A
anonymt
Har haft mitt sto på seminstation i knappt sex veckor. Hon blev dräktig med tvillingar och den ena fosterblåsan klämdes så sen har hon stått kvar för kontroller så att den andra inte också skulle ryka.
Har haft regelbunden telefonkontakt med dom på seminstationen och fick vid ett tillfälle veta att hon bråkat i seminspiltan och fått ett sår vid svansroten men att det inte var någon större fara och att dom hade tvättat av såret. Jag fattade det som att det rörde sig om ett litet skrapsår. Hennes skick i övrigt har dom aldrig sagt något om.
Kommer dit och ska hämta henne och hur jag än letar i hagarna hittar jag inte mitt sto. Till slut är det ett av stona som vänder rumpan åt mitt håll och jag får då se såret och förstår att det måste vara hon. Såret är en sak - olyckor händer men henne skick i övrigt är en katastrof! Jag kände inte ens igen henne!
Hon har aldrig haft så mycket extra hull men har heller inte varit mager. Hon ser ut så här men gick ändå i en sandhage utan så mycket som ett strå att äta! När vi kom hem fick hon kraftfoder som hon kastade i sig som om hon aldrig sett mat förut!
Jag är chockad och bedrövad men samtidigt splittrad för mannen på seminstationen är en jättego gubbe. Men jag kan inte tycka att det är okej att går så här långt utan att han ens säger något till mig eller sätter in extra åtgärder för att få i henne det hon behöver. Någon som har liknande erfarenheter?
Har haft regelbunden telefonkontakt med dom på seminstationen och fick vid ett tillfälle veta att hon bråkat i seminspiltan och fått ett sår vid svansroten men att det inte var någon större fara och att dom hade tvättat av såret. Jag fattade det som att det rörde sig om ett litet skrapsår. Hennes skick i övrigt har dom aldrig sagt något om.
Kommer dit och ska hämta henne och hur jag än letar i hagarna hittar jag inte mitt sto. Till slut är det ett av stona som vänder rumpan åt mitt håll och jag får då se såret och förstår att det måste vara hon. Såret är en sak - olyckor händer men henne skick i övrigt är en katastrof! Jag kände inte ens igen henne!
Hon har aldrig haft så mycket extra hull men har heller inte varit mager. Hon ser ut så här men gick ändå i en sandhage utan så mycket som ett strå att äta! När vi kom hem fick hon kraftfoder som hon kastade i sig som om hon aldrig sett mat förut!
Jag är chockad och bedrövad men samtidigt splittrad för mannen på seminstationen är en jättego gubbe. Men jag kan inte tycka att det är okej att går så här långt utan att han ens säger något till mig eller sätter in extra åtgärder för att få i henne det hon behöver. Någon som har liknande erfarenheter?
