Svårt att knyta an till barnen.

[Lill76]

Jag mår sen en tid tillbaka inte så bra pga olika händelser och har så svårt med det här med att vara mamma. Mina barn som är 7 och 3 år är ju världens gulligaste, men har nog lite jobbiga perioder just nu och dom påverkas ju förstås av att jag inte mår bra. Den stor är väldigt mycket sur och arg mest hela tiden och allt är mitt fel , den lilla är så högljudd & gapig, kommer man inte på direkten när hon ropar på en så skriker hon MAMMA,MAMMA,MAMMA,MAMMA....tills man kommer. Dessutom är dom båda väldigt mammiga, pappa duger inte alls, ska jag gå ut i stallet får jag stänga dörren om 2 barn som stortjuter som om det är sista gången dom ska se mig. Ofta väldigt klängit och gnälligt och jag orkar inte Jag kan få sådana tankar som att jag bara vill öppna dörren, gå ut och aldrig komma tillbaka igen..... .....och vilket
j-a dåligt samvete det ger en att känna så. Alla föräldrar ska ju älska sina barn kravlöst och just nu har jag så svårt för det Vad ska jag göra??? (Måste säga att min man försöker så gott han kan, men just nu är det som sagt bara mamma som gäller )

 

[Gandalf]

Sv: Svårt att knyta an till barnen.

Kort svar nu för jag sitter och ammar... Men jag tror att om ni ska kunna vända det där så krävs det en ganska massiv instas av barnens pappa. Att han verkligen måste jobba aktivt för att inte bara vara "det sämre alternativet". Vi har också haft en tung period här med en utsliten mamma, liten bebis och mammiga större barn och fast det kan svida i mammahjärtat så har jag fått kliva åt sidan för att ta igen mig och min man gör nästan allt med de större barnen. Roliga saker som att åka och bada mm men även vardagliga som hämtning och lämning på dagis.

Själv har jag ansträngt mig för att, de stunder jag är med barnen, verkligen ägna mig åt dem helhjärtat. Har vi sån tur att de två yngsta sover samtidigt så sätter jag mig med största barnet och spelar ett spel (eller någon annat som han vill göra) och ägnar honom min fulla uppmärksamhet. Inget "senare" eller "jag ska bara" utan helt följa barnet i dess lek. Jag orkar bara detta kortare stunder just nu, men det stärker både mig och barnen och skapar en positiv spiral istället för en negativ. Jag har också upplevt tendensen till en "omvänd anknytning", dvs att jag distansierat mig från barnen och det är verkligen inte roligt. Nu ser jag hopp om förändring.

Nu blev det inte så kort ändå men det går långsamt att skriva så jag kan återkomma senare... En kram till dig så länge.

 

[Lill76]

Sv: Svårt att knyta an till barnen.

Tack för att du delar med dig, så känner man sig inte så ensam. Kramar tillbaka!!

 

[Lill76]

Sv: Svårt att knyta an till barnen.

Är det ingen annan som har något att säga?? Tolkar tystnaden som att jag tagit upp ett hemskt ämne som man inte får prata om. Jag har ju själv valt att skaffa barn och då ska jag ju kunna ta hand om dom eller.......
Jag behöver kanske professionell hjälp, men vart vänder man sig?

 

[ameo]

Sv: Svårt att knyta an till barnen.

Jag älskar mina barn men vissa dagar känns det väldigt lockande att sätta ut en annons på Blocket för att bli av med skrikaporna, som bara träter och slåss... (igår var de väääldigt billiga )
Jag brukar se till att åka hemifrån och vara borta en helg i månaden eller så för att få egentid och ett lufthål då jag bara är jag, inte mamma, hustru, hushållerska, älskarinna etc. Utan dessa lufthål hade jag nog gjort mig olycklig för länge sedan, nu funkar det ganska bra.
Plus att lufhålen tvingar barn och pappa att funka. Nu är min man en närvarande förälder ändå och barnen lika trygga med honom som med mig, det gör ju att det är lätt för mig att koppla bort familjelivet ur tankarna när jag väl är borta.

 

[Snurrfian]

Sv: Svårt att knyta an till barnen.

Jag tror att vi är många som känner samma sak, ialla fall periodvis... Just nu har det varit lite mycket för mig när maken och hans företag har ingått ett nytt sammarbete vilket innebar en rejält ökad arbetstid just nu, men på sikt kommer det att betyda bättre arbetsvilkor så just nu biter jag ihop, jag har sett till att inte ta på mig och barnen fler aktivteter än att jag orkar, just nu är det till och med så att vi har inga inplannerade saker varje vecka utan hittar på när vi känner att vi orkar. Snart kommer dock skidträningen att börja men det är dels nära och dels bara roligt utan en massa krav på att man ska jobba en massa extra som förälder.

Jag har även skurit ner mina åtagande, jag rider visserligen lektion ungefär 1 gång i veckan men ingen fast dag utan vi tar det när det passar, jag är väldigt tacksam över att kunna ha det så.

Men sen måste nog även pappan ta sitt ansvar, maken vet om att han knappt hinner se barnen i veckorna, men han har läggning varannan kväll minst och på helgerna försöker han göra saker tillsammans med dem båda eller med en av dem så kan jag rå om den andra på egen hand.

Men tex nu på höslovet går barnen på fritis och dagis, jag skulle kunna ha dem hemma men jag måste ändå jobba så det skulle inte bli något roligare för dem. Så nu går de mellan 9-14, jag jobbar undan och sedan kan vi umgås när jag hämtar dem. Dessutom vet jag att makens arbete innebär ledigt när det är kallt och snö och då ska vi försöka göra lite mer utflykter hela familjen.

Men egen tid är oxå viktigt, maken har "fått" en hel del nu i höst, även om en del av det har varit arbetsrelaterat så har det ändå varit avkoppling, men jag har bokat in en lång helg i februari hos min syster, och så hittar jag dagar här och där bara för mig.

 

[Gandalf]

Sv: Svårt att knyta an till barnen.

Är det ingen annan som har något att säga?? Tolkar tystnaden som att jag tagit upp ett hemskt ämne som man inte får prata om. Jag har ju själv valt att skaffa barn och då ska jag ju kunna ta hand om dom eller.......
Jag behöver kanske professionell hjälp, men vart vänder man sig?

Har du en BVC-sköterska som du har bra kontakt med? Jag har sån tur att jag har en jättefin sköterska som såg att jag inte mådde bra och hjälpte mig ta kontakt med både psykolog (det finns en anknuten till varje MVC/BVC) och läkare (eftersom jag var helt slutkörd och behövde sjukskrivas).

Psykologkontakten är superbra eftersom hon är expert på både mammor och barn och det är jätteskönt att få ventilera jobbiga situationer där, och få lite praktiska råd för hur man kan göra förändringar som funkar.

Jag känner absolut igen det där med "det är ju jag själv som valt att skaffa tre barn". Alltså inte att någon annan har sagt eller ens antytt det, men att jag har tänkt det för mig själv hela tiden, att jag inte har rätt att be om hjälp när det är en självvald situation. Det har inte hjälpt hur många gånger min man har sagt att det inte är sant, men att få höra det från professionella personer tog bättre skruv. Alla har rätt att få hjälp om man mår dåligt, särskilt som det påverkar barnen också såklart.

 

[mimmipigg]

Sv: Svårt att knyta an till barnen.

Det där att de skriker när du ska ut, hur brukar du göra backar du tillbaka ett par gånger innan du tröttnar och stänger dörren?
Ditt handlande i den situationen styr deras beteende till stor del.

Den stor är väldigt mycket sur och arg mest hela tiden och allt är mitt fel , den lilla är så högljudd & gapig, kommer man inte på direkten när hon ropar på en så skriker hon MAMMA,MAMMA,MAMMA,MAMMA....tills man kommer. Dessutom är dom båda väldigt mammiga, pappa duger inte alls

Bråkiga surpuppor går i vågor (men de flyttar i regel ut när de blir i 18-årsåldern) är de mammiga så kan man endera acceptera det och vara nöjd eller säga ifrån och tala om att de får vända sig till pappa.
Mår du dåligt själv just nu så blir du automatiskt mer överkänslig för gnäll be din man gå emellan så mycket som möjligt och styra upp så att du slipper må dåligt.
Fungerar inget annat så fly till stallet, gå en promenad vad som helst så att du slipper lyssna.

 

[mimmipigg]

Sv: Svårt att knyta an till barnen.

*dubbelt*





tio tecken

 

[mino]

Sv: Svårt att knyta an till barnen.

Varför tror du att dina barn är såna? Du spenderar vad jag förstår mycket tid med dem, ändå vill de ha mer. Vad är det de söker hos dig? De är ju ändå så stora att du kan prata med dem, vad säger de om du frågar? Min erfarenhet är att det är när jag inte är "närvarande" som barnen markerar att de behöver mig, det räcker inte med att jag bara är där. De behöver mig som människa alltså, inte bara hushållerska. Om det skulle kunna vara förklaringen i ditt fall så föreslår jag att du umgås med barnen utanför huset för hemma fastnar man lätt i hushållsträsket.

 

[elbereth]

Sv: Svårt att knyta an till barnen.

Jag tycker att du ska vara tydlig med vad DU vill och behöver. Man får säga till sina barn att nu behöver jag vara själv en liten stund. Till exempel.
De måste förstå att du inte är en automatisk robot som kan göra allt de vill, utan att DU också har en vilja och lust på olika saker.

Barnen kommer fortsätta kräva/be/vilja saker hur länge som helst. Det ligger i barns natur. Vi vuxna ska såklart ge så mkt vi kan och vill, men vi ska inte ge på bekostnad av oss själva, utan också föregå med exempel på att man ska ta hand om sig själv och inte låta sig "utnyttjas". Jag tror inte att barn mår bra av föräldrar som ställer upp på allt, utan att de mår bra av föräldrar som också ser till sina egna behov.

Och ibaldn är det så att det man som vuxen kan och orkar ge inte är tillräckligt för barnets behov. Då måste man se till att få hjälp, av pappa tex eller av någon annan som kan avlasta.