Syskon utan bråk?

[Poxz]

Jag tänkte svara "nej" på den frågan, men jag ser ju att andra i tråden har sagt att det går.

Jag och syrran både bråkade och slogs, men inte speciellt ofta. Det är 4,5 år mellan oss. Vi hittade på en lösning där en av oss hade jämna datum och en av oss ojämna (med undantag födelsedag eftersom vi båda fyller år på jämnt datum), så alla de här sakerna det kan bli tjafs om som fjärrkontrollen till TV, sitta fram i bilen och dylikt blev det aldrig diskussion om. Den som hade rätt datum fick alltid välja.

Vi hade dessutom ett syskonpar i grannhuset som slogs på allvar. Jag menar verkligen på riktigt. Kastade porslin på varandra, jagade varandra med kniv och låste ut varandra på vintern o.s.v. Jämfört med dem höll vi sams som två små änglar.

 

[Monifa]

Jag och min bror bråkade i princip aldrig heller. Skiljer 1,5 år mellan oss.

Och det är helt och hållet min genomsnälla brors förtjänst Sen har vi nog alltid varit rädda om varandra men när vi var mindre så var jag reaktiv och min bror inte.

 

[Skrottiskrott]

Vi bråkade aldrig, enligt min mor. Inte vad jag kan minnas heller. Jag och bröderna är kanske inte så konstigt, lite större åldersskillnad och olika intressen (fast vi lekte en hel del ihop ändå i och för sig). Men bröderna är det bara 1,5 år mellan, de delade rum lääänge och har alltid haft samma intressen och kompisar - ändå inget bråk! Under gymnasiet och högskolan bodde de ihop, nu när de är vuxna så har de ett företag ihop och arbetar två meter ifrån varandra dagligen. Så de har väl helt enkelt alltid trivts väldigt bra ihop. Mamma har tyvärr inget bra svar på hur det blev så, låter inte som att hon gjorde något speciellt för att vi skulle vara sams.

 

[soom]

Ja, det här med definitionen av bråk blir väldigt intressant i tråden förstås! Att man/barn ska kunna leva under samma tak utan konflikter alls låter orimligt tänker jag - men det finns ju olika nivåer av konflikter. Men t ex:

- den ena tar någonting från den andra, den andra rycker tillbaka grejen - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- den ena går omkring och låter, den andra säger sluta, den ena fortsätter, den andra skriker något argt och smäller igen dörren till sitt rum - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- en ordväxling sker, den ena blir sur på den andra och skriker/vrålar rätt ut - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- en ordväxling sker, den ena blir sur på den andra och smäller till hen på armen, den andra ojar sig - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- något händer, den ena höjer ett tillhygge och rusar efter den andra - okej eller inte? Tjafs eller bråk?

Man slåss inte, det är inte ok. Man säger inte heller vad som helst. Jag har inte haft anledning att fundera så mycket på detta än, eftersom jag bara har ett barn och hon är bara 1,5, så exakt var gränsen går avseende beteende och vad man får säga och inte vet jag inte riktigt än. Men jag kommer aldrig eftersträva konstant harmoni och konfliktlöshet, för jag tror det är bra att få öva på det.

Av dina exempel så tror jag att nr 1 är tjafs, övriga bråk. De två sista är inte ok pga våld/hot om våld. Har försökt definiera tjafs för mig själv, men lyckas inte riktigt. Ett lättare bråk, kanske.

 

[Petruska]

Jag har många syskonpar runt mej, och gemensamt för de syskon som sällan bråkar är att:
Deras föräldrar ger dom mycket tid var för sig. Med olika intressen.
Barnen har sedan tidig ålder egna kompisar, inte tussats ihop för att dom är syskon.
Dom har var sitt rum
Föräldrar som sällan är ovänner
Nolltolerans för slagsmål. Det är INTE OKEY!
OM de antyds att dom ska bråka - gå till ditt eget rum.
I bilen, minsta antydan till krig - stanna bilen och red ut situationen. Dom får inte chans att börja slåss
Mycket kärlek och tid.

De syskon som i min närhet bråkar mest, oavsett ålder, är det syskonpar där föräldrar skaffat en till för att barnen ska ha någon att leka med...
I en familj var jag övertygad om att barnen skulle ha ihjäl varandra... Dom slogs all sin vakna tid. Och föräldrarna hade allt för lite tid för barnen och la all tid till jobb och fritidsintressen.
I den familjen var det ingen harmoni alls.
Däremot har jag kontakt med äldsta sonen nu, och han har som 19 åring börjat uppskatta sin lillebror.

Våra sk barnbarn är 13 och 10, och det är ett fåtal gånger dom bråkat, även om jag ser den storas irritation över den yngre, de blir säkert fler konflikter här framöver, men så kärleksfulla som dom varit mot varandra hela livet, skulle jag förvånas om det skulle bli större krig.

De här är säkert inte någon hel sanning, men en reflektion i alla fall.

* Jenny *

Jag läste på lite om forskning kring det här för något år sedan. Enligt den forskningen finns det i stort sett inga mönster alls när det gäller hur familjen lever och sånt å ena sidan,.och relationen mellan syskon å den andra.

Den enda tendens den forskningen möjligen kunde visa, var att syskon som har god anknytning till föräldrarna ibland tycks bråka mer än de syskon som har osäker anknytning och föräldrar med låg föräldraförmåga.

 

[Petruska]

Ja, det här med definitionen av bråk blir väldigt intressant i tråden förstås! Att man/barn ska kunna leva under samma tak utan konflikter alls låter orimligt tänker jag - men det finns ju olika nivåer av konflikter. Men t ex:

- den ena tar någonting från den andra, den andra rycker tillbaka grejen - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- den ena går omkring och låter, den andra säger sluta, den ena fortsätter, den andra skriker något argt och smäller igen dörren till sitt rum - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- en ordväxling sker, den ena blir sur på den andra och skriker/vrålar rätt ut - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- en ordväxling sker, den ena blir sur på den andra och smäller till hen på armen, den andra ojar sig - okej eller inte? Tjafs eller bråk?
- något händer, den ena höjer ett tillhygge och rusar efter den andra - okej eller inte? Tjafs eller bråk?

Jag mår som vuxen direkt dåligt när jag är hemma hos andra och deras barn bråkar som i dina exempel. Jag skulle inte vilja vara det ena av de barnen. Det är ju outhärdligt att bo ihop med någon man har en så usel relation med.

 

[Badger]

Det här med att föräldrarna bryter in direkt är intressant tycker jag, Petra Krantz Lindgren har skrivit precis tvärtom: låt barnen bråka ifred (http://petrakrantzlindgren.se/2010/08/22/syskonbrak-vad-skall-man-gora-nar-barnen-brakar-2/ ), några reflektioner kring det?

Jag har ju inga syskon och har bara ett barn men jag tycker det låter lite konstigt. När A började på förskolan som liten lät personalen inte barnen bråka ifred utan hjälpte dem lära sig lösa konflikter om det inte såg ut att bära av i rätt riktning. Det är ju ingenting annat man tänker att barn ska lära sig helt själva utan vägledning, tänkte vi och såg glada ut. Miljön på förskolan var fantastisk och barnen var väldigt empatiska.

Vi flyttade till en annan förskola som inte hjälpte barnen lösa konflikter utan de bar det barn som slagit hårdast iväg från platsen kicking and screaming och skällde på det och i all ärlighet går de (pojkarna) ännu i samma klass och är nu 9 år och kan fortfarande inte lösa konflikter och är tyvärr fortfarande inte speciellt empatiska och kan inte ta sig ur en eskalerande konfliktspiral själva.

(Iofs kanske de flesta kopplar av sig själva någon gång i tonåren, kamratuppfostran eller ngt.).

Sedan finns väl en del forskning om att empati visserligen är medfött men behöver stöd för att utvecklas.

(Och jag läste en idagserie om barn som vuxit upp slagna och misshandlade av sina syskon, om ett barn alltid förlorar... kul att dagligen bli mobbad och misshandlad hemma.)

 

[Görel]

Det är fem år mellan mig och mitt syskon, jag är äldst. Under hela uppväxten skyddade våra föräldrar alltid det yngre syskonet, det spelade ingen roll alls ifall syskonet eller jag startade det hela. Vi lärde oss inte att lösa konflikter, och vi står som vuxna inte särskilt nära varandra. Våra föräldrars beteende lärde mig att min syskon var en person jag skulle hålla avstånd till.
Syskonet och jag har som vuxna pratat om att vi upplever det som en stor brist att vi inte fick lära oss att reda ut konflikter. Fast de kunde inte själva, hamnade de i konflikt med någon kunde de sura i åratal.

Jag tror att man ger sina barn mycket om man verkligen hjälper dem att lösa konflikter så att de känner sig rättvist behandlade och inte bara har som mål att få tyst på barnen.

 

[pollex]

Det är egentligen basic saker det handlar om. Att fråga innan en lånar någon annans sak, inte ta eller förstöra det den andre har, att turas om, att dela osv. Att prata med varandra, komma överens, visa hänsyn. Jag ser det inte som ett verktyg att "hämta någon vuxen", däremot ser jag det som förälderns ansvar att ha uppsikt och kliva in och bistå när det behövs.

Att slåss, smälla i dörrar, skrika och gapa är öht inte ett alternativ. Då har det gått alldeles för långt redan.

De basic saker du nämner tror jag att ”alla” överens om och vet, men från kunskap till utförande är det en viss distans... man kan vilja olika, utan att någon egentligen har fel, eller uppfatta en situation olika, och det kan man inte hantera på det sättet.

Visst har föräldrar ett ansvar att hålla uppsikt, men graden av uppsikt måste rimligen minska med åldern. För att inte tala om när de börjar skolan, där gäller verkligen ”hämta en vuxen”...

 

[pollex]

Jag tänkte svara "nej" på den frågan, men jag ser ju att andra i tråden har sagt att det går.

Jag och syrran både bråkade och slogs, men inte speciellt ofta. Det är 4,5 år mellan oss. Vi hittade på en lösning där en av oss hade jämna datum och en av oss ojämna (med undantag födelsedag eftersom vi båda fyller år på jämnt datum), så alla de här sakerna det kan bli tjafs om som fjärrkontrollen till TV, sitta fram i bilen och dylikt blev det aldrig diskussion om. Den som hade rätt datum fick alltid välja.

Vi hade dessutom ett syskonpar i grannhuset som slogs på allvar. Jag menar verkligen på riktigt. Kastade porslin på varandra, jagade varandra med kniv och låste ut varandra på vintern o.s.v. Jämfört med dem höll vi sams som två små änglar.

Hu, det låter ruskigt med syskonen i grannhuset! Jag ser väldigt sällan syskonbråk (inklusive fysiska sådana) som faktiskt har en intention att göra illa på riktigt, tack och lov.

 

[pollex]

Jag läste på lite om forskning kring det här för något år sedan. Enligt den forskningen finns det i stort sett inga mönster alls när det gäller hur familjen lever och sånt å ena sidan,.och relationen mellan syskon å den andra.

Den enda tendens den forskningen möjligen kunde visa, var att syskon som har god anknytning till föräldrarna ibland tycks bråka mer än de syskon som har osäker anknytning och föräldrar med låg föräldraförmåga.

Jag mår som vuxen direkt dåligt när jag är hemma hos andra och deras barn bråkar som i dina exempel. Jag skulle inte vilja vara det ena av de barnen. Det är ju outhärdligt att bo ihop med någon man har en så usel relation med.

Utifrån ditt första inlägg tycker jag det är lite motsägelsefullt att du drar slutsatsen att bråk är tecken på en usel relation . En annan tolkning skulle ju kunna vara att konflikterna kommer i dagen i syskonrelationen just för att den håller för det, medan många andra relationer är flyktigare.

Men sedan känner jag alltmer att det är svårt att diskutera bråk i skrift. Min känsla är att bråk av rätt likartad form kan ha väldigt olika känslomässig intensitet och olika allvarstyngd.

 

[Petruska]

Utifrån ditt första inlägg tycker jag det är lite motsägelsefullt att du drar slutsatsen att bråk är tecken på en usel relation . En annan tolkning skulle ju kunna vara att konflikterna kommer i dagen i syskonrelationen just för att den håller för det, medan många andra relationer är flyktigare.

Men sedan känner jag alltmer att det är svårt att diskutera bråk i skrift. Min känsla är att bråk av rätt likartad form kan ha väldigt olika känslomässig intensitet och olika allvarstyngd.

Bråk mellan syskonen ser jag som usel relation, om det är ofta och mycket. Det betyder ju inte att barnen har dåliga relationer till sina föräldrar. Anknytning handlar ju i första hand om barn och föräldrar, inte om syskonen sinsemellan.

Jag är uppvuxen med mycket bråk mellan mig och min syster, vilket är den främsta anledningen till att jag valde att ha endast ett barn. Jag har jättebra relation med båda mina föräldrar, men inte med min syster.

Jag upplever i så gott som hundra procent av fallen, att föräldrar tonar ner allvaret och obehaget i syskonkonflikter.

 

[Sleepy]

Jag tror att man ger sina barn mycket om man verkligen hjälper dem att lösa konflikter så att de känner sig rättvist behandlade och inte bara har som mål att få tyst på barnen.

Precis så. Konflikten är allvarlig ur deras synvinkel och som förälder får en möta dem i det. Då lär de sig att deras röst är viktig, deras argument hörs. Så mycket vunnet i det.