Exile
Trådstartare
Jag läste tråden där någon efterfrågade tips på en fotobok och då dök denna tanke upp men jag tänkte att den gjorde sig bättre i en egen tråd då den ju egentligen inte har något med fotoböcker att göra.
Jag är en väldigt osentimental person. Jag trodde länge att det berodde på att jag tampats med depression under större delen av mitt liv, så att se t.ex gamla filmer från när jag var liten är något som är mer ångestfyllt än roligt för mig. Men med tiden har jag insett att det nog är lite djupare än så och att jag nog bara är en typ av person som inte har något behov av att återuppleva det som varit?
Jag älskar djur, är uppvuxen med dem och både katter och hästar har passerat. Jag har inga bilder på djur jag ägt tidigare. Jag tycker om att fota och delar gärna med mig i sociala medier men inget sparas längre än nästa telefonbyte eller liknande. Jag har inga foton hemma, varken på mig själv eller andra, aldrig haft.
Alla mina gamla saker från när jag var liten, från skolan osv har slängts. Visst äger jag gamla grejer men det är för att de fyller en funktion eller ett behov finns. Jag älskar att rensa och kasta och har aldrig något problem. Det finns ETT undantag och det är ett gosedjur jag hade under hela min barndom, där var det något som tog emot, det kändes på något sätt elakt att kasta bort honom? Han ligger i en liten försluten låda i mitt förråd och har gjort sedan jag flyttade hemifrån, den lådan har följt med en till flytt men aldrig öppnats.
Ibland känns det nästan som det är något fel på mig. Jag har blivit ifrågasatt ett par gånger, framförallt när det gäller min första häst om det inte känns hemskt att liksom inte kunna få se henne igen eller kunna minnas och jag tänker att minnena finns ju kvar? Jag ser inte behovet av att titta på en bild för den tiden är ju ändå förbi och kan aldrig komma åter så det känns liksom mer sorgligt än lyckligt, så jag ser inte behovet för det.
Jag är nyfiken på om ni är flera här som är som mig? Som liksom inte ser värdet i att dokumentera sitt liv? Berätta gärna!
Jag är en väldigt osentimental person. Jag trodde länge att det berodde på att jag tampats med depression under större delen av mitt liv, så att se t.ex gamla filmer från när jag var liten är något som är mer ångestfyllt än roligt för mig. Men med tiden har jag insett att det nog är lite djupare än så och att jag nog bara är en typ av person som inte har något behov av att återuppleva det som varit?
Jag älskar djur, är uppvuxen med dem och både katter och hästar har passerat. Jag har inga bilder på djur jag ägt tidigare. Jag tycker om att fota och delar gärna med mig i sociala medier men inget sparas längre än nästa telefonbyte eller liknande. Jag har inga foton hemma, varken på mig själv eller andra, aldrig haft.
Alla mina gamla saker från när jag var liten, från skolan osv har slängts. Visst äger jag gamla grejer men det är för att de fyller en funktion eller ett behov finns. Jag älskar att rensa och kasta och har aldrig något problem. Det finns ETT undantag och det är ett gosedjur jag hade under hela min barndom, där var det något som tog emot, det kändes på något sätt elakt att kasta bort honom? Han ligger i en liten försluten låda i mitt förråd och har gjort sedan jag flyttade hemifrån, den lådan har följt med en till flytt men aldrig öppnats.
Ibland känns det nästan som det är något fel på mig. Jag har blivit ifrågasatt ett par gånger, framförallt när det gäller min första häst om det inte känns hemskt att liksom inte kunna få se henne igen eller kunna minnas och jag tänker att minnena finns ju kvar? Jag ser inte behovet av att titta på en bild för den tiden är ju ändå förbi och kan aldrig komma åter så det känns liksom mer sorgligt än lyckligt, så jag ser inte behovet för det.
Jag är nyfiken på om ni är flera här som är som mig? Som liksom inte ser värdet i att dokumentera sitt liv? Berätta gärna!