressen som han utövar både sommar- och vintertid, av karaktären att man spenderar en hel del tid hemifrån. Han har även sina närmsta vänner här i hemtrakterna på somrarna, medan de jag umgås med allra mest (dvs. under terminerna) inte är kvar här. Han har helt enkelt mycket roligt att göra, där jag är en del av flera saker. Det förstår jag och tycker låter sunt och rimligt. MEN, jag känner inte så!
Jag känner att jag skulle kunna vara med honom hela tiden. Det är nog, tror jag, en kombination av att jag liksom inte har något att fylla tiden med och att han är mer av en ensamvarg än vad jag är. Jag känner mig både ledsen och förvirrad, jag som är (varit?) så självständig känner mig beroende av honom för att må bra. Samtidigt som att jag inte har någon vilja och nyfikenhet på att göra något nytt!?! Så har jag känt väldigt länge, att jag inte vet vad jag vill och att jag inte riktigt känner någon livsgnista. Jag har inga önskningar, ingen passion. Jag är en typiskt duktig flicka som gör allt så som man ska. Det känns så tomt när jag beskriver det och han i retur säger att han har massor saker som han vill göra i livet.
Jag vet varken ut eller in. Har jag tappat mig själv? Hur tar jag mig ur det? Hur hittar man nya intressen när man inte har någon vilja eller nyfikenhet? Eller är det bara så att min kille och jag inte passar så bra ihop och att det är därför jag känner såhär?
Hjälp..