Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

[Inte_Ung]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Men om man sårar någon genom att älska någon annan, är man då en människa med dåliga egenskaper?
Om man inte gör något medvetet för att såra, utan istället håller upp handen för att skydda sig själv så att inte slaget som väntar en träffar alltför hårt.. är det också en dålig egenskap?

Min teori om detta är att man i det läget inte lyckats att avsluta förra relationen på ett ordentligt vis.
Den var inte totalt körd i botten hos båda, utan någon var inte klar.
Det var inte tydligt nog att det var över eller någon har inte lyckats att sörja förhållandet färdigt.
Jag tror, i samma låda då, att för att bli fri efter sina ex så måste man se till att både man själv och exxet har insett att där är "no hope" och att båda måste ha sörjt förhållandet färdigt.
Det kan ta några år av ens liv att få till det, och under dessa åren så bör inte att nytt förhållande startas av någon i den gamla relationen.

Min nuvarade sambo fick vänta ut dessa år hos mig.
Jag var inte beredd att starta något alls, det tog 2 år.
Och under dessa 2 år levde jag och mitt ex som en familj, och han som nu är min sambo fick nöja sig med att vara vän och inte veta åt vilket håll saker skulle gå.

Min sambo säger nu att det är en trygghet för honom i vårt förhållande att veta att jag inte bara drar när det tar emot utan kämpar till sista blodsdroppen.
Och att jag ser till att lämna saker snyggt efter mig.
Han ser det också som så, att får man 2 år på sig att ordna upp saker så borde man få till det om man verkligen vill.

Exxet lever nu den typ av liv som han vill och jag inte skulle stå ut med och samma säger han nog om mig.

Nu så har jag varit mycket med personlig än jag brukar och kanske borde.

 

[Sablar22]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Ett Ex är ett Ex är ett ex, den får ta hand om sig själv om den inte uppför sig på ett trevligt vis.
Men barnen är ju alltid barnen och de skall inte vara stridsmedel i en infekterad relation.

Precis!!
Men tyvärr är det just där som det spricker hos oss.

Varför är människor så aggresiva mot varandra?
Jag har så svårt att förstå det.
Vad vill de uppnå?

Jag förstår inte heller syfte eller vinst med det,
och vågade jag så skulle jag fråga efter en förklaring.
Men svaret är nog inte värda handlingarna som kommer efteråt är jag rädd.

 

[Sablar22]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Min teori om detta är att man i det läget inte lyckats att avsluta förra relationen på ett ordentligt vis.
Den var inte totalt körd i botten hos båda, utan någon var inte klar.
Det var inte tydligt nog att det var över eller någon har inte lyckats att sörja förhållandet färdigt.
Jag tror, i samma låda då, att för att bli fri efter sina ex så måste man se till att både man själv och exxet har insett att där är "no hope" och att båda måste ha sörjt förhållandet färdigt.
Det kan ta några år av ens liv att få till det, och under dessa åren så bör inte att nytt förhållande startas av någon i den gamla relationen.

Du kan ha rätt där, att relationen inte avslutades på ett ordentligt vis. Men om man själv är boven i dramat och önskar att man gjort annorlunda, varför är man då elak istället för ångerfull ?
Sånt händer ju ganska ofta också.

Jag kan ha lite svårt att se att man efter åtta år, och några förhållanden emellan ska inse att man kanske gjort fel och av svartsjuka förstöra andras liv.

Du och min sambo verkar ha gjort lite på samma sätt märker jag nu när jag läser ditt lite mer "avslöjande" inlägg.
Och både jag och din nuvarande ser det på ett positivt sätt..
men känner inte du också att det är en trygghet för dig, att han trots allt väntade på dig under två år?


Sen måste jag säga att det trots allt ger lite energi att läsa om ditt ex och dig.. att det faktiskt kan finnas en fungerande relation efter en brytning och det är barn inblandade
Det är lätt att man ..som i mitt/vårt fall.. snöar in och knappt kan tro att det existerar.

 

[Silverkedjan]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Jag håller med Inte_Ung.

Och tycker att det just i de fall där man själv egentligen borde veta att man gjort fel som de värsta livslögnerna och projektionerna odlas.

Det är en vanlig psykologisk försvarsmekanism


Här kommer ett till ex på att det går att vara sams.

Jag, nya sambon, exmaken och då 2½-åringen bodde ihop ett halvår för att få ett bra avslut på gårdsförsäljning (nya sambon renoverade klart husen) och en successiv övergång för barnet. Han tog det bara som att han fick en TILL vuxen att vara nära och idag är båda männen en otrolig tillgång för barnet som delar upp sin vecka mellan sina två hem utan problem.

 

[Inte_Ung]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Men om man själv är boven i dramat och önskar att man gjort annorlunda, varför är man då elak istället för ångerfull ?

Men det kanske är det som är själva nyckeln.
Det är väl när man själv var dum som plågar en mest senare i livet?
Dåligt samvete kan ge en plåga mycket stark med stor ånger, och för att bota denna plåga så försöker man föra över "det dumma" på den det gäller för att lindra plågan.
Det händer ju i minsta lilla gräl:
Den ena -Nu sårade du mig.
Den andra - Men du då, du är minsann inte så trevlig du heller.
Och så är storgrälet igång.
En klassiker.

Så där är nog nyckeln till det hela.

men känner inte du också att det är en trygghet för dig, att han trots allt väntade på dig under två år?

Jo, vi har ett mycket stabilt och starkt förhållande som tål även att vi är osams.
Man vågar ju bli arg när förhållandet står stadigt, och då så går man inte och bygger upp en massa irritation och surhet.
Det är bra.

Sen måste jag säga att det trots allt ger lite energi att läsa om ditt ex och dig.. att det faktiskt kan finnas en fungerande relation efter en brytning och det är barn inblandade

Tack.

 

[Ginne]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Därför att mamman inte vill det! Det är lite av det jag stör mig på, varför kan hon inte låta oss ha honom mer tid, förutbestämd tid, när hon inte orkar med, och klagar på att hon får slita med sonen i veckorna. Det vore bara så mycket enklare för oss om vi visste när han skulle hit.

Är det så svårt att förstå?

Det vore så mycket enklare för er om han inte hade haft nåt barn alls...

 

[Norrlänning]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

" Jag undrar så hur hon skulle beskriva dig?"

Det tycker jag bara är en undran från dej, inte ens en fråga.
Sen skrev jag inte heller just att denna mening var en slutsats.
UTIFRÅN den meningen tog jag det som att DU tror vi är lika rutten som hon, utan att du vet något om våran situation.

Hur hon skulle beskriva mej beror på vem hon skulle prata med.
Skulle hon sitta och fundera i sitt "stilla" sinne själv skulle hon nog inte ha så mycket att säga.
Jo, att jag är en flörtande flamsa som inte är torr bakom öronen. Det tyckte hon då i början när hennes svartsjuka lyste igenom som mest.
Nu skulle hon aldrig i livet ens erkänna den uppfattningen då andra då skulle märka hennes svartsjuka.
Pratar hon då med någon annan så då säger hon vad om helst...
Det vill jag inte ens fundera på.

 

[Norrlänning]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Nej det var till I-U.

Det som stör mej är att ni skriver till mej som om jag och min sambo INTE fattar att man ska göra allt för barnen!!

Att ni inte förstår att det FINNS dumma ex!

Att även om VI gör vad vi kan så måste ju även ex:t hjälpa till för att det ska funka!

Vi baktalar aldrig henne för barnen oavsett vad hon säger/gör.
Även om jag så gärna skulle vilja berätta hur hon beter sej och gör, så vet jag att det absolut inte skulle bli bättre av det.
Bara göra barnen om än mer ledsna.

 

[Norrlänning]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

 

[Norrlänning]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?


Du skriver såå bra!!!

 

[Sablar22]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Jag håller med Inte_Ung.

Och tycker att det just i de fall där man själv egentligen borde veta att man gjort fel som de värsta livslögnerna och projektionerna odlas.

Det är en vanlig psykologisk försvarsmekanism

Det är nog så, men ändå.. jag tycker att någonstans inom sig så måste man ändå vara medveten om vem som är den egentliga boven i dramat.

Helt otroligt att det faktiskt finns så osjälviska människor som er

 

[Silverkedjan]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Att ni inte förstår att det FINNS dumma ex!

.

Jag förstår vad du menar. Men är hon "dum" eller okapabel?

Gör inte varje människa så gott hon kan när det gäller barnen?

Sedan att de pga sina egna omogna försvarsmekanismer inte KAN förstå eller se sin egen del i det hela, det är ju inget MEDVETET djävulsskap.

Det tråkiga är att någon skaffat barn med någon som inte kan hantera sig själv och se sina misstag och reda upp allt efter sig.

Men sedan är det ju svårt att komma åt. När man väl flytt ur relationen kan man inte på samma sätt ställa den andra parten mot väggen och reda ut alla gamla surdegar och försöka nå någon slags insikt utan livslögner.

 

[Silverkedjan]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Helt otroligt att det faktiskt finns så osjälviska människor som er

Nu talar jag för mig själv, men jag har haft helt själviska motiv till att vilja ha bra relationer till mina ex.

Dels är det ju trevliga killar man vill ha kvar kontakten med, dels kan man inte gå vidare på ett bra sätt annars. Och det blir ju så mycket enklare för en själv att inte behöva lägga energi på onödigt bråkande om sådant som rör barnen.

För att inte tala om hur bra man kan ha det med MÅNGA favoritpojkar omkring sig

 

[Sablar22]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Men det kanske är det som är själva nyckeln.
Det är väl när man själv var dum som plågar en mest senare i livet?
Dåligt samvete kan ge en plåga mycket stark med stor ånger, och för att bota denna plåga så försöker man föra över "det dumma" på den det gäller för att lindra plågan.
Det händer ju i minsta lilla gräl:
Den ena -Nu sårade du mig.
Den andra - Men du då, du är minsann inte så trevlig du heller.
Och så är storgrälet igång.
En klassiker.

Så där är nog nyckeln till det hela

Hmm.. en klassiker ja, men jag tänker så här:
"Hur i hela helv*** kunde JAG vara så dum som trodde på/inte förstod att han blåste mig"
Visst kan jag avsky honom för det han gjorde också.. men jag skapar inte kaos i hans liv för det.
Istället så håller jag mig så långt borta som det bara är möjligt.
(nu snackar jag dock inte om nuvarande sambon)

Det dåliga samvetet är nog livets eget lilla helvete,
vad man än gör så blir det fel.
Men om man då har människor i kretsen runt sig som ger erbjudanden, skapar nya möjligheter och chanser..
Varför halshugger man dom hellre än att ta emot hjälpen?

 

[Sablar22]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

För att inte tala om hur bra man kan ha det med MÅNGA favoritpojkar omkring sig

hehe.. det kan jag mkt väl tänka mig

 

[Sablar22]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Sedan att de pga sina egna omogna försvarsmekanismer inte KAN förstå eller se sin egen del i det hela, det är ju inget MEDVETET djävulsskap.

Fast i våran situation så är det som du säger men det finns också medvetna djävulskap inkluderat
Det vi gör är att förklara det som händer (när det behövs) för Lilleman, och poängtera att det aldrig är hans fel.. att han inte har någon som helst skuld i det som sker.
Vi pratar aldrig illa om hans mamma i hans närhet osv.
Men ändå.. det är ju han som blir drabbad!
Vi är vuxna och kan se saken ur ett annat perspektiv, det är ju något som han kommer att se när han blir gammal nog för att se sammanhanget, men fram tills dess är det vårat ansvar att se till att skadan inte blir alltför stor.

Ett exempel off topic:
Morfar tog livet av sig när mamma var ung, mamma tog det väldigt hårt och illa. Nu försökte mamma ta livet av sig.
I ett sånt fall, hur kan mamman utsätta sina barn för samma sak som hon led något så fruktansvärt utav?
Hur kommer barnets tankar att bli senare i livet?
Blir det också en utväg?

*Sablar filosoferar*


Ikväll kl 20:00 börjar en ny serie på 4:an "Skilda Vägar" heter den och handlar just om skilsmässor och hur man berättar för barnen.
Den ska iaf jag kika på!

 

[Bubbla]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Fast din situation tror jag är ett extremfall. Även om en skilsmässa slutar bra och alla är sams och samarbetar tror jag att det är få som skulle klara av det ni gjort.

 

[Bubbla]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Fast det finns faktiskt vuxna som medvetet använder barnen som slagträn i konflikter. Att alla dessa skulle vara känslomässigt handikappade så att de inte förstår bättre, det har jag svårt att tro.
Men att de är ganska egoistiska det är en annan sak...

 

[Silverkedjan]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Extrem kanske så till vida att jag har extremt bra prestigelösa pappor till mina barn ? Men annars så kändes det inte extremt eftersom det aldrig funnits något dubbelspel eller svek.

Bara ett samarbete kring det som måste göras så uppbrottet blev så bra som möjligt för barnet och ekonomin.


Jo, jag tror att folk gör så gott de kan. Man kanske använder barnet som slagträ men det är ju för att man inte har andra "vapen" och inte kan hantera situationen på ett osjälviskt sätt. Ju mer insikt man har om det beteendet, ju sämre mår man förstås, och då måste man svartmåla den andra ännu mer för att rättfärdiga sitt handlande - en riktigt ond cirkel

 

[ameo]

Sv: Styvfamiljer - hur mycket ska man "ställa upp"?

Jag måste erkänna karim att jag nog hålle rmed om att Din fråga inte riktigt besvarats...

OM jag har tolkat din fråga rätt så menar du att det är jobbigt att barnets mamma förväntar sig att hon när som helst, på kort varsel bara ska kunna kasta över barnet till Er för att hon helt plötsligt kommit på att hon inte kan ha barnet hos sig av någon anledning.
Problemet är hennes brist på planering och att hon blir förbannad över att Ni inteär tankeläsare och borde begripa att hon faktiskt inte kan ha med sig barnet. Att hon blir förbannad OM ni någon gång har planerat något annat så att det faktiskt inte passar Er att ta emot barnet, eftersom Ni inte hade räknat med det.
ÄVEN om man älskar sitt barn så måste man ju få ha ett liv också. Bor inte barnet hos Er så förstår jag absolut om Ni inte räknar med att han ska dyka upp på kort varsel de dagar han normalt ska bo hos mamma. Och då MÅSTE man faktiskt få kunna planera in saker som inte innefattar barnets medverkan, utan att mamman ska "ha rätt att" bli förbannad för att Ni "Inte ställer upp".
Jag förstår absolut hur du ser på saken, om jag tolkat dig rätt... Däremot kanske din rubrik ovan känns lite provokativ...

Ur MIN synvinkel tycker jag nog (med din berättelse som grund, nåt annat vet jag ju inte) att det är läge för din man att kontakta socialen för att få hjälp med en bättre variant på boendet, som kanske fungerar bättre för alla parter. Samarbetssamtal är ju det första man försöker med, funkar inte det får man gå vidare... Lycka till!