K
karim
Min sambo har ett barn sedan ett tidigare förhållande. Barnet är 4 år gammal och bor hos oss vartannan helg. Det fungerar bra.
Problemet jag känner, är hans mamma. Hon förväntar sig att vi ska vara hennes personliga barnvakt. Hon ringer när hon ska iväg med sitt andra barn och göra något och inte 4åringen kan följa med, hon ringer när de är sjuka, hon kan ringa bara några timmar innan hon ska iväg och blir alltid arg om vi säger nej, oavsett om vi är sjuka eller har något annat inplanerat. Senast kläckte hon ur sig till min sambo att det verkar som om han inte vill träffa sitt barn.
Det gör mig så irriterad, det känns verkligen som om hon ser oss som barnvakter, och det är väl inte det vi är? Vi har gärna mer umgänge med sonen, men då ska det väl vara även på våra villkor, inte bara på hennes villkor?
När vi har hand om sonen och vi är sjuka eller ska bort och han inte kan följa med så hittar vi en barnvakt i våran umgängeskrets, vi har aldrig bett mamman om hjälp. Jag tycker att det känns självklart, att på vår tid får vi lösa det och på hennes tid får hon lösa det. Om hon inte orkar med/vill/har lust, då får hon väl låta sonen bo mer hos oss?
Eller är jag ute och cyklar? Är inte vi till för sonen, inte som avlastning för mamman? Hur fungerar det för ni andra som lever i en "modern" familj?
Problemet jag känner, är hans mamma. Hon förväntar sig att vi ska vara hennes personliga barnvakt. Hon ringer när hon ska iväg med sitt andra barn och göra något och inte 4åringen kan följa med, hon ringer när de är sjuka, hon kan ringa bara några timmar innan hon ska iväg och blir alltid arg om vi säger nej, oavsett om vi är sjuka eller har något annat inplanerat. Senast kläckte hon ur sig till min sambo att det verkar som om han inte vill träffa sitt barn.
Det gör mig så irriterad, det känns verkligen som om hon ser oss som barnvakter, och det är väl inte det vi är? Vi har gärna mer umgänge med sonen, men då ska det väl vara även på våra villkor, inte bara på hennes villkor?
När vi har hand om sonen och vi är sjuka eller ska bort och han inte kan följa med så hittar vi en barnvakt i våran umgängeskrets, vi har aldrig bett mamman om hjälp. Jag tycker att det känns självklart, att på vår tid får vi lösa det och på hennes tid får hon lösa det. Om hon inte orkar med/vill/har lust, då får hon väl låta sonen bo mer hos oss?
Eller är jag ute och cyklar? Är inte vi till för sonen, inte som avlastning för mamman? Hur fungerar det för ni andra som lever i en "modern" familj?