Svordomar och könsord, vad är det som driver vissa till att ständigt upprepa dessa i diskussioner?

[Inte_Ung]

Och min unges pappa kommer från adlig släkt på både mammas och pappas sida (ungersk, tysk och svensk), de svär varken mer eller mindre än pöbeln. Min egen mamma kommer från en släkt av bönder, fiskare och sjömän. Hon svär nästan aldrig. Bara när hon blir riktigt arg.

Jo men att vara adlig innebär ju inte med automatik att man behöver ha ett vårdat språk i sitt yrke.
Många adliga är jordbrukare och korna och traktorn bryr sig nog inte.
Inte bor de heller så ofta på Östermalm.
Skåne verkar vara ett område där man svär mycket av vad jag kan se av tråden.
Och där ligger ju många slott med tillhörande adel.

Men de adliga som jag känner svär verkligen inte på fel ställe.
För jag har då inte hört det.

 

[Inte_Ung]

Du är inte den enda som rör dig mellan olika miljöer och jag skulle inte säga att man saknar förmåga till anpassning för att man använder svärord. Jag tror liksom inte att det hänger ihop alls.

Jo om man inte kan låta bli att svära i sammanhang där det krävs.
Inte ens du skulle nog tycka att det vore passande i Regeringen, Riksdagen, Domstolar eller från lärare i skolan.

 

[MJLee]

Det är intressant hur kulturbetingade svordomar är. På svenska är det mest religiösa, i andra länder handlar det om könsord, i ytterligare andra länder är det förolämpningar mot familj, särskilt då mödrarna och övriga kvinnor. Engelskan har väl mest svärord, inte konstigt mtp hur utspridd den är över världen.

Sedan är det svordomar, förolämpningar som vissa segment av grupper har 'tagit tillbaka' tex nigger och whore. En på engelska mycket vanlig svordom, som kanske tom gränsar på gränsen att vara en svordom är ju bloody. Även om den ofta paras med tex bloody hell. Bloody (vad det nu är för maskin och liknande som trilskas) är extremt vanlig. Jag vet inte om det ska räknas som svordom, isof är det extremt många i Storbritannien ffa som svär. Inklusive överklassen, adlig eller inte.

 

[Enya]

Men har du inga andra kraftord i stället för en svordom?
Jag skulle kanske säga "Makalöst vad gott det här var!".
Och det är ju tämligen kraftfullt det med.

Tämligen lamt i min värld? Makalöst, oerhört, fantastiskt som kraftord minner mer om vilken årgång personer har, känner jag.

 

[Enya]

Maken ar sjoingenjor och var sjoman nar vi traffades ... och har aldrig svurit. Manga andra som han da jobbade med svor inte heller. Sjoman innebar inte alls att man svar mycket, det ar lika individuellt bland sjoman som i andra yrken.

Dansk sjöman?

 

[parellikusken]

Jag svär mest när jag är nervös, slinker ur mig en massa svordomar då. Annars svär jag nog inte mer än någon annan, lite när det behövs.

 

[Mineur]

Det är intressant hur kulturbetingade svordomar är. På svenska är det mest religiösa, i andra länder handlar det om könsord, i ytterligare andra länder är det förolämpningar mot familj, särskilt då mödrarna och övriga kvinnor. Engelskan har väl mest svärord, inte konstigt mtp hur utspridd den är över världen.

Sedan är det svordomar, förolämpningar som vissa segment av grupper har 'tagit tillbaka' tex nigger och whore. En på engelska mycket vanlig svordom, som kanske tom gränsar på gränsen att vara en svordom är ju bloody. Även om den ofta paras med tex bloody hell. Bloody (vad det nu är för maskin och liknande som trilskas) är extremt vanlig. Jag vet inte om det ska räknas som svordom, isof är det extremt många i Storbritannien ffa som svär. Inklusive överklassen, adlig eller inte.

Jag och min man använder bloody ganska frekvent, just eftersom det (enligt oss) inte är en svordom men ändå har samma funktion liksom. Har även hört den användas av min chef som är ganska pryd och väldigt vältalig i övrigt (jag brukar jämföra honom med Lord Grantham i Downton Abbey, likheterna är ibland slående). Det är också den enda "svordom" min man är bekväm med att säga framför sin mamma vilket jag tycker är lite gulligt. Just det måste vara något väldigt kulturellt - varken svärmor eller min man är pryda på något sätt men just att svära inför äldre personer tar han väldigt allvarligt på. Själv har jag inga problem att svära framför mina föräldrar (alltid ackompanjerat med ett *gasp* från nämnde make ) och jag tror att till och med lilla mormor svor lite då och då.

 

[Palermo]

Tämligen lamt i min värld? Makalöst, oerhört, fantastiskt som kraftord minner mer om vilken årgång personer har, känner jag.

Ja, ordet makalöst associerar jag till en nästan hundra år gammal adlig överklassgubbe som jag stöter ihop med på landet ibland. Han pratar som de böcker han läste som ung var skrivna ungefär. Inte särskilt socialt smidigt, om man säger så.

 

[Enya]

Jo men att vara adlig innebär ju inte med automatik att man behöver ha ett vårdat språk i sitt yrke.
Många adliga är jordbrukare och korna och traktorn bryr sig nog inte.
Inte bor de heller så ofta på Östermalm.
Skåne verkar vara ett område där man svär mycket av vad jag kan se av tråden.
Och där ligger ju många slott med tillhörande adel.

Men de adliga som jag känner svär verkligen inte på fel ställe.
För jag har då inte hört det.

Skåne har sin närhet till Danmark och har varit dansk. I Danmark svär man mer än i Sverige. Danskarna har ett rikt och färgstarkt språk och uttryck generellt jämfört med svenskarna. Mer temperament än svenskarna också. Nordens italienare.

 

[Enya]

Ja, ordet makalöst associerar jag till en nästan hundra år gammal adlig överklassgubbe som jag stöter ihop med på landet ibland. Han pratar som de böcker han läste som ung var skrivna ungefär. Inte särskilt socialt smidigt, om man säger så.

Ja, det är verkligen ett överklasspråk, hos äldre. Tycker inte det visar på god uppfostran utan mer om vilken klass man tillhör.
God uppfostran är att veta när man inte svär, vilka svordomar man inte ska använda och mängden då.

 

[nullo-modo]

Min fetning.

Dina exempel handlar ju bara om att man kan anpassa sitt språk efter tillfälle. Man behöver inte alls låta bli att svära till vardags för att ha ett lämpligt språk som lärare, åklagare eller om man ska framträda i radio och tv.

Jag har aldrig haft samma språk på något av mina jobb som jag haft när jag pratat med vänner och familj. Och hur formellt språk jag använt har också skilt sig mellan olika jobb och vilka jag kommunicerat med.
Detsamma gäller många andra jag känner, både offentliganställda och högt uppsatta i näringslivet.

Samma här. Skulle kännas konstgjort och ytligt att prata på samma sätt på en kräftskiva bland vänner och släktingar som jag gör på ett möte med högre chefer på jobbet.

 

[Palermo]

Ja, det är verkligen ett överklasspråk, hos äldre. Tycker inte det visar på god uppfostran utan mer om vilken klass man tillhör.
God uppfostran är att veta när man inte svär, vilka svordomar man inte ska använda och mängden då.

Nej, det här att folk som kommer ur de högre samhällsklasserna tror att det är de som har den bästa uppfostran, är verkligen en klassmarkör. Tolkar man det istället som en personlig egenskap hos personerna, skulle jag kalla det stöddigt och ohyfsat.

Överhuvudtaget att kritisera folks språk, och därmed begränsa deras möjlighet att göra sig hörda, ser jag som ett av de värre maktspelen här i världen.

Och jag håller helt med dig vad gäller skillnaden mellan danska och svenska. Även utan kraftuttrycken, har danskan ett bredare spektrum för att uttrycka känslor och åsikter än svenskan. Med kraftuttrycken blir skillnaden ännu större. Svenskan är väldigt slätstruken jämförelsevis.

 

[Spelberoende]

Min pappa växte upp på Östermalm.
Farfar hade kontor på Slottet när jag var liten.

Hos oss så svor man inte.

Inte hos oss heller trots att mina far och morföräldrar var enkla bönder.

 

[nullo-modo]

Jo men att vara adlig innebär ju inte med automatik att man behöver ha ett vårdat språk i sitt yrke.
Många adliga är jordbrukare och korna och traktorn bryr sig nog inte.
Inte bor de heller så ofta på Östermalm.
Skåne verkar vara ett område där man svär mycket av vad jag kan se av tråden.
Och där ligger ju många slott med tillhörande adel.

Men de adliga som jag känner svär verkligen inte på fel ställe.
För jag har då inte hört det.

Farmor kom från överklassens göteborg. Något jag tog med mig från henne var synen på andra och aldrig se sig som bättre eller sämre människa än någon annan.

 

[Mineur]

Nu blir det lite halvt ostrukturerade tankar här på fredagskvisten...

Min man (som alltså inte är svensk) reagerar ofta på att vi svär ganska mycket i Sverige, eller kanske snarare att det inte är en stor grej på samma sätt som det är att svära där han är uppväxt (Skottland). Han baserar detta främst på de svenska poddar jag lyssnar på ibland, där det absolut kan slinka in ett "fan" här och ett "jävlar" där, men även när vi tittar på svenska TV-serier/filmer och så som sagt detta att jag ibland svär när jag pratar med mina föräldrar utan att någon tycker att det är konstigt (jag svär dock inte särskilt ofta, men jag har inga problem med att göra det framför dem).

Nu funderar jag på om detta beror på att våra vanligaste svenska svordomar är hyfsat "snälla" och inte riktigt betyder något på samma sätt som engelskans vanligaste svordomar gör? Med undantag för helvete då, men där kanske det har att göra med att Sverige är så pass sekulärt? Jag har liksom haft svårt att förklara vad "fan" betyder när maken frågat, det har liksom ingen annan betydelse än just en svordom för de allra flesta, medan engelskans "fuck" och "shit" har helt andra konnotationer. På engelska känner jag mig aningens mindre bekväm med att svära av den anledningen, medan min man är lite chockad över hur lättvindigt vi i svenskan tar på ordet "shit" - det räknar jag inte ens som en svordom i svenskan, men på engelska är det som sagt en annan grej.

 

[Wingates]

Nu blir det lite halvt ostrukturerade tankar här på fredagskvisten...

Min man (som alltså inte är svensk) reagerar ofta på att vi svär ganska mycket i Sverige, eller kanske snarare att det inte är en stor grej på samma sätt som det är att svära där han är uppväxt (Skottland). Han baserar detta främst på de svenska poddar jag lyssnar på ibland, där det absolut kan slinka in ett "fan" här och ett "jävlar" där, men även när vi tittar på svenska TV-serier/filmer och så som sagt detta att jag ibland svär när jag pratar med mina föräldrar utan att någon tycker att det är konstigt (jag svär dock inte särskilt ofta, men jag har inga problem med att göra det framför dem).

Nu funderar jag på om detta beror på att våra vanligaste svenska svordomar är hyfsat "snälla" och inte riktigt betyder något på samma sätt som engelskans vanligaste svordomar gör? Med undantag för helvete då, men där kanske det har att göra med att Sverige är så pass sekulärt? Jag har liksom haft svårt att förklara vad "fan" betyder när maken frågat, det har liksom ingen annan betydelse än just en svordom för de allra flesta, medan engelskans "fuck" och "shit" har helt andra konnotationer. På engelska känner jag mig aningens mindre bekväm med att svära av den anledningen, medan min man är lite chockad över hur lättvindigt vi i svenskan tar på ordet "shit" - det räknar jag inte ens som en svordom i svenskan, men på engelska är det som sagt en annan grej.

Jag har aldrig varit i Skottland men träffat ett par skottar utomlands på semester, dessa har då inte haft problem med att svära? Men beror säkert på var man är uppväxt eller så

 

[Mineur]

Jag har aldrig varit i Skottland men träffat ett par skottar utomlands på semester, dessa har då inte haft problem med att svära? Men beror säkert på var man är uppväxt eller så

Det gör det säkert! Sedan har han inga problem med att svära överlag (hör honom just nu prata med en kollega på telefon har tappat räkningen på hur många gånger han svurit) utan det är just det här att svära framför sina föräldrar eller andra äldre släktingar som han har svårt för. Jag vågar också påstå att det svärs betydligt mer friskt i svenska poddar och tv-serier/filmer än i brittiska, och även det är ju något han reagerat på. Att svära hejvilt när man pratar med kompisar eller liknande är inga konstigheter för honom, det är en helt annan grej.

 

[escodobe]

Jag har aldrig varit i Skottland men träffat ett par skottar utomlands på semester, dessa har då inte haft problem med att svära? Men beror säkert på var man är uppväxt eller så

Jag tror det hänger både på ort, klass och sammanhang, för det finns definitivt dom som använder svordomar i varannan mening. Det däremot är skillnad på svordomar på tv/radio där censuren förmodligen fortfarande är hårdare i England. BBC engelskan är ju långt ifrån hur folk talar rent generellt.

 

[Sel]

Nu blir det lite halvt ostrukturerade tankar här på fredagskvisten...

Min man (som alltså inte är svensk) reagerar ofta på att vi svär ganska mycket i Sverige, eller kanske snarare att det inte är en stor grej på samma sätt som det är att svära där han är uppväxt (Skottland). Han baserar detta främst på de svenska poddar jag lyssnar på ibland, där det absolut kan slinka in ett "fan" här och ett "jävlar" där, men även när vi tittar på svenska TV-serier/filmer och så som sagt detta att jag ibland svär när jag pratar med mina föräldrar utan att någon tycker att det är konstigt (jag svär dock inte särskilt ofta, men jag har inga problem med att göra det framför dem).

Nu funderar jag på om detta beror på att våra vanligaste svenska svordomar är hyfsat "snälla" och inte riktigt betyder något på samma sätt som engelskans vanligaste svordomar gör? Med undantag för helvete då, men där kanske det har att göra med att Sverige är så pass sekulärt? Jag har liksom haft svårt att förklara vad "fan" betyder när maken frågat, det har liksom ingen annan betydelse än just en svordom för de allra flesta, medan engelskans "fuck" och "shit" har helt andra konnotationer. På engelska känner jag mig aningens mindre bekväm med att svära av den anledningen, medan min man är lite chockad över hur lättvindigt vi i svenskan tar på ordet "shit" - det räknar jag inte ens som en svordom i svenskan, men på engelska är det som sagt en annan grej.

Intressant! Min upplevelse här i Skottland är tvärtom - jäklar () vad det svärs i parti och minut. Betydligt mer än jag är van vid hemifrån.
Cunt används som endearment och fuck titt som tätt. Shit räknas knappt. Däremot har du rätt i att svordomarna är olika, här finns i princip inga religiösa svordomar medan nästan alla våra vanligaste svenska härrör från kristna rötter.
Fan är ju ett av våra kära namn för djävulen till exempel, så betydelse har det helt klart.

 

[escodobe]

Jag tror det hänger både på ort, klass och sammanhang, för det finns definitivt dom som använder svordomar i varannan mening. Det däremot är skillnad på svordomar på tv/radio där censuren förmodligen fortfarande är hårdare i England. BBC engelskan är ju långt ifrån hur folk talar rent generellt.

Jag hade ju någon klasskompis som tyckte "Varför pratar engelskmän så konstigt och tillgjort" det här var ju åttiotalet, så hon hade nog mest skolengelskan att jämföra med. Sen träffade hon min pappa...