Syskon?

[TinaJ]

Jag har en lättsam och glad unge på dryga året. Han äter bra, sover oftast bra och är orimligt glad. Jag kan räkna på ena handens fingrar gångerna det har känts sjukt jobbigt och sömnbristen varit total.

Med den turen har det ju varit mycket enklare att vara förälder än jag trodde.

Jag är lite sugen på ett syskon. Men är samtidigt livrädd. Hur mycket jobbigare är det egentligen med två? Man kan ju omöjligt anpassa efter både samtidigt. Kommer jag bara vara stressad, trött och ha dåligt samvete med barnen när inte både kan få sina behov uppfyllda. Den berömda tvåbarnschocken….

En till faktor är att både jag och sambon är äldre. Vi fick göra två försök med IVF för att få första barnet så vill vi ha syskon är det dax att försöka rätt snart.

 

[Luff]

Vad vill din partner?

 

[TinaJ]

Såklart har jag pratat med min partner.
Men nu vill jag reda ut vad JAG vill.

 

[Eloise]

Jag får inte ihop mina tankar riktigt, så mitt svar blir lite spretigt..
.
Det är mycket jobbigare med två barn.

När jag tar mig egentid gör jag det med dåligt samvete. Det är kämpigt att rodda ihop det med två små samtidigt. Min man klagar inte, han ger mig väldigt mycket egentid, framförallt i stallet varje dag.
Men det dåliga samvetet är en trogen följeslagare ändå. Och när någon av barnen behöver lite extra uppmärksamhet är det med dålig samvete gentemot dem man får prioritera.

Nu är våra barn bara 1 och 2,5 år, och de flesta säger till mig att det blir enklare när de blir större.
Men det är en tuff period nu.

Om jag tänker bort hur högt jag älskar barn nummer två och nu inte kan tänka mig ett liv utan henne, hade jag nog gärna nöjt mig med ett barn.
Vi fick första med hjälp av IVF, och andra kom spontant så vi tänkte inte ens, vi körde bara på då vi kände oss så lyckligt lottade som fick chansen att bli föräldrar igen.

Men jag skulle ändå inte valt bort tvåbarnslivet för allt i världen, slitet är värt det

 

[TeamLundVer]

Mina ät snart 8 samt 5,5år.
Ja, det är jobbigare med 2 barn. 3e semesterveckan t ex när de toktröttnat på varandra och ilsknar till för att den ene råkade titta på den andre t ex

Men i andra avseenden är det också enklare. De har glädje av varandra, vi behöver inte alltid underhålla och de lär sig saker som att samarbeta mm tidigare än andra barn.

De första 2-3 åren är som tuffast men nu tuffar det på rätt bra. Jag har ingen ångest över att göra saker själv. Och varje dag när vi hämtar sonen på skolan så springer lillasyster in och hämtar och de kramas och mitt hjärta smälter.

Jag tror det är svårt att bestämma sig utefter fördelar och nackdelar utan man får nog försöka hitta ngn magkänsla.

 

[BusBarro]

Vi har en 3,5 åring och en snart 11 månaders.

Det är väldigt mycket jobbigare med två barn. Beror såklart på åldersskillnaden också men jag håller helt med @Eloise.
Dåligt samvete konstant och helt slutkörd.
Vi lever på hoppet att det blir lättare när de blir lite större om sisådär 5-7 år

 

[Mois]

Jag tycker att det var jobbigast med ett barn, det var en chock minns jag. En otroligt stor omställning att gå från inga barn till ett. Och ett ständigt lekande med barn nummer ett. När barn nr 2 kom så var man ju redan inne i föräldrarollen och ettan underhöll tvåan. Eftersom det ständigt hände nåt (som det gör runt barn) så krävde inte nr 2 någon direkt extra underhållning. Allt med syrran var spännande.
Ska lägga till att jag har 4,5 år mellan mina två äldsta. Det har nog underlättat.
Sen fick vi ett tredje barn och jag kan säga att jag förstår varför normen är två. Det är svårt att hinna med tre stycken. Främst att hinna lyssna på alla, och svara.

 

[Mois]

Jag tycker att det var jobbigast med ett barn, det var en chock minns jag. En otroligt stor omställning att gå från inga barn till ett. Och ett ständigt lekande med barn nummer ett. När barn nr 2 kom så var man ju redan inne i föräldrarollen och ettan underhöll tvåan. Eftersom det ständigt hände nåt (som det gör runt barn) så krävde inte nr 2 någon direkt extra underhållning. Allt med syrran var spännande.
Ska lägga till att jag har 4,5 år mellan mina två äldsta. Det har nog underlättat.
Sen fick vi ett tredje barn och jag kan säga att jag förstår varför normen är två. Det är svårt att hinna med tre stycken. Främst att hinna lyssna på alla, och svara.

Mina barn är nu 2,5 år, 6 år och 11 år. Tycker inte bebistiden var jobbig men någon, däremot lite tråkig. Utmaningarna kommer nu, när man ska hinna med alla aktiviteter och att hinna ge alla lite av min tid. Gärna en stund själv varje kväll.

 

[Guldaskig]

Vi har 21 månader mellan våra äldsta och tvåbarnschocken slog till med stor kraft i huset Nu är de tre och fem år och är både bästa vänner och de värsta fiender. Vi har nu också en bebis på tre månader och mellan honom och mellanbarnet är det alltså tre år vilket känns otroligt mycket enklare än knappt två år Men det beror säkert på hur barnens personligheter är samt hur man är som förälder.

 

[Ainon]

Vi har två som snart är 5år respektive 1,5år.

Är MYCKET jobbigare med två tycker jag. För oss går det inte ens att jämföra och då är det ändå barn nr1 som är mer aktivt och viljestarkt medan lillebror mest är glad och ’hänger på’.

Jag känner ofta att jag inte räcker till och tänker ibland att vi skulle stannat vid 1 barn. Älskar lillebror massor och ångrar honom inte men får dåligt samvete särskilt när jag är själv med dem och de (oftast storasyster) är trötta, ledsna eller uttråkade.
Sen blir det viss skillnad för en själv, var lättare att släpa med ett barn på alla ens egna aktiviteter, svårare med två vilket gör att man gärna har barnvakt eller delar upp sig.

Jag har en lättsam och glad unge på dryga året. Han äter bra, sover oftast bra och är orimligt glad. Jag kan räkna på ena handens fingrar gångerna det har känts sjukt jobbigt och sömnbristen varit total.

Med den turen har det ju varit mycket enklare att vara förälder än jag trodde.

Jag är lite sugen på ett syskon. Men är samtidigt livrädd. Hur mycket jobbigare är det egentligen med två? Man kan ju omöjligt anpassa efter både samtidigt. Kommer jag bara vara stressad, trött och ha dåligt samvete med barnen när inte både kan få sina behov uppfyllda. Den berömda tvåbarnschocken….

En till faktor är att både jag och sambon är äldre. Vi fick göra två försök med IVF för att få första barnet så vill vi ha syskon är det dax att försöka rätt snart.

 

[Kaching]

Även jag och sambon har börjat fundera om vi vill ha fler barn i framtiden. Vi båda "ser oss" med två barn i framtiden och vi hade en "lätt" förlossning och har en "lätt" bebis, men det känns ändå för egen del också läskigt med tanken på två barn. Jag uppskattar verkligen alla ärliga svar i tråden och att ni skriver hur långt ni har mellan era barn, ni uttrycker er så väl!

 

[Kilauea]

Har 2,5 år mellan våra (som är 4,5 och 2 år nu).
Det är jobbigare med två barn, men också så mycket kärlek och glädje. Jag hoppas de kommer ha en fin relation även som vuxna.
Lillasyster är bra mycket jobbigare än sin storebror, som varit väldigt lugn hela sin första tid. Han har å andra sidan börjat testa gränser och så ni istället.

 

[Flixon]

Jag har 3,5 år mellan mina två. Upplevde inte att det var så jobbigt i början, förutom att ta sig upp ur sängen för att lämna stora tjejen på förskola men båda två har varit hyfsat enkla som bebisar. Något som är lite besvärligt nu när de är 3,5 respektive 7 är när storasyster har en massa aktiviteter, och det dåliga samvetet för lillasyster som bara får hänga med. Och att det är svårt att anpassa aktiviteter för båda emellanåt. Men samtidigt har de otroligt roligt tillsammans, och bråkar inte alltför ofta

Så ja, visst är det enklare med bara ett barns behov och vilja att ta hänsyn till. Men de underhåller också varandra mycket, och de stunder när jag inte kan vara med dem, tex vid matlagning och sånt, roar de sig med varandra.

 

[zassoo]

Vi har två barn, det är prick 2 år mellan dem och de fyller 3 respektive 1 år här om några veckor. Jag är så glad att vi har två även om det har varit superjobbigt ibland under lillebrors första år. Men det blir bara bättre och bättre och så underbart det är att ha TVÅ fantastiska små barn att älska

Med det sagt - de driver mig till vansinne ibland syskonbråken har redan börjat, även om det mest innebär att lillebror vill vara med och storasyster blir arg och puttar eller nyper honom, han blir ledsen och kommer till mig

Och jag har känt mig otillräcklig SÅ många gånger när båda har behövt mig. När lillebror behövt sova i famnen samtidigt som storasyster behövt hjälp med något. När båda skriker samtidigt. När jag känt skuldkänslor över att inte ha samma tid och energi till storasyster. När de är överallt och jag bara släcker bränder.

Men det är så kort tid och jag tror att det kommer fortsätta bli bättre och bättre. Någon annan nämnde det också, draghjälpen från storasyskonet är ovärdeligt! Med första barnet är det så mycket att man som förälder ska sätta igång lekar, dra med barnet ut på grejer, underhålla. I alla fall om man som vi inte har en bekantskapskrets med andra småbarn. Och fick barn under en pandemi…

Ska också säga att inget av mina barn har varit enkla som bebisar. Stort närhetsbehov, velat sova med kroppskontakt länge, helammat. Det hade nog inte varit lika mycket tvåbarnschock om lillebror kunde ligga och sova ensam flera timmar om dagen som jag har hört att det finns bebisar som gör

 

[FeatherCloud]

Jag har en krävande och energisk etta och en glad och lättsam tvåa. 3,5 år mellan. Vi hade en rejäl ettbarnschock men övergången till två barn kändes inte alls lika mycket. Graviditeten var jobbigast, eftersom jag var så trött och inte kunde möta ettans behov. Men sen tvåan blev 3+ månader har det knappt varit jobbigt alls (är drygt 1 nu). Dom är fina mot varandra och har roligt ihop. Visst var det lättare med total egentid innan men dels har perspektivet ändrats så att jag nu tycker det är snudd på vilsamt att bara ha ett barn med och dels får vi faktiskt till det rätt så bra ändå.

Det kan möjligen kännas lite jobbigt ibland när stora inte kan göra exakt vad han vill pga vi behöver anpassa lite till lilla men det blir aldrig något stort av det och det känns ganska bra att de lär sig att det finns fler viljor och behov i världen. På det stora hela är vårt liv lättare sen vi fick två

 

[gulakatten]

Vi har också diskuterat huruvida vi ska ha ett till barn (eller ja, försöka skaffa ett till i framtiden). Innan vi fick dottern var jag ganska bestämd på bara ett barn men hon är så underbar och go och harmonisk att det är omöjligt att inte vilja ha en till. Rent emotionellt vill vi båda ha en tvåa - men jag känner mig rent rationellt väldigt skeptisk till det. Det låter så tungt och kämpigt mest bara. Sen beskriver ju alla också att de är så glada att deras barn har varandra och att det är mysigt också men det går ju inte att komma ifrån att tvåbarnsföräldrar beskriver sin vardag på ett sätt som är lite lätt avskräckande .

Om vi ska ha en till vill jag att vi ska kunna lägga samma energi och engagemang på det barnet som vi kunnat göra på dottern. Jag är inte okej med att vi skaffar en tvåa och vi inte har råd att dela på föräldraledigheten (inte ett alternativ) eller att tvåan ska bli den som alltid bara får hänga på, att den inte får sin plats och tid liksom. Tycker alltid det känns så sorgligt när folk säger att tvåans graviditet inte känns speciell, att man knappt kommer ihåg när man kände första sparken eller barnet tog sina första steg. Jag tycker - i den bästa av världar - att alla barn förtjänar engagemang och tid. Så för mig, för oss, är en tvåa en stor grej liksom. Många saker måste klaffa.

Sen hade jag en otroligt tuff graviditet och var sjukskriven nästan hela tiden eftersom jag mådde så sanslöst dåligt. Blir jag gravid så måste jag vara inställd på sjukskrivning i 9 månader och sen FL på det. Det vore värt det men är helt klart en faktor att ta med i beräkningen.

 

[Poison-heart]

Det är absolut mycket jobbigare med två barn. För mig blev det lite av en tvåbarnschock, men då var nog första tiden inte det jobbigaste när man ser det såhär i efterhand. Det skiljer exakt två år mellan våra små. När minsta var ett och stora var tre hade båda en krävande period och mycket tjafs om leksaker osv.

Nu idag är dom väldigt fina vänner ofta (2 och 4 nu) och jag ser verkligen hur dom uppskattar varandras sällskap. Bråken blir mer sällan och dom har lärt sig umgås med mer respekt för varandra. Och det är så jäkla fint att se! Är så glad att vi valde att skaffa en till såpass tätt. Jag skulle absolut kunna tänka mig en till
Sen tror jag aldrig man kommer släppa det dåliga samvetet helt. Man önskar alltid att man läste fler sagor, lekte mer osv osv. Jag tror att man känner själv i slutändan vad som känns mest självklart, vare sig det är ett eller flera barn.

 

[Imogen]

Vi har tre barn. Det är ju helt klart jobbigare än att ha ett. Logistiken båg också ytterligare en nivå när man inte längre kan ta ett barn var

Uppenbarligen (eftersom vi också fick en trea) så tycker vi fördelarna överväger många gånger om. Utbytet och relationen de har med varandra är helt fantastisk. De två äldsta syskontjafsar absolut en del med varandra (den där eviga rättvisan…) men det vanligaste sättet de är osams på är ändå när den ene inte vill vara med i den andres lek…

Tvåbarnschocken finns absolut! Men de som jag upplever pratar om den har ofta små barn. Jag tänker lite att precis som man bör bestämma sig för om man vill ha ett barn på om man vill ha en bebis eller ej, så borde man också fundera på om man vill ha ett eller två barn inte bara när de är ett och tre

 

[Imogen]

Om vi ska ha en till vill jag att vi ska kunna lägga samma energi och engagemang på det barnet som vi kunnat göra på dottern. Jag är inte okej med att vi skaffar en tvåa och vi inte har råd att dela på föräldraledigheten (inte ett alternativ) eller att tvåan ska bli den som alltid bara får hänga på, att den inte får sin plats och tid liksom. Tycker alltid det känns så sorgligt när folk säger att tvåans graviditet inte känns speciell, att man knappt kommer ihåg när man kände första sparken eller barnet tog sina första steg. Jag tycker - i den bästa av världar - att alla barn förtjänar engagemang och tid. Så för mig, för oss, är en tvåa en stor grej liksom. Många saker måste klaffa.

Utan att på något sätt säga att du har fel i hur du känner (vem är jag att säga det!) så undrar jag lite vilka behov hos barnet du tror inte skulle bli uppfyllda om ni hade två barn? I det längre perspektivet alltså, inte sådant som att man inte kan klä på två barn exakt samtidigt.

Vår minsting är definitivt ett sånt där barn som bara ”hänger på”. Och jag har inte minsta dåligt samvete för det. Gladare, nöjdare barn finns knappt. Och han är definitivt det av våra tre barn som får absolut mest uppmärksamhet och stimulans. Mamma och pappa är tätt trista jämfört med de stora favoriterna (syskonen). Han är 10 månader gammal nu och bokstavligen tjuter av glädje när han får syn på dem. Ser jag tillbaka tycker jag om något att det var ”sämst” (eller hur man nu ska uttrycka det) för vårt första barn som inte hade några syskon i början.

Sen tycker jag givetvis att man inte ska skaffa ett till barn om man inte själv 100 % vill, av vilken anledning det än är!

Det där med att minnas exakt när de lärde sig saker nej det gör jag inte. Men det tror inte jag har göra med antal barn utan att åren går, minnena och upplevelserna blir fler och fler och graviditet och spädbarnstid en allt mindre del av föräldraskapet Jag minns absolut inte mer av första barnets första tid än hans syskons.

 

[Luff]

Såklart har jag pratat med min partner.
Men nu vill jag reda ut vad JAG vill.

Varför jag frågar är ju för att om partner glatt tar hälften av allt ansvar och jobb nu så är det ju enklare. Men om du gör det mesta av hushållsarbetet, tar mest hand om barnet, är projektledare - ja då blir barn två mycket jobbigare. Ett barn fixar en ju "själv". Men två plus en mansbebis - kräver väldigt mycket energi.