Syskonbråk

[BusBarro]

Hjälp jag går snart och gräver ned mig....

Syskonbråk - hur hanterar man det på bra sätt?

Två pojkar, 5 år och 2,5 år. 5åringen retas konstant och den lilla blir helt vansinnig, lägger sig ned och skrikgråter och då tycker den stora det är skitkul. De kan inte leka alls ihop eller ens i samma rum för då kastas det grejer, slåss, rivs och bits båda två är likadana men den stora är ändå värst om man ska jämföra. Kanske för att jag tycker han borde veta att man bits inte eller sparkas, slåss osv....

Att vara själv med dom längre perioder är helt hopplöst de är som katt o råtta och den ena vill bara vara ute o leka och den andra inne.
Den stora gillar att bygga lego, rita, spela spel, pussla men han gör det inte själv och den lilla kan inte behärska sig utan kastar allt på golvet eller förstör om vi pusslar.
Hur ska man hantera det?
Det blir bara bråk o tjafs när vi är själva med dom och det måste man ju vara ibland.
Vi har fått dela upp vår semester i år så vi är själva med dom en vecka var men jag vet inte hur jag ska orka vara pedagogisk och lugn 5 hela vardagar.
Vad ska man göra åt dessa bråk?

 

[TinyWiny]

Det enkla svaret är att man säger ifrån. Det är helt okej att inte gilla någon även om det råkar vara ett syskon men man beter sig inte illa mot någon. Det får aldrig accepteras. Inte hemma och inte på förskolan och ingen annanstans heller.

Ja det är asjobbigt men man måste säga ifrån igen och igen och det direkt. Långt innan det har slagit över redan. Långt innan lillebror kraschar saker och långt innan storebror retats så lillebror skrikgråter.

Enas om en strategi (självklart inga dumheter som time out i en hörna eller liknande) och håll er till den. Det har alla möjligheter att lyckas om ni är konsekventa men ni måste verkligen vara konsekventa.

 

[BusBarro]

Det enkla svaret är att man säger ifrån. Det är helt okej att inte gilla någon även om det råkar vara ett syskon men man beter sig inte illa mot någon. Det får aldrig accepteras. Inte hemma och inte på förskolan och ingen annanstans heller.

Ja det är asjobbigt men man måste säga ifrån igen och igen och det direkt. Långt innan det har slagit över redan. Långt innan lillebror kraschar saker och långt innan storebror retats så lillebror skrikgråter.

Enas om en strategi (självklart inga dumheter som time out i en hörna eller liknande) och håll er till den. Det har alla möjligheter att lyckas om ni är konsekventa men ni måste verkligen vara konsekventa.

Okej, kan du försöka utveckla lite så jag förstår?
Vi säger alltid till såklart men inte varje gång vi hinner på den stora innan det händer.
Och det känns som att den stora inte alls lyssnar när vi säger till.

 

[Askur2017]

Känner sååå med dig!! Jag är lärare och har generellt haft fler veckors ledighet än min man på somrarna. Alltså har jag varit själv med barnen före/efter mannens semester. Mina överlevnadsknep:

1. Bokat simskola/fotbollsskola så en eller båda har en rolig aktivitet delar av dagen någon vecka.
2. Bytt barn med andra i samma läge. Jag tog småbrorsorna ena dagen och grannen hade då storasyskonen, vice versa
3. Haft extremt inrutade rutiner när båda var hemma samtidigt. Typ som ett tydligt schema att luta mig mot. (Nu är det frukost sen ska den ena borsta tänder medan den andra klär på sig, därefter byter man sen är det lek ute/inne 40 min och då gör vi det här, sen fruktstund… du fattar!)
4. Mina kunde titta på samma film (om jag valt film utan att fråga dem vad de ville se), i varsin ände av soffan med varsin skål med fruktbitar. Då fick jag lugn en stund…
5. En övernattar hos mormor den andra är hemma + byte.

Aldrig sätta sig i en situation där man MÅSTE handla eller laga mat i flera steg när man är själv med dem. Förberedelse av allt sånt är för mig a och o…

Sist men inte minst: Det BLIR bättre!! De kommer kanske rent av ha varandra som absoluta favoritpersoner i framtiden, vem vet

 

[BusBarro]

Känner sååå med dig!! Jag är lärare och har generellt haft fler veckors ledighet än min man på somrarna. Alltså har jag varit själv med barnen före/efter mannens semester. Mina överlevnadsknep:

1. Bokat simskola/fotbollsskola så en eller båda har en rolig aktivitet delar av dagen någon vecka.
2. Bytt barn med andra i samma läge. Jag tog småbrorsorna ena dagen och grannen hade då storasyskonen, vice versa
3. Haft extremt inrutade rutiner när båda var hemma samtidigt. Typ som ett tydligt schema att luta mig mot. (Nu är det frukost sen ska den ena borsta tänder medan den andra klär på sig, därefter byter man sen är det lek ute/inne 40 min och då gör vi det här, sen fruktstund… du fattar!)
4. Mina kunde titta på samma film (om jag valt film utan att fråga dem vad de ville se), i varsin ände av soffan med varsin skål med fruktbitar. Då fick jag lugn en stund…
5. En övernattar hos mormor den andra är hemma + byte.

Aldrig sätta sig i en situation där man MÅSTE handla eller laga mat i flera steg när man är själv med dem. Förberedelse av allt sånt är för mig a och o…

Sist men inte minst: Det BLIR bättre!! De kommer kanske rent av ha varandra som absoluta favoritpersoner i framtiden, vem vet

Tack för tipsen!!
Håller verkligen med om det här med att förbereda. Tänker förbereda alla luncher och middagar så det bara är o värma.

 

[Bexzor]

Känner sååå med dig!! Jag är lärare och har generellt haft fler veckors ledighet än min man på somrarna. Alltså har jag varit själv med barnen före/efter mannens semester. Mina överlevnadsknep:

1. Bokat simskola/fotbollsskola så en eller båda har en rolig aktivitet delar av dagen någon vecka.
2. Bytt barn med andra i samma läge. Jag tog småbrorsorna ena dagen och grannen hade då storasyskonen, vice versa
3. Haft extremt inrutade rutiner när båda var hemma samtidigt. Typ som ett tydligt schema att luta mig mot. (Nu är det frukost sen ska den ena borsta tänder medan den andra klär på sig, därefter byter man sen är det lek ute/inne 40 min och då gör vi det här, sen fruktstund… du fattar!)
4. Mina kunde titta på samma film (om jag valt film utan att fråga dem vad de ville se), i varsin ände av soffan med varsin skål med fruktbitar. Då fick jag lugn en stund…
5. En övernattar hos mormor den andra är hemma + byte.

Aldrig sätta sig i en situation där man MÅSTE handla eller laga mat i flera steg när man är själv med dem. Förberedelse av allt sånt är för mig a och o…

Sist men inte minst: Det BLIR bättre!! De kommer kanske rent av ha varandra som absoluta favoritpersoner i framtiden, vem vet

Helt enig med dig om att hitta små knep som fungerar i ens egna vardag. Själv måste jag handla och laga mat med tre barn eftersom jag är ensamstående med barn varann vecka så om de bråkar för mycket i affären så åker vi hem utan att handla klart och om de lyssnar i affären så kan det bli belöning av tex utemat, filmmys, godis, tidning eller skärmtid. Det ska löna sig att lyssna

@BusBarro
Här kör vi skärmtid eller "biomys" i soffan när jag behöver en lugn stund utan bråk. Försöker komma ut minst en gång per dag, för även om de bråkar ute också så blir det en lugnare nivå på det. Mina är snart 20, 11, 8 och 3 så det kan bli en aning intensivt åt alla håll

 

[Blyger]

Känner sååå med dig!! Jag är lärare och har generellt haft fler veckors ledighet än min man på somrarna. Alltså har jag varit själv med barnen före/efter mannens semester. Mina överlevnadsknep:

1. Bokat simskola/fotbollsskola så en eller båda har en rolig aktivitet delar av dagen någon vecka.
2. Bytt barn med andra i samma läge. Jag tog småbrorsorna ena dagen och grannen hade då storasyskonen, vice versa
3. Haft extremt inrutade rutiner när båda var hemma samtidigt. Typ som ett tydligt schema att luta mig mot. (Nu är det frukost sen ska den ena borsta tänder medan den andra klär på sig, därefter byter man sen är det lek ute/inne 40 min och då gör vi det här, sen fruktstund… du fattar!)
4. Mina kunde titta på samma film (om jag valt film utan att fråga dem vad de ville se), i varsin ände av soffan med varsin skål med fruktbitar. Då fick jag lugn en stund…
5. En övernattar hos mormor den andra är hemma + byte.

Aldrig sätta sig i en situation där man MÅSTE handla eller laga mat i flera steg när man är själv med dem. Förberedelse av allt sånt är för mig a och o…

Sist men inte minst: Det BLIR bättre!! De kommer kanske rent av ha varandra som absoluta favoritpersoner i framtiden, vem vet

Men hatten av för konstruktiva knep!

 

[BusBarro]

Helt enig med dig om att hitta små knep som fungerar i ens egna vardag. Själv måste jag handla och laga mat med tre barn eftersom jag är ensamstående med barn varann vecka så om de bråkar för mycket i affären så åker vi hem utan att handla klart och om de lyssnar i affären så kan det bli belöning av tex utemat, filmmys, godis, tidning eller skärmtid. Det ska löna sig att lyssna

@BusBarro
Här kör vi skärmtid eller "biomys" i soffan när jag behöver en lugn stund utan bråk. Försöker komma ut minst en gång per dag, för även om de bråkar ute också så blir det en lugnare nivå på det. Mina är snart 20, 11, 8 och 3 så det kan bli en aning intensivt åt alla håll

Det försöker vi också med dock vill vår 2,5-åring inte titta på tv alls. Han vill bara vara ute o leka.

Vi är ganska strikta med skärmtid för 5-åringen, blir en stund på morgonen för att vi ska kunna göra oss i ordning och sen en stund efter middagen på kvällen.

 

[Bexzor]

Det försöker vi också med dock vill vår 2,5-åring inte titta på tv alls. Han vill bara vara ute o leka.

Vi är ganska strikta med skärmtid för 5-åringen, blir en stund på morgonen för att vi ska kunna göra oss i ordning och sen en stund efter middagen på kvällen.

Man får hitta knep som funkar för sin familj för jag har barn som avskyr att vara ute och barn som älskar att vara ute vilket totalt krockar så skärmtid är det enda som funkar här i vissa situationer när syskon behöver delas på medan jag måste göra hushållssysslor.

 

[Svartkatt]

Jag och min lillebror var nog dessvärre såna barn är jag rädd. Det skiljer 22 månader på oss och antagligen hoppades våra föräldrar att vi skulle ha stort utbyte av varandra när vi var små (pappa har en storebror där det skiljer arton månader och de var väldigt tajta under hela sin uppväxt, mamma är däremot fyra år äldre än sin äldsta lillasyster men de har också alltid kommit väldigt väl överens), men vi bråkade konstant. Plus att jag är rädd att jag också hittade på en massa skit som lillebror sen utförde och fick all skäll för.

Det blev bättre när jag, i egenskap av äldst, blev så stor att jag kunde göra saker på egen hand så att vi inte hela tiden var tillsammans. Om jag var några timmar hos en kompis så blev inte bråken lika stora och många under den tiden vi ändå var tillsammans. Det funkade också hjälpligt att ha en kompis hos oss, förutsatt att lillebror inte la sig i och skulle vara med. Det funkade absolut bäst att han hade en kompis hos oss, jag misstänker att mamma och pappa hade lärt sig vid det laget och typ förbjöd mig att vara med dem, medan det fortfarande var lite mer "och nu ska X också få vara med och leka" när jag började ha en kompis hemma. Är femåringen stor nog att vara hos en kompis ibland kanske det är ett andningshål där du bara har det yngre barnet hemma? Alternativt som någon annan skrev, om femåringen vill gå på typ fotbollsskola eller något sånt som den yngre inte "får" vara med på? Känns ju spontant som att det kanske är lättare att boka in det äldre barnet på lekdejter och aktiviteter än en som bara är två och ett halvt?

Jag vet att min bror sov över hos mormor och morfar också ibland. Då hade mina föräldrar fått barn nummer tre, så mamma hade bara mig (sex-sju år) och spädbarnet hemma. Jag var nog mycket mer mogen för att få ett syskon när mina yngre syskon föddes (då var jag sex respektive åtta år) och dessutom hade jag ju hunnit börja skolan och fick "egentid" där utan lillebror.

Ska tillägga att idag kommer jag och min bror bra överens. Vi kom dessutom alltid överens när vi inte var hemma. Så det var bara våra stackars föräldrar som utsattes för våra syskonbråk, var vi hos mormor eller dagmamman bråkade vi aldrig.

 

[TinyWiny]

Okej, kan du försöka utveckla lite så jag förstår?
Vi säger alltid till såklart men inte varje gång vi hinner på den stora innan det händer.
Och det känns som att den stora inte alls lyssnar när vi säger till.

Som exempel det här med att vara ute eller inne. Man kan som barn inte bestämma allt. Dels blir det jobbigt rent praktiskt men det skadar också barnet, det ger osäkerhet och en känsla av att allt blir övermäktigt. Barn behöver att föräldrarna bestämmer ramarna för att kunna utvecklas till trygga individer. Ibland behöver ramarna vara jättetighta för att sedan kunna bli vidare och ibland behöver de bli tightare igen. Dvs. när ni som föräldrar har bestämt att ni ska vara ute så är det vad som gäller. Däremot kan barnet välja om hen vill gunga eller leka i sandlådan eller bara stå och sparka i marken men alternativet att gå in finns inte. Om barnet är vant vid att hen kan bestämma kommer det här såklart vara jobbigt ett tag men när man som förälder är konsekvent kommer också tryggheten och att vara i det trumfar nästan allt. När barnet kan luta sig tillbaka och inte behöver bestämma händer också ofta något annat. De börjar lyssna. Det innebär såklart inte att de gör som man ber dem men de lyssnar och gör sedan valet att inte göra det de blir ombedda. Det kan verka vara samma sak men det är långt emellan att det bara låter blablabla i barnets huvud eller om hen hör, processar och tar ett eget beslut. Om vi tar storebror som exempel, han går till lillebror och börjar retas. Ni föräldrar säger ifrån och han lyssnar inte. Vad händer då? Blir ni arga? Skriker? Skäller? Svara inte här utan fundera bara på hur ni gör. Det absolut effektivaste i mitt tycke är lågaffektivt bemötande. Att istället för att elda på barnets känslor genom att skrika, bli arg osv. så sätter man sig (inte böjer sig och inte heller så nära att man inkräktar på barnets space, det ger motsatt effekt och skapar obehag) så att man hamnar i samma ögonhöjd som barnet också pratar man med låg lugn röst. Man är tydlig med att det inte är okej att göra andra illa. Man kan gärna bestämma i förväg vad man ska säga och lära sig det innantill, det ger dels lugn till en själv, man har tänkt igenom vad man ska säga så man inte säger något knas och det kommer förr eller senare gå in. Barnet vet vad du kommer säga och göra och där har vi en trygghet till. Barn som vet att de blir lugnt och öppet bemötta även när de gjort något jättedumt vågar berätta när det blivit knas istället för att som mitt syskon, springa och gömma sig när hen tänt eld på en fåtölj...

För vissa barn fungerar belöningssystem, att få sätta en stjärna/annat på en tavla när man lyssnar/annat som varit problem fungerar och när x stjärnor finns får man y belöning. Kan vara allt från en glass till att åka till Gröna lund.

För andra barn fungerar sådant inte alls och då får man hitta vad just hen kan få som morot. Kanske vill hen ha förälder för sig själv vid nattning? Eller något helt annat. Det viktiga är att barnet får det hen behöver/vill ha. Inte något ni som föräldrar hade velat ha/behövt.

Jag menar absolut inte att era barn är otrygga och jag menar absolut inte att föräldrar ska vara gestapo och inte heller att barn ska lyda blint. Det jag menar är att man som förälder ibland måste vara obekväm. Det är det som är att vara förälder. Man ska vara någon barn kan stångas emot utan att föräldern backar och för att vara det behöver man ta beslut som inte är populära.

Jag förespråkar så vida ramar som fungerar för jag tycker att barn ska få lära sig i trygghet att argumentera för det de vill och jag tycker inte att någon ska hoppa för att någon annan säger det utan isåfall för att de själva vill men för att må väl behöver vissa saker sitta. Däri ingår tex att man är schysst mot sina medmänniskor. Även de man inte gillar.

 

[Badger]

Hjälp jag går snart och gräver ned mig....

Syskonbråk - hur hanterar man det på bra sätt?

Två pojkar, 5 år och 2,5 år. 5åringen retas konstant och den lilla blir helt vansinnig, lägger sig ned och skrikgråter och då tycker den stora det är skitkul. De kan inte leka alls ihop eller ens i samma rum för då kastas det grejer, slåss, rivs och bits båda två är likadana men den stora är ändå värst om man ska jämföra. Kanske för att jag tycker han borde veta att man bits inte eller sparkas, slåss osv....

Att vara själv med dom längre perioder är helt hopplöst de är som katt o råtta och den ena vill bara vara ute o leka och den andra inne.
Den stora gillar att bygga lego, rita, spela spel, pussla men han gör det inte själv och den lilla kan inte behärska sig utan kastar allt på golvet eller förstör om vi pusslar.
Hur ska man hantera det?
Det blir bara bråk o tjafs när vi är själva med dom och det måste man ju vara ibland.
Vi har fått dela upp vår semester i år så vi är själva med dom en vecka var men jag vet inte hur jag ska orka vara pedagogisk och lugn 5 hela vardagar.
Vad ska man göra åt dessa bråk?

När @TinyWiny skrev som hen skrev, och jag håller med om allt, det låter väldigt klokt.

Så kom jag att tänka på en annan sak som mitt -enda... barn (uppenbart är jag iom bara ett barn redan inte helt på banan) och vi fick lära oss av förskolepedagogerna (som var gamla som gatan) på vår första förskola, där de hade oerhört lugna och empatiska grupper -iofs småbarnsgrupper. Visst hade man läst om, men inte sett principen. De sa inte bara Nej! gör inte så. Jag tror rent av de skippade den grejen helt. De var bara ursnabba med att visa hur man gör istället. Tex går fram och tröstar sitt medbarn istället för knuffar det eller liknande.

Så om man funderade över teorin att 5 åringen egentligen vill leka och interagera med 2,5 åringen, men inte riktigt vet hur. Så skulle man kunna fundera över sätt som de skulle kunna leka tillsammans på? Typ sandlåda, eller att femåringen bygger torn som 2,5 åringen river? (5 åringar brukar ju gilla att bygga? och 2,5 åringar brukar gilla att riva? Jag tror jag fått två barn båda tycka det är roligt ngn gång, som exempel. Eller de går promenad och femåringen berättar en vild och galen historia, som föräldern börjar Typ vi bor i ett slott för häxor och har en pool i trädet.) och hårdstyra den grejen? (Vi har yngre kusiner och det har ibland varit lite svårt att få endabarnet att fatta poängen med dem. Men det blev bra!) Dvs inte förälder o äldre gör en sak, eller förälder och yngre gör en sak och så försöker alla vara med. Utan 5 o 2,5 åring gör en sak och förälder är där hela tiden, bygga tågbana åt 2,5 åringen kan vara en sådan sak, det är ganska lättsamt för en förälders tålamod också puh! bygga tågbana är ändå ganska kul, men köra tåg -not so much kräver typ en 2,5 åring för det. (den har jag gjort flera tidiga mornar, My Little ponies som studsar runt och är knasiga är också hyggligt kul, på taket? gud så knäppt.) Gissar att det skulle funka i typ 2 sekunder till en början eller ngt. Men om det vore ngt att överväga. (Det är säkert självklarheter eller ngt men.)

 

[Badger]

Hjälp jag går snart och gräver ned mig....

Syskonbråk - hur hanterar man det på bra sätt?

Två pojkar, 5 år och 2,5 år. 5åringen retas konstant och den lilla blir helt vansinnig, lägger sig ned och skrikgråter och då tycker den stora det är skitkul. De kan inte leka alls ihop eller ens i samma rum för då kastas det grejer, slåss, rivs och bits båda två är likadana men den stora är ändå värst om man ska jämföra. Kanske för att jag tycker han borde veta att man bits inte eller sparkas, slåss osv....

Att vara själv med dom längre perioder är helt hopplöst de är som katt o råtta och den ena vill bara vara ute o leka och den andra inne.
Den stora gillar att bygga lego, rita, spela spel, pussla men han gör det inte själv och den lilla kan inte behärska sig utan kastar allt på golvet eller förstör om vi pusslar.
Hur ska man hantera det?
Det blir bara bråk o tjafs när vi är själva med dom och det måste man ju vara ibland.
Vi har fått dela upp vår semester i år så vi är själva med dom en vecka var men jag vet inte hur jag ska orka vara pedagogisk och lugn 5 hela vardagar.
Vad ska man göra åt dessa bråk?

Alltså för att förklara vad jag menade i förra, typ. Äldre gillar att bygga -skulle kunna bygga med klossar istället för lego, yngre gillar att riva, en möjlig lek. (men det behöver såklart vara tydligt att det är leken eftersom om den yngre river ngt den äldre gillar är det kört). Ev skulle den äldre gilla att göra en tågbana och den yngre kanske skulle gilla att köra tåg. Men det handlar ju om kanske typ två sekunders kul, men kanske ngt att bygga ngt på. Den yngre kanske gillar att klättra ute på en sten, men den äldre kanske gillar att berätta en knasig historia om alverna på stenen.