makarontanten
Trådstartare
Sitter nu och känner mig totalt slutkörd, trots flera dagars ledighet från jobbet, trevligt folk omkring mig som jag är jätteglad över, och vi har hittat på små trevligheter som borde fylla på energin.
Jag vet att jag har svårt att säga nej, så till viss del är det mitt egna fel, men samtidigt borde väl folk i allmänhet ha lite förståelse för att man inte har all tid i världen när man förklarar på "ett fint sätt"? Eller är det jag som uttrycker mig så dåligt?
Jag vill vara en snäll person, en person som folk kan vända sig till, som är en bra vän och allt det där, men nu känns det mer som jag är en person som ska få andra att må bra, medan jag själv stressar ihjäl mig för att hinna med. Denna dag har sett ut såhär, för att ge ett exempel.
07.15 vaknar jag av att telefonen ringer. Då det aldrig ringer så tidigt och jag jag "väntar" dödsbesked, så är jag klarvaken. Samtalet ( som är från dolt nummer) visar sig vara från hemtjänsten ( farfars) som berättar att hans kaffebryggare är trasig!!??. Ja, jo, nu är det ju pappa som är närmsta anhörig och har hand om hans pengar om det ska köpas en ny, svarar jag. Ja, men då kan du väl meddela honom, säger hon. Visst säger jag och undrar hur viktigt det kan vara så tidigt på morgonen att ringa mig om det?
Ja, nu gick det ju inte somna om, så upp och ut med hunden en stund senare. Träffar två pensionärer som jag inte känner, men som brukar prata en stund när de ser mig. Ja, jo, jag har lite bråttom säger jag ( ljuger för att komma därifrån), men de pratar på och jag har inte hjärta att gå, trots att jag vid tre tillfällen säger att jag måste gå vidare. De liksom pratar på, så man inte kommer ifrån utan att vara otrevlig, och det om samma saker som alltid ( hört det typ 50 gånger innan).... När jag äntligen kommer iväg därifrån, ser jag en annan person som har hund, och som brukar vara väldigt påflugen att hundarna ska leka/träffas när vi ses och dessutom brukar han "hänga med" på min runda och ta sällskap ( vilket är det sista jag vill när jag bara vill hem och få i mig kaffe och frukost). Mannen har vart med om en trafikolycka, så är lite speciell och allt tar lite längre tid. Går en omväg, en kortare rundare och får dåligt samvete mot hunden, men orkar inte...
Hemma igen, frukost och kaffe. Detta är MIN tid som jag hatar att bli avbruten på. Två samtal på telefonen, det ena en försäljare, den andre en polare som vill låna bilen. Jag är inte glad att låna ut bilen alls, och har sagt till personen att jag gärna lånar ut bilen om det är något viktigt, men annars helst inte. Personen ska åka och storhandla och frågar INTE om hon får låna bilen, utan jag får tre dagar att välja på när jag inte behöver den, så hon kan låna den då. Återigen för snäll och kan inte säga nej med att upprepa att hennes ärende inte är nog viktigt när jag ändå inte behöver bilen själv.
Får en timme allena och eftersom jag inte har något planerat för dagen, har tänkt städa och tvätta, samt att en man jag haft kontakt med i helgen, ska komma förbi med däck som jag ska köpa ( han har inte hört av sig om tid, men va faan, det tar 10 min att byta pengar och däck av en säljare och jag hade bara sagt till honom att hör av dig en stund innan så jag inte är ute med hunden bara).
Tar ut hunden på långpromenad och får under tiden ett samtal av en jobbarkompis jag umgås privat med. Strul som sjutton på jobbet och min "sköna" långpromenad blir till ett jobbigt samtal att peppa och lyssna på problem ( återigen kommer hunden i skymundan). Efter samtalet "flyger" en kvinna ut från ett hus och blir såååå glad över att se en schnauzer och ska prata och visa sina saker hon säljer ( julkransar mm). Trevlig som jag försöker vara, så pratar jag en stund och kommer knappt därifrån....
Hemma igen, slänger in tvätten i maskinerna och får ett sms. Bästa kompisen och grannen vill ha skjuts från tåget från sin resa hon vart på. Klart man ställer upp för bästa vännen, och så iväg igen...
Hemkommen och min hundvakt ringer. Hon vill komma förbi med en kaka hon bakat ( jättesnällt) men vill också ha hjälp med att beställa en sak på nätet, då hon inte har möjligheten själv. Klart man ställer upp?Då det är en timme kvar tills hon ska komma, så hoppar jag in i duschen och står naken när hon ringer och säger att hon blir tidigare och redan står utanför... På med kläder och hon kommer upp...Sen ringer brorsan, hans bil har gått sönder, kan jag skjutsa honom hem? Såklart man gör och jag kör hem honom....
Oj, tvättstugan ja, ner och byta maskiner efter detta, när "däckmannen" ringer. Kan jag komma snart? Absolut säger jag, tacksam att han är såååå snäll och kommer med dem, och jag känner honom inte ens. Frågar om han vet ungefär när, då hunden ska ut snart igen. Ja, om ca en timme, svarar han. Perfekt, drar ut hunden och träffar på en annan granne på gården. Denna granne som är så snäll, kommer med älg och rådjursben till hunden, som har hjälpt mig med en del saker, men som jag ändå känner är " lite för mycket" på mig för att vara en vän, när han är sambo och hör av sig när sambon inte är hemma?!...Vet inte hur jag ska förhålla mig riktigt.
Pratar lite snabbt och han säger att sambon är iväg på annat ikväll (?) och frågar om vi inte kan ta ett glas vin sen? Jag svarar att jag är upptagen och märker att han blir lite förlägen... Känner mig lite dum, då jag fått så mycket av honom, men "alltid" säger att jag är upptagen, då jag ju inte vill träffa honom privat och han fortsätter med att hjälpa mig och fixa saker åt mig. ( ja, nästan tvingar mig när jag säger nej om han vill komma med ben till hunden, eller vill ge mig saker jag egentligen gillar men ändå avböjer för att "bryta" beteendet)....
" Däckmannen" kommer och han har köpt med sig räkmacka och biskvi. Herregud, vi känner inte varandra, men vad kan man göra, annat än bjuda på kaffe i det läget? Han stannar i 3 timmar!!!! och åker hem 20.30...Hur normalt är det när man köper däck av någon okänd människa och man ska prata/fika i 3 timmar? Han berättar hela livet för mig och vill att jag ska komma och hälsa på, för han har ju fina marker till hunden, han vill jag ska ge smakråd till renovering och jag som gillar att plocka svamp, han har fina ställen han kan visa mig!!! Men jag klarar inte vara elak och bara säga att nu får du åka hem, utan svara jakande att ja, det kanske jag kan göra en gång kanske....... Under tiden smsar grannen och frågar om vi ska äta pizza ikväll. Svarar att jag inte är hungrig efter fikat ( hann skriva att "däckmannen" skulle komma), och märker att hon blir sur att jag inte hinner med henne. Får svar att ja, då får hon väl ta ett par knäckebröd istället för hon är vrålhungrig och jag vill inte äta pizza själv!!.Svarar snabbt, att köp pizza då, så äter vi senare. Får inget svar och förstår att hon är sur.
När "däckmannen äntligen åker, var det snabbt tvättstugan igen och sen ringer jag grannen som fortfarande låter sur.. Vad har jag gjort ? Inte ätit pizza när jag inte är hungrig?Nä, hon var trött och inte mycket mer på det samtalet...
Äntligen lugnt, tar hand om tvätten och går in på fb innan jag tänkt lägga mig. Två mail, ena från pappas sambo som mår dåligt och vill ha hjälp, det andra från "jobbet" där det som sagt var är problem. Svarar ganska snabbt på båda, då telefonen ringer. En kompis som är mörkrädd vill ha sällskap ut på sista hundrundan. Ja visst, självklart får du följa med mig....Trött, trött ,trött.... Städningen blev ju inte av idag nej...Hann ju inte riktigt med en så enkel sak och hunden fick inget roligare än promenader....
Och så här är det mer eller mindre jämt, fast med olika personer och olika ärenden/tjänster/hjälp....Kan ju inte säga till någon speciell, då det är olika folk som inte har med varandra att göra som hela tiden tar av tiden, och jag tycker ju om dom alla och vill vara där för dem.
Återigen VET jag att jag har stor del i det själv, då jag har så svårt att säga nej och vara otrevlig mot folk, men finns det någon som kan ge ett tips eller råd på hur det skulle kunna bli bättre/ råd på hur man säger nej, eller hur man säger nej utan att folk blir sura/tar illa vid sig? Jag är en stor människoälskare och vill ju finnas där, men orkar inte alltid. Håller humöret uppe men kokar inombords och känner att jag ger pikar och säger till, men inte tillräckligt hårt. Får aldrig något gjort själv, bara stress, stress och stress för att hinna med vardagen, trots att jag inte är ett dugg uppbokad egentligen. Dagarna bara går....
Jag vet att jag har svårt att säga nej, så till viss del är det mitt egna fel, men samtidigt borde väl folk i allmänhet ha lite förståelse för att man inte har all tid i världen när man förklarar på "ett fint sätt"? Eller är det jag som uttrycker mig så dåligt?
Jag vill vara en snäll person, en person som folk kan vända sig till, som är en bra vän och allt det där, men nu känns det mer som jag är en person som ska få andra att må bra, medan jag själv stressar ihjäl mig för att hinna med. Denna dag har sett ut såhär, för att ge ett exempel.
07.15 vaknar jag av att telefonen ringer. Då det aldrig ringer så tidigt och jag jag "väntar" dödsbesked, så är jag klarvaken. Samtalet ( som är från dolt nummer) visar sig vara från hemtjänsten ( farfars) som berättar att hans kaffebryggare är trasig!!??. Ja, jo, nu är det ju pappa som är närmsta anhörig och har hand om hans pengar om det ska köpas en ny, svarar jag. Ja, men då kan du väl meddela honom, säger hon. Visst säger jag och undrar hur viktigt det kan vara så tidigt på morgonen att ringa mig om det?
Ja, nu gick det ju inte somna om, så upp och ut med hunden en stund senare. Träffar två pensionärer som jag inte känner, men som brukar prata en stund när de ser mig. Ja, jo, jag har lite bråttom säger jag ( ljuger för att komma därifrån), men de pratar på och jag har inte hjärta att gå, trots att jag vid tre tillfällen säger att jag måste gå vidare. De liksom pratar på, så man inte kommer ifrån utan att vara otrevlig, och det om samma saker som alltid ( hört det typ 50 gånger innan).... När jag äntligen kommer iväg därifrån, ser jag en annan person som har hund, och som brukar vara väldigt påflugen att hundarna ska leka/träffas när vi ses och dessutom brukar han "hänga med" på min runda och ta sällskap ( vilket är det sista jag vill när jag bara vill hem och få i mig kaffe och frukost). Mannen har vart med om en trafikolycka, så är lite speciell och allt tar lite längre tid. Går en omväg, en kortare rundare och får dåligt samvete mot hunden, men orkar inte...
Hemma igen, frukost och kaffe. Detta är MIN tid som jag hatar att bli avbruten på. Två samtal på telefonen, det ena en försäljare, den andre en polare som vill låna bilen. Jag är inte glad att låna ut bilen alls, och har sagt till personen att jag gärna lånar ut bilen om det är något viktigt, men annars helst inte. Personen ska åka och storhandla och frågar INTE om hon får låna bilen, utan jag får tre dagar att välja på när jag inte behöver den, så hon kan låna den då. Återigen för snäll och kan inte säga nej med att upprepa att hennes ärende inte är nog viktigt när jag ändå inte behöver bilen själv.
Får en timme allena och eftersom jag inte har något planerat för dagen, har tänkt städa och tvätta, samt att en man jag haft kontakt med i helgen, ska komma förbi med däck som jag ska köpa ( han har inte hört av sig om tid, men va faan, det tar 10 min att byta pengar och däck av en säljare och jag hade bara sagt till honom att hör av dig en stund innan så jag inte är ute med hunden bara).
Tar ut hunden på långpromenad och får under tiden ett samtal av en jobbarkompis jag umgås privat med. Strul som sjutton på jobbet och min "sköna" långpromenad blir till ett jobbigt samtal att peppa och lyssna på problem ( återigen kommer hunden i skymundan). Efter samtalet "flyger" en kvinna ut från ett hus och blir såååå glad över att se en schnauzer och ska prata och visa sina saker hon säljer ( julkransar mm). Trevlig som jag försöker vara, så pratar jag en stund och kommer knappt därifrån....
Hemma igen, slänger in tvätten i maskinerna och får ett sms. Bästa kompisen och grannen vill ha skjuts från tåget från sin resa hon vart på. Klart man ställer upp för bästa vännen, och så iväg igen...
Hemkommen och min hundvakt ringer. Hon vill komma förbi med en kaka hon bakat ( jättesnällt) men vill också ha hjälp med att beställa en sak på nätet, då hon inte har möjligheten själv. Klart man ställer upp?Då det är en timme kvar tills hon ska komma, så hoppar jag in i duschen och står naken när hon ringer och säger att hon blir tidigare och redan står utanför... På med kläder och hon kommer upp...Sen ringer brorsan, hans bil har gått sönder, kan jag skjutsa honom hem? Såklart man gör och jag kör hem honom....
Oj, tvättstugan ja, ner och byta maskiner efter detta, när "däckmannen" ringer. Kan jag komma snart? Absolut säger jag, tacksam att han är såååå snäll och kommer med dem, och jag känner honom inte ens. Frågar om han vet ungefär när, då hunden ska ut snart igen. Ja, om ca en timme, svarar han. Perfekt, drar ut hunden och träffar på en annan granne på gården. Denna granne som är så snäll, kommer med älg och rådjursben till hunden, som har hjälpt mig med en del saker, men som jag ändå känner är " lite för mycket" på mig för att vara en vän, när han är sambo och hör av sig när sambon inte är hemma?!...Vet inte hur jag ska förhålla mig riktigt.
Pratar lite snabbt och han säger att sambon är iväg på annat ikväll (?) och frågar om vi inte kan ta ett glas vin sen? Jag svarar att jag är upptagen och märker att han blir lite förlägen... Känner mig lite dum, då jag fått så mycket av honom, men "alltid" säger att jag är upptagen, då jag ju inte vill träffa honom privat och han fortsätter med att hjälpa mig och fixa saker åt mig. ( ja, nästan tvingar mig när jag säger nej om han vill komma med ben till hunden, eller vill ge mig saker jag egentligen gillar men ändå avböjer för att "bryta" beteendet)....
" Däckmannen" kommer och han har köpt med sig räkmacka och biskvi. Herregud, vi känner inte varandra, men vad kan man göra, annat än bjuda på kaffe i det läget? Han stannar i 3 timmar!!!! och åker hem 20.30...Hur normalt är det när man köper däck av någon okänd människa och man ska prata/fika i 3 timmar? Han berättar hela livet för mig och vill att jag ska komma och hälsa på, för han har ju fina marker till hunden, han vill jag ska ge smakråd till renovering och jag som gillar att plocka svamp, han har fina ställen han kan visa mig!!! Men jag klarar inte vara elak och bara säga att nu får du åka hem, utan svara jakande att ja, det kanske jag kan göra en gång kanske....... Under tiden smsar grannen och frågar om vi ska äta pizza ikväll. Svarar att jag inte är hungrig efter fikat ( hann skriva att "däckmannen" skulle komma), och märker att hon blir sur att jag inte hinner med henne. Får svar att ja, då får hon väl ta ett par knäckebröd istället för hon är vrålhungrig och jag vill inte äta pizza själv!!.Svarar snabbt, att köp pizza då, så äter vi senare. Får inget svar och förstår att hon är sur.
När "däckmannen äntligen åker, var det snabbt tvättstugan igen och sen ringer jag grannen som fortfarande låter sur.. Vad har jag gjort ? Inte ätit pizza när jag inte är hungrig?Nä, hon var trött och inte mycket mer på det samtalet...
Äntligen lugnt, tar hand om tvätten och går in på fb innan jag tänkt lägga mig. Två mail, ena från pappas sambo som mår dåligt och vill ha hjälp, det andra från "jobbet" där det som sagt var är problem. Svarar ganska snabbt på båda, då telefonen ringer. En kompis som är mörkrädd vill ha sällskap ut på sista hundrundan. Ja visst, självklart får du följa med mig....Trött, trött ,trött.... Städningen blev ju inte av idag nej...Hann ju inte riktigt med en så enkel sak och hunden fick inget roligare än promenader....
Och så här är det mer eller mindre jämt, fast med olika personer och olika ärenden/tjänster/hjälp....Kan ju inte säga till någon speciell, då det är olika folk som inte har med varandra att göra som hela tiden tar av tiden, och jag tycker ju om dom alla och vill vara där för dem.
Återigen VET jag att jag har stor del i det själv, då jag har så svårt att säga nej och vara otrevlig mot folk, men finns det någon som kan ge ett tips eller råd på hur det skulle kunna bli bättre/ råd på hur man säger nej, eller hur man säger nej utan att folk blir sura/tar illa vid sig? Jag är en stor människoälskare och vill ju finnas där, men orkar inte alltid. Håller humöret uppe men kokar inombords och känner att jag ger pikar och säger till, men inte tillräckligt hårt. Får aldrig något gjort själv, bara stress, stress och stress för att hinna med vardagen, trots att jag inte är ett dugg uppbokad egentligen. Dagarna bara går....
