tankar om ultraljudsundersökningen

ameo

Trådstartare
Moderator
För att inte kapa en annan tråd i ämnet startar jag en ny.
Under graviditeten erbjuds vi ultraljudsundersökning. För oss föräldrar är det ett spännande första "möte" med det lilla pyre som är inneboende i mammas mage, men själva syftet med undersökningen är ju egentligen att kolla så att allt ser normalt ut, att fostret växer som det ska och inte har några avgörande defekter.
I de flesta fall går man därifrån med glädje, men då och då händer der att man får negativa besked som kanske innebär att man måste fatta väldigt jobbiga beslut - att avbryta graviditeten eller att låta det fortsätta men vara medveten om att barnet kommer födas med "defekter" i någon omfattning.

Har Du/Ni tänkt igenom detta före UL-undersökningarna och haft med detta i beräkningarna? Eller är det som med så mycket annat, lite strutsmentalitet? *det händer inte mig*...

För egen del är svaret ja, jag har tänkt igenom detta och haft med i beräkningen att man kanske kan hitta något som tvingar mig att fatta ett beslut utifrån vad som hittats. Jag har varit beredd att avbryta graviditet om något allvarligt fel visat sig och jag har tänkt tanken att kunna fullfölja graviditeten om mindre fel visar sig, att vara förberdd på att få ett handikappat barn.
Men visst, det är lätt att sitta här och skriva fina ord när man själv inte suttit i den sitsen, förmodligen betydligt värre när det blir verklighet. Jag är glad att jag aldrig hamnade där och lider med er som gjort det!
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Ska på UL på onsdag med mitt 2a barn, och ser detta som en undersökning av fostret och vi vet vad vi vill göra om de hittar något som inte är som det ska. Så var det även första gången, att de visar upp det på en stor skärm så vi också ser är bara en bonus.

Jag vill bara veta att allt är okey, inte få någon tjuvtitt på bebisen.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Jag (vi) kände att ska jag bära ett barn i 9 månader vill jag helst av allt att det är friskt. Man har ju inga garantier, men har jag ett val så väljer jag ett friskt barn. Sorger får man ändå.

Största orsaken för mig att "välja bort" (låter illa, men det är ju så det är) ett barn jag VET inte kommer klara sig självt är rädslan för vad som händer den dag jag inte finns.

Hade jag varit i sitsen att jag var 10 år äldre, vi hade försökt länge eller något annat kanske jag hade tänkt annorlunda.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Nej jag har inte tänkt igenom vad jag skulle göra. Eller jo, det har jag ju såklart men är helt säker på att jag skulle tänka annorlunda om jag stod i den sitsen att jag var tvungen att besluta. Så jag går till ultraljudet för att se att allt står rätt till och att bebisen är frisk. Är den inte det får jag fundera på vad jag (vi) ska göra.

Men som det känns nu hade jag valt bort ett sjukt barn. Och definitivt om det inte var levnadsdugligt. Ett handikapp som man kan leva ett normalt liv med hade jag inte bekymrat mig så mycket över, men om det skulle betyda att mitt barn aldrig "blev vuxen" eller självständig så skulle jag avbryta om jag kunde.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Hur funkar det hos dig på Irland? FÅR du ens abortera fostret?
(visar mina fördomar och min okunskap)
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Ja, vi hade med i beräkningarna att allt kanske inte såg bra ut. Vi hade då bestämt oss för att ta bort fostret. Naturligtvis beroende på VAD ul hade visat, men hade det varit ovisst om barnet ens skulle överleva, eller om det hade haft skador som gjort att det krävt vård hela livet, hade vi valt att avbryta graviditeten.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Absolut, vi diskuterade kring detta otroligt mycket.

Kanske för att jag har i bagaget en brorsdotter som föddes svårt sjuk och med en mild form av Downs och senare för att jag erbjöds både organscreening och hjärtundersökning på Ella eftersom jag åt Lyrica i början av graviditeten.

Vi kom fram till att om fostret ändå är livsdugligt så kommer vi att behålla, men det går ju aldrig att iförväg säga säkert vilket beslut man skulle ha fattat om man plötsligt stod inför ett ul som visar att något är galet.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Med mina första 2 barn så hade jag tagit emot de barn som jag fick och gjort det bästa av situationen.
Oavsett vad som hade hittats på fosterdiagnostiken.

Men med det 3dje barnet så ville jag ha all tillgänglig diagnostik för jag var helt enkelt inte beredd att genomgå en hel graviditet om jag inte bar ett friskt foster.
Jag var då 40 år gammal och hade 2 friska barn och ville inte utsätta dessa barn och min familj för den påfrestning som ett handikappat barn skulle vara.
Så det var av varianten: Friskt foster eller inte alls.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Intressant frågeställning!

När jag fick veta att sonen fanns var det genom ul, jag fick fruktansvärt ont i magen och trodde först att det var mensvärk eftersom den skulle komma i dagarna.
Jag fick tillslut åka till sjukhus eftersom de misstänkte utomkvedshavandeskap när vi ringde.

Sonen var alltså bara en äggblåsa när jag såg honom första gången;) men han var på rätt plats och orsaken till smärtan fick jag ingen förklaring till men den kom då och då och på läkarens order åkte jag in och fick ula varje gång.
Jag hade alltså gjort ganska många ul när det "vanliga" skulle göras, då i v. 16 och varje gång var jag lika rädd att det skulle vara missfall som orsakade smärtan.
Jag tänkte nog inte på vad jag skulle göra om det visade något fel men att barnet var kvar, jag tänkte bara missfall:(

Med dottern visade alla tester negativt så när jag enligt mina beräkningar var i v.14 och det fortfarande inte visade positivt så bad jag om ett ul som då kom att göras i 16 veckan.
Då tänkte jag inte heller på att man kunde se något fel utan jag var bara så rädd för missfall.

Jag förlorade ett barn genom missfall innan sonen, därav rädslan.

Jag var ju inte så gammal när jag fick barn och kanske spelade det in, eller så var det för att jag inte hade en tanke på att kunna ta bort ett sjukt barn, jag hade nog förträngt det och hoppats att läkarna hade fel.

Idag ser jag inget fel med att göra abort medans jag då var ganska radikal abortmotståndare, förmodligen för att jag inte kunde förstå hur någon kunde välja att ta bort när jag hade förlorat ett barn ofrivilligt och det var en väldigt svår tid för mej att ens höra om någon som hade valt bort ett barn.

Livet har lärt mej att vara mer ödmjuk, att bara för att jag känner på ett sätt så betyder det inte att mitt sätt är rätt för någon annan.

Summan av det hela är att när jag var "aktuell" för ul så såg jag det som en säker kontroll på att barnet levde, inte som en kontroll på att barnet var friskt.
Men som sagt, min ålder, 17 resp. 19 år vid graviditeterna spelar nog en ganska stor roll.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Nope, inte under några omständigheter, inte ens om det är fara för kvinnans liv. Men det går ju flyg till Sverige ;)

Det är inte så att irländska kvinnor inte gör abort, de åker till London och gör det istället.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Nope, inte under några omständigheter, inte ens om det är fara för kvinnans liv. Men det går ju flyg till Sverige ;)

Det är inte så att irländska kvinnor inte gör abort, de åker till London och gör det istället.
Då var jag inte så fördomsfull och okunnig trots allt.... :idea:
Misstänkte också detta med resor utomlands.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Jag minns ett fall förra året, kvinnan hade varit på ul och de hade konstaterat att barnet garanterat inte skulle överleva utanför livmodern. Hon bestämde sig för att åka till England och ta bort det men då motsatte sig irländska (hm jag vet inte vad det var för myndighet faktiskt) nånting och belade henne med resförbud. Hon fick gå till domstol för att få ett beslut och där kunde de ju inte stoppa henne från att resa. Så himla puckat. Men irland är fortfarande otroligt katolskt och korrupt.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Vi hade väl inte pratat om det direkt. sambon ville inte börja tänka så för "varför skulle det hända oss?"
Jag däremot är lite mer pessimistisk (på gott å ont) så jag funderade lite på vad jag ville göra... Kom fram till att om det är en missbildning eller ordentlig defekt så ville jag ta bort...

Men kan då säga att det inte alls va något lätt beslut för det när vi fick höra att det inte va som det skulle... visst, men vet ju att allt inte alltid kan vara bra, men det går inte att förbereda sig på ett sånt besked... :(
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Jag och sambon hade många, långa diskussioner om vad vi skulle göra om något visade sig vara fel... Vi gjorde dessutom KUB test trots att jag egentligen är för ung för att erbjudas det. Det som ändå är lite läskigt är att det bara är ca hälften av alla grova handikapp/sjukdomar som upptäcks (enligt Bm, har tyvärr inga andra källor, kan ju ha helt fel). Vi är bägge väldigt överens om att det är klart att man älskar sina barn, oavsett handikapp, men om vi kan unvika onödigt lidande hos både föräldrarna och barnet, så skulle vi göra det som krävdes...

Vi blev oplanerat gravida och är unga, har inte varit tillsammans jättelänge och så... Vi kände att vi inte skulle klara av att få ett barn med väldigt stora handikapp, jag ville inte heller utsätta barnet för det. Att födas till ett liv i smärta kan ju inte vara alltför roligt kände jag (vi).

När vi väl var på g till det "riktiga" UL (inte kubtestet) så var vi båda rädda och nervösa... Jag har hela graviditeten varit säker på att "nu är det nått som är fel", och vågar fortfarande, i vecka 31+6, inte tro på att jag i slutänden kommer få stå där med en liten frisk bebis. Bättre att vara inställd på värsta tänkbara scenario då... trots att alla tester hittills visat på att det inte är något fel alls...
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Med första barnet var jag helt inställd på att göra abort om något skulle vara fel, andra mer tveksam. Men en sak jag har märkt under mina graviditeter är att jag inte alls reagerar så kallt och logiskt som jag tror att jag ska göra så jag tycker egentligen inte att man kan förbereda sig. Det finns ju så många olika saker som kan vara fel och inte alltid på ett så himla svartvitt sätt. En kompis fick tex veta att hennes bebis/foster hade förstorad njure och det kunde bli så att njuren fortsatte att växa och då skulle tränga ut alla andra organ och bebisen därmed skulle dö eller så skulle ingenting hända förutom att barnet skulle få nedsatt funktion i ena njuren. Det var lite 50-50 och inga fler besked kunde ges. Vad gör man exempelvis med sån information förutom oroar ihjäl sig över något man absolut inte kan påverka? (Bebisen överlevde dock och är en 3-åring med helt normalt liv idag.)
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Jag ska på UL om ca två veckor. Första barnet. Både jag o sambon har pratat om att det kan ju hända att det inte kommer att se bra ut även om det gör det i de allra flesta fall.

Som jag känner nu så vill jag inte utsätta mig för att genomgå en graviditet om jag får veta att mitt barn knappt kommer att överleva ens förlossningen. Och lika medveten är jag om att när jag väl står där med fakta i hand så kanske jag inte är lika säker på vad jag vill. Men det är något jag inte oroar mig för, bara har i bakhuvudet, och tar itu med då när det väl är aktuellt.

Jag vill inte veta kön. Det spelar ingen roll. Vill inte vara inställd på något. Men ser jättemycket fram emot att få se lilla Kotten.:love:
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Intressant frågeställning!

När jag fick veta att sonen fanns var det genom ul, jag fick fruktansvärt ont i magen och trodde först att det var mensvärk eftersom den skulle komma i dagarna.
Jag fick tillslut åka till sjukhus eftersom de misstänkte utomkvedshavandeskap när vi ringde.

Sonen var alltså bara en äggblåsa när jag såg honom första gången;) men han var på rätt plats och orsaken till smärtan fick jag ingen förklaring till men den kom då och då och på läkarens order åkte jag in och fick ula varje gång.
Jag hade alltså gjort ganska många ul när det "vanliga" skulle göras, då i v. 16 och varje gång var jag lika rädd att det skulle vara missfall som orsakade smärtan.
Jag tänkte nog inte på vad jag skulle göra om det visade något fel men att barnet var kvar, jag tänkte bara missfall:(

Med dottern visade alla tester negativt så när jag enligt mina beräkningar var i v.14 och det fortfarande inte visade positivt så bad jag om ett ul som då kom att göras i 16 veckan.
Då tänkte jag inte heller på att man kunde se något fel utan jag var bara så rädd för missfall.

Jag förlorade ett barn genom missfall innan sonen, därav rädslan.

Jag var ju inte så gammal när jag fick barn och kanske spelade det in, eller så var det för att jag inte hade en tanke på att kunna ta bort ett sjukt barn, jag hade nog förträngt det och hoppats att läkarna hade fel.

Idag ser jag inget fel med att göra abort medans jag då var ganska radikal abortmotståndare, förmodligen för att jag inte kunde förstå hur någon kunde välja att ta bort när jag hade förlorat ett barn ofrivilligt och det var en väldigt svår tid för mej att ens höra om någon som hade valt bort ett barn.

Livet har lärt mej att vara mer ödmjuk, att bara för att jag känner på ett sätt så betyder det inte att mitt sätt är rätt för någon annan.

Summan av det hela är att när jag var "aktuell" för ul så såg jag det som en säker kontroll på att barnet levde, inte som en kontroll på att barnet var friskt.
Men som sagt, min ålder, 17 resp. 19 år vid graviditeterna spelar nog en ganska stor roll.

Ett bra inlägg! :)

När jag var yngre var jag ltie av en motståndare till abort, men jag har blivit äldre och klokare nu. Jag vill inte ha ett barn som inte är fullt friskt, jag skulle inte orka ta hand om det OCKSÅ ovanpå hur mitt liv ser ut i dag. Ibland får man kanske välja efter hur livet ser ut just då.

I dag vet jag att det inte finns något rätt eller fel vad gäller abort och att man väljer utifrån sina egna förutsättningar och från där man är i livet just då.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Lite så tänker jag också. Om första barnet kommer att bli ett sådant som kräver mycket av en som förälder kanske man inte skaffar fler. Men har man redan två-tre barn innan så får man nog tänka till lite innan man väljer att fullfölja en graviditet med ett barn som kan komma att var svårt skadat.

Alla barn har rätt till stimulans och uppmärksamhet. Drabbas ett syskon av en olycka eller föds med speciella krav så åsidosätts lätt de andra. Vet detta genom mitt jobb och genom andras erfarenheter.

Men men, det dagen, gud förbjude, att jag sitter i den sitsen så kanske jag inte är så självsäker på mitt val.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Jag minns ett fall förra året, kvinnan hade varit på ul och de hade konstaterat att barnet garanterat inte skulle överleva utanför livmodern. Hon bestämde sig för att åka till England och ta bort det men då motsatte sig irländska (hm jag vet inte vad det var för myndighet faktiskt) nånting och belade henne med resförbud. Hon fick gå till domstol för att få ett beslut och där kunde de ju inte stoppa henne från att resa. Så himla puckat. Men irland är fortfarande otroligt katolskt och korrupt.

Vad tycker egentligen läkarna där? Vet du det?

Vi diskuterade också innan och vi var överens om att avbryta om barnet inte var friskt. Men det är ju lätt att innan sitta och prata om hur man ska göra. Betydligt svårare att ta det faktiska beslutet, säkert.
 
Sv: tankar om ultraljudsundersökningen

Jag var väl av lite olika anledningar liiite orolig inför det UL som gjordes på vårt andra barn.
Först var dom lite skeptiska också,
för mycket vätska i hjärnan.
Där någonstans växte min panik innuti rätt bra.
Men efter att ha konsulterat några läkare så var det inte oroande för v16 som jag var i då.

Hade givetvis älskat knoddas ändå om något varit på tok,
men det var inte kul att ligga där så oviss och samtidigt med en massa självanklagelse groendes innuti.
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Hej alla !! Tyckte det nu var dax att skaffa sej ett användarnamn efter att ha "tjuv-läst" här under flera års tid. Är som...
Svar
14
· Visningar
2 143
Senast: Zody
·
O
  • Låst
Övr. Barn För några månader sedan fick anhöriga till oss ett sent missfall (v. 16 tror jag) fostret hade varit dött i några veckor innan det...
2 3 4
Svar
61
· Visningar
5 036
Senast: Björk
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp