Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...
Halloj! (idag känns det bättre när jag fått lite distans till allt det här och efter allas stöd TACK!)
Jag tror nog att det är precis som Inte_Ung säger att i det här fallet är det den här tjejen vill ha inte det hon behöver. Om jag skulle ge henne det hon vill ha skulle vi bara sitta och gråta tillsammans och frossa i sorg och skuld och jag skulle få berätta för henne hur synd det är om henne. Jag tror att hon för sin egen och sin mans skull, som jag också kan tänka mig har det skitjobbigt just nu, måste försöka att tänka på ett annat sätt, det är därför jag hela tiden rått henne att söka proffessionell hjälp, vilket hon inte har gjort.
Där har ju HON ett ansvar för sitt eget liv och jag tror att om hon hade talat med t.ex. en kurator (vilket jag anser att man bör göra flera ggr efter en kris som den här) hade hon kunnat få "verktyg" som kanske hade hjälpt henne med att slippa tänka alla dessa ångestladdade negativa tankar och känna all denna skuld som hon gör över missfallet. Sedan har jag naturligtvis full förståelse för att hon är orolig nu när hon är gravid igen och där är jag givetvis redo att finnas som ett stöd om hon behöver mig. Men om hon vill prata med MIG är det ju MIG hon får så att säga. Jag kan ju inte prata utifrån någon form av "manual", då kan hon ju lika gärna skriva ner repliker som hon vill att jag ska säga... JAG är JAG och så kommer det att förbli!
Klickade runt på Dr Phils hemsida (säga vad man vill men jag gillar Dr Phil
) och hittade lite tips på hur man kan släppa sin sorg. Det kanske vore något för henne. MEN... jag tänker inte vara lika "barnslig" (mellanstadieaktig som ngn skrev) och skicka ett brev med instruktioner om hur hon ska sörja, från och med nu får det vara hennes ensak, men jag hoppas för hennes och barnet hon har i magens skull att hon snart är redo att gå vidare och förlåta sig själv för det som hänt för det var ju inte hennes fel!!
Att förlåta sig själv när man förlorat någon närstående
Om du lider av skuldkänslor efter att ha förlorat någon, även om dennes bortgång inte var ditt fel, så har Dr. Phil råd att ge dig om hur du kan förlåta dig själv så du kan gå vidare.
• Du ska veta att det inte är ovanligt att tänka ”Tänk om…”. ”Tänk om jag kunde ha förhindrat det?” Tänk om jag hade vetat att olyckan skulle hända” ”Tänk om jag kunde ha bytt plats så det hade varit jag som dött istället”.. etc.
• Du kan också känna dig skyldig om du kommer på dig själv med att le, ha roligt eller helt enkelt känna dig nöjd med livet efter din förlust.
• Om det har gått en längre tid (även om det inte finns någon bestämd tidsplan för sorg) och du inte låter dig själv gå vidare från sorgeprocessen och fortfarande tillåter dig själv att vara förlamad av sorg, fundera på varför.
• Förstå att i alla situationer, även en sådan som den här, så ägnar sig inte människor åt beteenden som de inte får belöning för. Är faktumet att du inte kan gå vidare i sig självt en belöning ? Om du känner att den enda koppling du har till den som gått bort är din sorg kanske det är en belöning? Är skulden en belöning? Straffar du dig själv för att du känner att du förtjänar att bli straffad för att du varit en dålig mor/syster/bror/vän/make för att du lät din närstående dö?
• Om du inte kan gå vidare ur sorgen för att sorgen är din nuvarande koppling till den som gått bort, fråga dig själv hur hemskt det är att din kära anhörigas minne är som en smärta som du väljer att bära omkring på. Du fokuserar på det ögonblick som han/hon dog istället för de ögonblick som han/hon levde och glädjen som han/hon förde med sig in i ditt liv. Är inte det en hemsk börda att lägga på den som du älskat?
• Om du vill förlåta dig själv måste du förstå att skuld handlar om avsikt. Finns det ett uns av dig som ville att något ont skulle hända den du älskade? Om inte, varför känner du skuld?
• Det kommer en tidpunkt när du måste säga: ”Nu är det nog! Även om jag släpper smärtan kommer jag inte att släppa honom/henne”. Hur länge du sörjer eller hur ont det gör avspeglar inte hur mycket du har älskat. Faktum är att om det har gått två, fem eller tio år och du tillåter dig själv att leva livet, betyder inte det att du älskar honom/henne mindre. Det betyder inte att du glömt din älskade som gått bort.
• När du är redo att släppa dina skuldkänslor och din sorg, kan det hjälpa att prata högt med den som gått bort. Förklara din eviga kärlek och berätta om ditt beslut att släppa sorgen. ”Jag älskar dig, men jag måste släppa dig. Jag kommer att älska dig till den dagen jag själv dör, men jag kommer att släppa dig nu”.
/Orkidée
Precis så är det! 
