Syskon utan bråk?

[Sleepy]

Ett sådant tvärsäkert ”ja” får du berätta mer om

Jag vet inte, mina bråkade inte. Knappt två år emellan. De lekte ihop, ibland med fler kompisar.

 

[Amha]

Ptjau. Tror det rör definitionen av bråk en del. Våra "bråk" hemma handlar ofta om att mini vill vara ensam och ensam kan man vara på sitt rum. Där har ingen någon självklar rätt att vara om man inte bjuds in av rummets ägare. Hon har dock bara 2 lägen. Skitglad och skitförbannad men det låter ofta värre än det är och går snabbt över. Äldsta barnet är dessutom som en miniförälder som försöker trösta barn både hemma och på förskolan och gärna förhandlar för att de ska bli sams innan minstingen exploderar. T.ex om minsting vill ha samma sak som syskonet kan syskonet erbjuda något snarlikt eller släppa sin pryl mot att det finns en annan pryl som är intressant. Det minskar bråken massor hos oss. Det innebär ju inte att de aldrig är oense om saker och blir ledsna ibland. Inte heller att de aldrig behöver support av oss föräldrar för att reda ut sina konflikter.

 

[Araminta]

Vi bråkade i stort sett aldrig. Är egentligen inte extremt olika och lekte en hel del som små men har ingen jättenära kontakt nu. Vi har/hade olika intressen och är nog båda två ganska konfliktundvikande. Det är 3 år mellan oss och vi delade rum hemma hos pappa genom hela uppväxten. Våra föräldrar var nog ganska bra på att sätta en god stämning (varken jag eller min bror har bråkat speciellt mycket med våra föräldrar heller) och se till att det fanns utrymme för oss båda.

 

[Sleepy]

Jag tror på att hålla koll på mat-och-sovklockan; se till att barnen är mätta och utvilade så att ingen behöver bli kinkig för att den är trött/hungrig. Sen att vara en närvarande förälder, som kan hjälpa till att reda ut om något strul uppstår, så det inte behöver bli någon större deal. Och så lära barnen att kommunicera, visa varandra respekt, hjälpas åt, ta hand om varandra osv.

 

[Amha]

Och så lära barnen att kommunicera, visa varandra respekt, hjälpas åt, ta hand om varandra osv.

Kommunikation är verkligen viktigt. Jag och maken har aldrig bråkat som i att skrika och gapa, bortser från ett tillfälle när jag fick en tokig medicin som fick mig att gå helt bananas (jag har egentligen inget minne från det ens). Vi tar i våra konflikter tidigt med prydliga samtal. Informerar varandra om känslorna vi känner i stället för att skrika och gapa. Det tar energi och ingen av oss är bekväm i sådana situationer med den vi lever med. Dessutom lätt att göra partner ledsen. Förhoppningsvis lär vi, på det sättet, barnen att hantera konflikter på liknande sätt.

Vid deras tjafs som eskalerar får de ofta som en liten föreläsning/diskussion om vad för alternativ det finns i att hantera aktuell situation vilket verkar givande till kommande konflikter. Något som behandlar frågor i stil med "vad hände nu?" "Varför blev det så?" "Vad har vi för lösningar?" Och ev nåt i stil med "Hur kan man undvika det här framöver".

 

[parellikusken]

Jag och min bror bråkade mycket, men han är autistisk och jag har adhd. Lite väl mycket humör hos oss båda alltså.
Men har en vän med tio helsyskon (katoliker..), de bråkade aldrig trots att de alla bodde tätt ihop.

 

[Imogen]

Mina barn är ännu små (4,5 och snart 2) så det vore definitivt att ropa hej för tidigt. Men hittills bråkar de inte. På sin höjd kan de slita i samma leksak men om de blir upprörda på varandra vänder de sig alltid till oss och ”ger sig inte på” varandra.

Jag tror att det till absolut störst del beror på storebrors personlighet. Han har knappt aldrig bråkat med en kompis heller. (Vänder sig även då till vuxen istället). Han är blyg och ingen som tar plats. Han har aldrig varit ens i närheten av att vara svartsjuk på sin lillasyster utan bara gillat henne. Lillasyster hade en period kring ett år då hon gillade att dra storebror (eller vem som helst i håret). Storebrors reaktion var då att sitta blickstilla och ropa på oss tills vi tog bort henne. Säger en del om hur ”bråkig” han är.

Lillasyster har betydligt mer humör åt alla håll och hade vi haft två av den sorten hade vi nog haft mer att bita i

Men även om jag tror det medta beror på storebror vill jag tro att vi föräldrar bidrar litegrann iaf. Det här är iaf vad vi medvetet gör för att förebygga syskonbråk som jag kommer på direkt:

- Vi är förebilder för hur vi vill att barnen tilltalar varandra. Vi gapar inte och skriker på barnen. Vi säger inte heller till ”på skarpen”. Obs att detta INTE betyder att vi inte säger till barnen. Jag syftar på bemötande och tonläge.

- Vi försöker så långt det bara går att inte rycka saker ur händerna på barnen. Här finns det ju dock en säkerhetsaspekt och självklart tar vi farliga saker ifrån dem så fort som vi måste. Även ibland en ekonomisk aspekt

- Om ett barn blir upprörd på det andra försöker vi (utefter ålder) prata med dem om vad som hände, vem som ville vad, vem som blev ledsen osv. Fråga om alternativa lösningar så att alla blir glada. Detta istället för att direkt gå in med hela handen och peka vilket barn som minsann hade rätt. (Såklart kan samtalet sluta i att ett barn gjorde rätt och det andra fel, igen menar jag förhållningssätt och att inspirera dem till att själva lösa problemet).

- Vi undviker bråkiga förebilder, slagsmål m.m. i form av tv, filmer, leksaker m.m. Här inser vi ju ett socialt problem sen när barnen blir större och kompisar har leksaker som slåss m.m. Vi har inte bestämt var vår gräns går, men vi kommer iaf inte vara de som introducerar det för barnen.

Sen SÅKLART är vi inte perfekta och klart vi misslyckas med detta titt som tätt. Men det är iaf vår uttalade och överenskomna ambition. Jag hoppas att det påverkar lite iaf.

 

[Ems]

Mycket intressant trådstart. Vet egentligen inte riktigt vad jag tycker/tror, men en sak jag reflekterat över är att det ofta verkar som att de syskon som bråkade mycket som barn är de som sedan har en tight relation som vuxna. Det kan ju dock bero på en mängd olika skäl, om det ens stämmer.

 

[TeamLundVer]

Lite löst kopplat till tråden om att säga till andras barn...

Kan man ha syskon som inte bråkar med varandra? Går till handgripligheter? Varför/varför inte?

Alltså våra barn bråkar när de är trötta men det går snabbt över (5min max). Annars är de oerhört omtänksamma om varandra (kramas, tröstar, delar med sig osv.) och leker väldigt mycket. De är 2år resp 4,5,år.

 

[pollex]

3,5 år och 8 år.
Jag tänker att den storas tålamod inte kommer vara lika stort i tonåren

Intressant! Jag har två barn som bråkar med varandra på vad jag skulle säga typiskt syskonsätt och jag har tänkt på att det varit väldigt tydligt att konflikterna ökat när den äldsta gått in i en ny fas och blivit märkbart ”större”, jobbigt för den yngre att hantera!

 

[TeamLundVer]

Mina barn är ännu små (4,5 och snart 2) så det vore definitivt att ropa hej för tidigt. Men hittills bråkar de inte. På sin höjd kan de slita i samma leksak men om de blir upprörda på varandra vänder de sig alltid till oss och ”ger sig inte på” varandra.

Jag tror att det till absolut störst del beror på storebrors personlighet. Han har knappt aldrig bråkat med en kompis heller. (Vänder sig även då till vuxen istället). Han är blyg och ingen som tar plats. Han har aldrig varit ens i närheten av att vara svartsjuk på sin lillasyster utan bara gillat henne. Lillasyster hade en period kring ett år då hon gillade att dra storebror (eller vem som helst i håret). Storebrors reaktion var då att sitta blickstilla och ropa på oss tills vi tog bort henne. Säger en del om hur ”bråkig” han är.

Lillasyster har betydligt mer humör åt alla håll och hade vi haft två av den sorten hade vi nog haft mer att bita i

Men även om jag tror det medta beror på storebror vill jag tro att vi föräldrar bidrar litegrann iaf. Det här är iaf vad vi medvetet gör för att förebygga syskonbråk som jag kommer på direkt:

- Vi är förebilder för hur vi vill att barnen tilltalar varandra. Vi gapar inte och skriker på barnen. Vi säger inte heller till ”på skarpen”. Obs att detta INTE betyder att vi inte säger till barnen. Jag syftar på bemötande och tonläge.

- Vi försöker så långt det bara går att inte rycka saker ur händerna på barnen. Här finns det ju dock en säkerhetsaspekt och självklart tar vi farliga saker ifrån dem så fort som vi måste. Även ibland en ekonomisk aspekt

- Om ett barn blir upprörd på det andra försöker vi (utefter ålder) prata med dem om vad som hände, vem som ville vad, vem som blev ledsen osv. Fråga om alternativa lösningar så att alla blir glada. Detta istället för att direkt gå in med hela handen och peka vilket barn som minsann hade rätt. (Såklart kan samtalet sluta i att ett barn gjorde rätt och det andra fel, igen menar jag förhållningssätt och att inspirera dem till att själva lösa problemet).

- Vi undviker bråkiga förebilder, slagsmål m.m. i form av tv, filmer, leksaker m.m. Här inser vi ju ett socialt problem sen när barnen blir större och kompisar har leksaker som slåss m.m. Vi har inte bestämt var vår gräns går, men vi kommer iaf inte vara de som introducerar det för barnen.

Sen SÅKLART är vi inte perfekta och klart vi misslyckas med detta titt som tätt. Men det är iaf vår uttalade och överenskomna ambition. Jag hoppas att det påverkar lite iaf.

+1 på den. Både hanteringen, åldrarna och barnens psyke

När det gäller att den lilla tar något som storebror inte vill att hon tar så jobbar vi mycket med att han själv ska komma på en bra lösning. Han har lärt sig idka byteshandel och förhandla riktigt bra nu.

 

[pollex]

Jag har många syskonpar runt mej, och gemensamt för de syskon som sällan bråkar är att:
Deras föräldrar ger dom mycket tid var för sig. Med olika intressen.
Barnen har sedan tidig ålder egna kompisar, inte tussats ihop för att dom är syskon.
Dom har var sitt rum
Föräldrar som sällan är ovänner
Nolltolerans för slagsmål. Det är INTE OKEY!
OM de antyds att dom ska bråka - gå till ditt eget rum.
I bilen, minsta antydan till krig - stanna bilen och red ut situationen. Dom får inte chans att börja slåss
Mycket kärlek och tid.

De syskon som i min närhet bråkar mest, oavsett ålder, är det syskonpar där föräldrar skaffat en till för att barnen ska ha någon att leka med...
I en familj var jag övertygad om att barnen skulle ha ihjäl varandra... Dom slogs all sin vakna tid. Och föräldrarna hade allt för lite tid för barnen och la all tid till jobb och fritidsintressen.
I den familjen var det ingen harmoni alls.
Däremot har jag kontakt med äldsta sonen nu, och han har som 19 åring börjat uppskatta sin lillebror.

Våra sk barnbarn är 13 och 10, och det är ett fåtal gånger dom bråkat, även om jag ser den storas irritation över den yngre, de blir säkert fler konflikter här framöver, men så kärleksfulla som dom varit mot varandra hela livet, skulle jag förvånas om det skulle bli större krig.

De här är säkert inte någon hel sanning, men en reflektion i alla fall.

* Jenny *

Har många syskon i olika åldrar. Har bråkat på riktigt med min helbror en gång när vi var tonåringar och han var helt odräglig men utom det var det nog mest att vi tjafsa och retades med varandra inte så mkt faktiskt bråk.

Tror också, som andra redan skrivit, att föräldrarna måste bryta innan det blir för allvarligt och att föräldrarna själva inte bråkar mycket själv spelar in på hur syskon umgås.

Det här med att föräldrarna bryter in direkt är intressant tycker jag, Petra Krantz Lindgren har skrivit precis tvärtom: låt barnen bråka ifred (http://petrakrantzlindgren.se/2010/08/22/syskonbrak-vad-skall-man-gora-nar-barnen-brakar-2/ ), några reflektioner kring det?

 

[soom]

Intressant tråd. Reflekterar över att känslan jag får av svaren är att bråk är dåligt. Självklart är det jobbigt, och såklart är slagsmål inte bra. Men bråk, som att i bli arga på varandra? Jag tror det är bra, i lagom dos. Att få öva på konflikthantering med en jämlike (så nära man kan komma iaf) regelbundet under hela uppväxten.

Mvh konflikträdd ensambarn

 

[Mois]

Kommunikation är verkligen viktigt. Jag och maken har aldrig bråkat som i att skrika och gapa, bortser från ett tillfälle när jag fick en tokig medicin som fick mig att gå helt bananas (jag har egentligen inget minne från det ens). Vi tar i våra konflikter tidigt med prydliga samtal. Informerar varandra om känslorna vi känner i stället för att skrika och gapa. Det tar energi och ingen av oss är bekväm i sådana situationer med den vi lever med. Dessutom lätt att göra partner ledsen. Förhoppningsvis lär vi, på det sättet, barnen att hantera konflikter på liknande sätt.

Vid deras tjafs som eskalerar får de ofta som en liten föreläsning/diskussion om vad för alternativ det finns i att hantera aktuell situation vilket verkar givande till kommande konflikter. Något som behandlar frågor i stil med "vad hände nu?" "Varför blev det så?" "Vad har vi för lösningar?" Och ev nåt i stil med "Hur kan man undvika det här framöver".

Mina föräldrar bråkade heller aldrig, utan jag tror de löste ev ”bråk” med vad du kallar ”prydliga samtal”. Det har gjort mig konflikträdd, om någon uppenbart blir arg på mig, kanske till och med höjer rösten så blir jag väldigt orolig och stressad. Jag gör mycket för att undvika att hamna i sådana situationer. Något jag, med åldern, har lärt mig att hantera.

Jag tror det är nyttigt för barn att se att man kan bråka (inte skrika och gapa då kanske) och sen bli vänner.

 

[kamomillo]

Det här med att föräldrarna bryter in direkt är intressant tycker jag, Petra Krantz Lindgren har skrivit precis tvärtom: låt barnen bråka ifred (http://petrakrantzlindgren.se/2010/08/22/syskonbrak-vad-skall-man-gora-nar-barnen-brakar-2/ ), några reflektioner kring det?

Jag är lite kluven faktiskt, jag tycker inte att barn ska slåss, och ta till våld (på barns vis) i tid och otid. Men samtidigt är ju konfliktlösning en del av att hantera vuxenlivet. Allt är inte svart eller vitt, här tror jag på gråskalan ;-)

* Jenny * Ensambarn som inte är ett dugg konflikträdd!

 

[Sleepy]

Det här med att föräldrarna bryter in direkt är intressant tycker jag, Petra Krantz Lindgren har skrivit precis tvärtom: låt barnen bråka ifred (http://petrakrantzlindgren.se/2010/08/22/syskonbrak-vad-skall-man-gora-nar-barnen-brakar-2/ ), några reflektioner kring det?

Håller inte med henne. Jag ser det som förälderns uppgift att lära barnen hur en löser konflikter på ett bra sätt och hur en behandlar varandra väl så att onödiga konflikter inte behöver uppstå. När de sen har verktygen kan de träna på att använda dem.

 

[Tilly_85]

Det här med att föräldrarna bryter in direkt är intressant tycker jag, Petra Krantz Lindgren har skrivit precis tvärtom: låt barnen bråka ifred (http://petrakrantzlindgren.se/2010/08/22/syskonbrak-vad-skall-man-gora-nar-barnen-brakar-2/ ), några reflektioner kring det?

Den texten hon skrivit är typ precis så jag menade, hon har bara tatt sig tid till och är oändligt mkt bättre än mig på att uttrycka sig det jag menar är tjafs och reting kan nog andra uppfatta som bråk. Jag tänker att föräldrarna ska stoppa typ slagsmål
Och lämna helt ifred, nja, skrevhon nu det, från texten;

"Nu säger du kanske att ”det här låter ju fint och bra men mina barn slår nästan ihjäl varandra när de bråkar. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att låta dem bråka ifred!” Då skall du förstås inte göra det heller, säger jag. Men jag vet också att det finns många syskon som bråkar utan att slåss och att det finns många föräldrar som ingriper vid minsta lilla tecken på gnissel mellan barnen, i hopp om att ”mota Olle i grind”. För dem hoppas jag att det jag skrivit här kan bidra med nya tankar och inspiration!"

 

[Imogen]

Intressant tråd. Reflekterar över att känslan jag får av svaren är att bråk är dåligt. Självklart är det jobbigt, och såklart är slagsmål inte bra. Men bråk, som att i bli arga på varandra? Jag tror det är bra, i lagom dos. Att få öva på konflikthantering med en jämlike (så nära man kan komma iaf) regelbundet under hela uppväxten.

Mvh konflikträdd ensambarn

Jag tolkade TS som att hon menade ganska fysiska bråk eftersom det nämndes handgripligheter.

Att bli arga på varandra anser jag inte behöver vara bråk. Däremot kan det resultera i bråk beroende på hur man hanterar känslan att bli arg. Självklart måste man få bli arg! Eller ledsen eller vad det nu kan vara.

 

[soom]

Jag tolkade TS som att hon menade ganska fysiska bråk eftersom det nämndes handgripligheter.

Att bli arga på varandra anser jag inte behöver vara bråk, om mer än en person är arg. Däremot kan det resultera i bråk beroende på hur man hanterar känslan att bli arg. Självklart måste man få bli arg! Eller ledsen eller vad det nu kan vara.

Jag tolkade TS som att det var två nivåer: dels ej fysiska bråk (höjda röster, smälla i dörrar), dels bråk med handgripligheter. I ljuset av din tolkning kan många svar läsas annorlunda än vad jag gjorde - slagsmål är inget man behöver träna på, och det förstår jag att man vill undvika.

För mig är att vara arga på varandra och uttrycka det bråk, när det innehåller två eller fler personer. En person som är arg och uttrycker det men utan att få arg respons tillbaka är inte bråk, den är... bara arg. Inser när jag skriver detta att jag kanske har en väldigt vid definition av bråk (och tror att det säkert har med konflikträdsla att göra). Det som i ett inlägg beskriv som "retas och tjafsa" skulle jag antagligen kalla bråk.

 

[Amha]

Mina föräldrar bråkade heller aldrig, utan jag tror de löste ev ”bråk” med vad du kallar ”prydliga samtal”. Det har gjort mig konflikträdd, om någon uppenbart blir arg på mig, kanske till och med höjer rösten så blir jag väldigt orolig och stressad. Jag gör mycket för att undvika att hamna i sådana situationer. Något jag, med åldern, har lärt mig att hantera.

Jag tror det är nyttigt för barn att se att man kan bråka (inte skrika och gapa då kanske) och sen bli vänner.

Och jag har helt motsatt erfarenhet och blev rädd när min partner i början av vår relation kunde smälla i lådor/skåp när han var irriterad/arg över nåt.