Att inte vara så sentimental

Exile

Trådstartare
Jag läste tråden där någon efterfrågade tips på en fotobok och då dök denna tanke upp men jag tänkte att den gjorde sig bättre i en egen tråd då den ju egentligen inte har något med fotoböcker att göra.

Jag är en väldigt osentimental person. Jag trodde länge att det berodde på att jag tampats med depression under större delen av mitt liv, så att se t.ex gamla filmer från när jag var liten är något som är mer ångestfyllt än roligt för mig. Men med tiden har jag insett att det nog är lite djupare än så och att jag nog bara är en typ av person som inte har något behov av att återuppleva det som varit?

Jag älskar djur, är uppvuxen med dem och både katter och hästar har passerat. Jag har inga bilder på djur jag ägt tidigare. Jag tycker om att fota och delar gärna med mig i sociala medier men inget sparas längre än nästa telefonbyte eller liknande. Jag har inga foton hemma, varken på mig själv eller andra, aldrig haft.

Alla mina gamla saker från när jag var liten, från skolan osv har slängts. Visst äger jag gamla grejer men det är för att de fyller en funktion eller ett behov finns. Jag älskar att rensa och kasta och har aldrig något problem. Det finns ETT undantag och det är ett gosedjur jag hade under hela min barndom, där var det något som tog emot, det kändes på något sätt elakt att kasta bort honom? Han ligger i en liten försluten låda i mitt förråd och har gjort sedan jag flyttade hemifrån, den lådan har följt med en till flytt men aldrig öppnats.

Ibland känns det nästan som det är något fel på mig. Jag har blivit ifrågasatt ett par gånger, framförallt när det gäller min första häst om det inte känns hemskt att liksom inte kunna få se henne igen eller kunna minnas och jag tänker att minnena finns ju kvar? Jag ser inte behovet av att titta på en bild för den tiden är ju ändå förbi och kan aldrig komma åter så det känns liksom mer sorgligt än lyckligt, så jag ser inte behovet för det.

Jag är nyfiken på om ni är flera här som är som mig? Som liksom inte ser värdet i att dokumentera sitt liv? Berätta gärna!
 
Jag läste tråden där någon efterfrågade tips på en fotobok och då dök denna tanke upp men jag tänkte att den gjorde sig bättre i en egen tråd då den ju egentligen inte har något med fotoböcker att göra.

Jag är en väldigt osentimental person. Jag trodde länge att det berodde på att jag tampats med depression under större delen av mitt liv, så att se t.ex gamla filmer från när jag var liten är något som är mer ångestfyllt än roligt för mig. Men med tiden har jag insett att det nog är lite djupare än så och att jag nog bara är en typ av person som inte har något behov av att återuppleva det som varit?

Jag älskar djur, är uppvuxen med dem och både katter och hästar har passerat. Jag har inga bilder på djur jag ägt tidigare. Jag tycker om att fota och delar gärna med mig i sociala medier men inget sparas längre än nästa telefonbyte eller liknande. Jag har inga foton hemma, varken på mig själv eller andra, aldrig haft.

Alla mina gamla saker från när jag var liten, från skolan osv har slängts. Visst äger jag gamla grejer men det är för att de fyller en funktion eller ett behov finns. Jag älskar att rensa och kasta och har aldrig något problem. Det finns ETT undantag och det är ett gosedjur jag hade under hela min barndom, där var det något som tog emot, det kändes på något sätt elakt att kasta bort honom? Han ligger i en liten försluten låda i mitt förråd och har gjort sedan jag flyttade hemifrån, den lådan har följt med en till flytt men aldrig öppnats.

Ibland känns det nästan som det är något fel på mig. Jag har blivit ifrågasatt ett par gånger, framförallt när det gäller min första häst om det inte känns hemskt att liksom inte kunna få se henne igen eller kunna minnas och jag tänker att minnena finns ju kvar? Jag ser inte behovet av att titta på en bild för den tiden är ju ändå förbi och kan aldrig komma åter så det känns liksom mer sorgligt än lyckligt, så jag ser inte behovet för det.

Jag är nyfiken på om ni är flera här som är som mig? Som liksom inte ser värdet i att dokumentera sitt liv? Berätta gärna!
Jisses vilken häftigt olik inställning du har jämfört med mig! 😁

Även om det inte var motsatser till dig själv du ville höra då vill jag bara säga att det var otroligt fascinerande att lägga dit inlägg! / Hon som fått kämpa för att inte behålla ALLT av sentimentala skäl!
 
Jag är nog som du jag har inget behov av gamla foton har inget behov av foton överhuvudtaget fotar bara om jag behöver visa tex chefen varför jag inte hann med eftersom jag fick städa upp något som hade rasat
Kan ju fota kul grejor eller för att fråga något men dokumentera mitt liv nej tack
Har några foton på väggen i och för sig men det var för en bekant som verkligen går runt och fotar allt fotade mina hästar och gav mig flera förstoringar och det blev rätt snygga tavlor snygga tavlor är trevligt att ha på väggen
Har två gosedjur kvar som nog inte kommer att slängas men resten nej
Har aldrig tagit en selfie :)
 
Jag läste tråden där någon efterfrågade tips på en fotobok och då dök denna tanke upp men jag tänkte att den gjorde sig bättre i en egen tråd då den ju egentligen inte har något med fotoböcker att göra.

Jag är en väldigt osentimental person. Jag trodde länge att det berodde på att jag tampats med depression under större delen av mitt liv, så att se t.ex gamla filmer från när jag var liten är något som är mer ångestfyllt än roligt för mig. Men med tiden har jag insett att det nog är lite djupare än så och att jag nog bara är en typ av person som inte har något behov av att återuppleva det som varit?

Jag älskar djur, är uppvuxen med dem och både katter och hästar har passerat. Jag har inga bilder på djur jag ägt tidigare. Jag tycker om att fota och delar gärna med mig i sociala medier men inget sparas längre än nästa telefonbyte eller liknande. Jag har inga foton hemma, varken på mig själv eller andra, aldrig haft.

Alla mina gamla saker från när jag var liten, från skolan osv har slängts. Visst äger jag gamla grejer men det är för att de fyller en funktion eller ett behov finns. Jag älskar att rensa och kasta och har aldrig något problem. Det finns ETT undantag och det är ett gosedjur jag hade under hela min barndom, där var det något som tog emot, det kändes på något sätt elakt att kasta bort honom? Han ligger i en liten försluten låda i mitt förråd och har gjort sedan jag flyttade hemifrån, den lådan har följt med en till flytt men aldrig öppnats.

Ibland känns det nästan som det är något fel på mig. Jag har blivit ifrågasatt ett par gånger, framförallt när det gäller min första häst om det inte känns hemskt att liksom inte kunna få se henne igen eller kunna minnas och jag tänker att minnena finns ju kvar? Jag ser inte behovet av att titta på en bild för den tiden är ju ändå förbi och kan aldrig komma åter så det känns liksom mer sorgligt än lyckligt, så jag ser inte behovet för det.

Jag är nyfiken på om ni är flera här som är som mig? Som liksom inte ser värdet i att dokumentera sitt liv? Berätta gärna!
Jag är nog tvärtom, jag fäster mig vid grejs, slänger sällan, köper bara nytt om jag fäst mig vid det.

Men är dock inte speciellt intresserad av att titta på gamla foton och sådant så som många är. Det händer ganska sällan, dock vill jag nog ändå skriva ut en del och ha kvar. Gamla teckningar är roligare i så fall.

Jag har inga fotoböcker utskrivna och har aldrig gjort fotoalbum.
 
Jag är inte så fäst i saker som sådana, och har aldrig förstått folk som får till släktfejder över vem som ska ärva mormors gamla byrå.
Men foton är väldigt viktiga för mig. Skulle huset brinna ner är det dem jag skulle rädda, efter att människor och djur är i säkerhet.
De dokumenterar vem jag är, vad jag varit med om, och är nästan en bit av mig. Mitt minne är lite sådär, så jag kommer absolut inte speciellt detaljerat ihåg hur det var möblerat i huset jag bodde i tidigare, vem som kom på sonens femårskalas, och hurudan form exakt bläsen var på den där fina fuxen kompisen hade en gång. Och jag blir glad av att se bilder och påminnas av sådana detajler.
 
Jag är väldigt osentimental. Sparar inte mycket om det inte kan vara till nytta.

Men just foton gillar jag. Sparar godbitarna i album eller fotoböcker.
 
Jag tycker också om foton, särskilt på djuren. Jag skriver inte ut dem men jag tar dem och delar eller lägger upp. Har också ett par tavlor på hundarna med foton tagna i studio.
generellt med djuren är jag rätt sentimental men med människor känne rjag inget som helst värde i gamla prylar - inte mina egna saker heller. Jag har några målningar kvar som jag målat för att jag gillar dem helt enkelt men annars finns nog ingenting kvar sedan jag var yngre egentligen.

Jag flyttade Mycket förr om åren och då blir man kanske mer praktisk? När jag åkte över hit till Skottland rymdes alla mina prylar i tre lådor.

Jag har inga keepsakes efter släktingar som dött heller - och det känns nästan som att det är lite udda. Man SKA vilja ha saker från männniskor som dör.
Jag blir alltid tillfrågad om det är någonting särskilt jag vill ha från dödsbon och jag har verkligen inga särskilda minnen eller så från andra människors hus och hem. Smycken tycker jag inte om, särskilt inte sådana andra haft på sig. Huuuh!
Det jag tagit emot har varit fräscha gardiner och typ sängkläder, men det är inte av sentimentala skäl. Jag hade lätt kunnat ta emot en laptop eller telefon också, eller krukväxter. :)

Men ja, man känner sig lite skum när man får frågan: "Är det något du skulle vilja ha som minne efter mormor?" och man bara "Eh, nä inte egentligen."
 
Jag tycker också om foton, särskilt på djuren. Jag skriver inte ut dem men jag tar dem och delar eller lägger upp. Har också ett par tavlor på hundarna med foton tagna i studio.
generellt med djuren är jag rätt sentimental men med människor känne rjag inget som helst värde i gamla prylar - inte mina egna saker heller. Jag har några målningar kvar som jag målat för att jag gillar dem helt enkelt men annars finns nog ingenting kvar sedan jag var yngre egentligen.

Jag flyttade Mycket förr om åren och då blir man kanske mer praktisk? När jag åkte över hit till Skottland rymdes alla mina prylar i tre lådor.

Jag har inga keepsakes efter släktingar som dött heller - och det känns nästan som att det är lite udda. Man SKA vilja ha saker från männniskor som dör.
Jag blir alltid tillfrågad om det är någonting särskilt jag vill ha från dödsbon och jag har verkligen inga särskilda minnen eller så från andra människors hus och hem. Smycken tycker jag inte om, särskilt inte sådana andra haft på sig. Huuuh!
Det jag tagit emot har varit fräscha gardiner och typ sängkläder, men det är inte av sentimentala skäl. Jag hade lätt kunnat ta emot en laptop eller telefon också, eller krukväxter. :)

Men ja, man känner sig lite skum när man får frågan: "Är det något du skulle vilja ha som minne efter mormor?" och man bara "Eh, nä inte egentligen."
Jag vill gärna ha köksstolarna efter mina föräldrar (Lilla Åland) men det är ju av praktiska skäl. De är snygga, bekväma och hållbara och alldeles för dyra för mig om jag skulle köpa egna, men det har ju inget med minnen att göra.

När min mormor dog fick jag hennes diamanthalsaband av mamma för hon tyckte att jag som äldsta dotter (mamma har inga syskon) skulle ha det. Jag tycker om det för att det är fint och jag kan uppskatta tanken på att det gått i arv men egentligen spelar det nog ingen roll? Jag frågade inte efter det och hade nog inte kommit på tanken ens. Skulle jag inte ha gillat det så hade jag inte haft några problem att göra mig av med det (i verkligheten hade jag ju gett det till min yngre syster eller till mamma för jag är ju inte empatilös men hade jag i teorin varit ensam arvinge så hade jag liksom inte sett problemet med att sälja det t.ex.).
 
Jag är nog som du jag har inget behov av gamla foton har inget behov av foton överhuvudtaget fotar bara om jag behöver visa tex chefen varför jag inte hann med eftersom jag fick städa upp något som hade rasat
Kan ju fota kul grejor eller för att fråga något men dokumentera mitt liv nej tack
Har några foton på väggen i och för sig men det var för en bekant som verkligen går runt och fotar allt fotade mina hästar och gav mig flera förstoringar och det blev rätt snygga tavlor snygga tavlor är trevligt att ha på väggen
Har två gosedjur kvar som nog inte kommer att slängas men resten nej
Har aldrig tagit en selfie :)
De här hade jag kunnat skriva, jag uppskattar framtiden, och ägnar ingen tid till att älta och vara sentimental.
Några kanske skulle beskriva mej kall, men de flesta ser att jag är rätt varm och omtänksam. Jag bara vägrar att låta nostalgi styra mitt liv.

* Jenny * som lever med min raka motsats...
 
Jag vårdar sånt som vi har ärvt men skulle inte gråta floder om jag blev av med det.
Gjort fotoböcker under barnens första år men tappade orken när livet blev tungt.

Har sparat ner foton på USB sticka och alla i familjen vet vart dom ligger om något skulle hända och man hinner komma ihåg det och nödväskan
 
Nej, jag är inte särskilt sentimental heller. Jag har rensat mycket och har kvar en del, men det jag har kvar tittar jag sällan på. Just nu i varje fall, men jag tänker att det kanske kommer vara betydelsefullt när jag blir gammal sen.

Jag har ändå varma barndomsminnen, men jag är nog bara inte så fäst vid bilder och prylar. Det lever liksom inom mig, ändå.
 
Jag läste tråden där någon efterfrågade tips på en fotobok och då dök denna tanke upp men jag tänkte att den gjorde sig bättre i en egen tråd då den ju egentligen inte har något med fotoböcker att göra.

Jag är en väldigt osentimental person. Jag trodde länge att det berodde på att jag tampats med depression under större delen av mitt liv, så att se t.ex gamla filmer från när jag var liten är något som är mer ångestfyllt än roligt för mig. Men med tiden har jag insett att det nog är lite djupare än så och att jag nog bara är en typ av person som inte har något behov av att återuppleva det som varit?

Jag älskar djur, är uppvuxen med dem och både katter och hästar har passerat. Jag har inga bilder på djur jag ägt tidigare. Jag tycker om att fota och delar gärna med mig i sociala medier men inget sparas längre än nästa telefonbyte eller liknande. Jag har inga foton hemma, varken på mig själv eller andra, aldrig haft.

Alla mina gamla saker från när jag var liten, från skolan osv har slängts. Visst äger jag gamla grejer men det är för att de fyller en funktion eller ett behov finns. Jag älskar att rensa och kasta och har aldrig något problem. Det finns ETT undantag och det är ett gosedjur jag hade under hela min barndom, där var det något som tog emot, det kändes på något sätt elakt att kasta bort honom? Han ligger i en liten försluten låda i mitt förråd och har gjort sedan jag flyttade hemifrån, den lådan har följt med en till flytt men aldrig öppnats.

Ibland känns det nästan som det är något fel på mig. Jag har blivit ifrågasatt ett par gånger, framförallt när det gäller min första häst om det inte känns hemskt att liksom inte kunna få se henne igen eller kunna minnas och jag tänker att minnena finns ju kvar? Jag ser inte behovet av att titta på en bild för den tiden är ju ändå förbi och kan aldrig komma åter så det känns liksom mer sorgligt än lyckligt, så jag ser inte behovet för det.

Jag är nyfiken på om ni är flera här som är som mig? Som liksom inte ser värdet i att dokumentera sitt liv? Berätta gärna!
Det beror kanske på hur man är som person och också till viss del ålder. Ju äldre jag blir desto sentimentalare blir jag, föremål och minnen blir viktigare för mig. Dels för att jag inte kommer ihåg utan deras hjälp, dvs bilder och föremål är ett stöd för mitt minne som är ganska dåligt tyvärr.

Jag har tex en hatt som jag ärvt av min mormor, som var hennes mammas hat. Det finns en historia om hur ett gäng dansmöss rymde under en bilfärd som mormor och hennes familj var på och mössen var tvungna att fångas just i den hatten. Jag använder min farmors symaskin från 60-talet, farmor var sömmerska och det känns som att jag har en bit av hennes historia hos mig med maskinen. Jag är själv nyfiken på vardagshistoria och tycker om att titta på gamla föremål och förstår hur de brukats. Så på det sättet tänker jag att jag är en del av någon annans framtida kulturhistoria. Då är det ju viktigt med historian kopplat till föremålet. Jag har släktforskat en del och funderar en del över varför saker är som de är, då är det ju extra spännande med de rester som finns kvar av andras liv.

Med det sagt går jag ändå vidare och har inga minnes altare eller liknande över förlorade familjemedlemmar eller vänner (två eller fyrbenta). Snarare ramlar jag på dom när jag letar efter bilder i samband med annat och kan då fastna i någon melankolisk minnesresa. Men jag har inte bilder på väggen eller så. Eller sitter och drömmer om svunna tider. Men även många tavlor och andra bilder i mitt hem har koppling till någon eller något mer än att bara vara en dekorativ bild, så på det sättet kanske det är sentimentalt. Det är liksom ett sätt att vara omgiven av nära och kära men i symbolform.
 
Jag läste tråden där någon efterfrågade tips på en fotobok och då dök denna tanke upp men jag tänkte att den gjorde sig bättre i en egen tråd då den ju egentligen inte har något med fotoböcker att göra.

Jag är en väldigt osentimental person. Jag trodde länge att det berodde på att jag tampats med depression under större delen av mitt liv, så att se t.ex gamla filmer från när jag var liten är något som är mer ångestfyllt än roligt för mig. Men med tiden har jag insett att det nog är lite djupare än så och att jag nog bara är en typ av person som inte har något behov av att återuppleva det som varit?

Jag älskar djur, är uppvuxen med dem och både katter och hästar har passerat. Jag har inga bilder på djur jag ägt tidigare. Jag tycker om att fota och delar gärna med mig i sociala medier men inget sparas längre än nästa telefonbyte eller liknande. Jag har inga foton hemma, varken på mig själv eller andra, aldrig haft.

Alla mina gamla saker från när jag var liten, från skolan osv har slängts. Visst äger jag gamla grejer men det är för att de fyller en funktion eller ett behov finns. Jag älskar att rensa och kasta och har aldrig något problem. Det finns ETT undantag och det är ett gosedjur jag hade under hela min barndom, där var det något som tog emot, det kändes på något sätt elakt att kasta bort honom? Han ligger i en liten försluten låda i mitt förråd och har gjort sedan jag flyttade hemifrån, den lådan har följt med en till flytt men aldrig öppnats.

Ibland känns det nästan som det är något fel på mig. Jag har blivit ifrågasatt ett par gånger, framförallt när det gäller min första häst om det inte känns hemskt att liksom inte kunna få se henne igen eller kunna minnas och jag tänker att minnena finns ju kvar? Jag ser inte behovet av att titta på en bild för den tiden är ju ändå förbi och kan aldrig komma åter så det känns liksom mer sorgligt än lyckligt, så jag ser inte behovet för det.

Jag är nyfiken på om ni är flera här som är som mig? Som liksom inte ser värdet i att dokumentera sitt liv? Berätta gärna!
Spännande att fundera på! Jag tror inte att jag är speciellt sentimental, det är inte den känslan jag förknippar med mina förhoppningsvis kommande fotoböcker, eller saker jag sparat efter släkt och familjemedlemmar som gått bort.

Känslan för mig med foton är glädje (och minneshjälp även om jag inte riktigt vill tänka på hur mycket jag inte kommer ihåg...) Men inte så att jag sitter och tittar på gamla foton och längtar tillbaka till något, eller känner mig nostalgisk eller sentimental, snarare att de påminner mig om glädjen, eller sorgen eller annan aktuell känsla vid tillfället.

Med gamla saker sparar jag saker jag tycker om. Inte för att de tillhört en viss person utan för att saken i sig är något jag vill ha och jag ser inte varför jag ska köpa den om jag kan ärva den. Det kan handla om funktionella saker men även konst, böcker, prydnadsföremål mm. Med alldeles för mycket erfarenhet av att rensa dödsbon så är jag nog rätt bra på att rensa, även om jag har några saker jag faktiskt ångrar att jag inte sparat.
 
Jag är inte jätte sentimental direkt. Kan vara kul att titta på gamla foton ibland. Har ett gammalt halsband från farmor jag aldrig skulle göra mig av med men har mer med att det har varit med hela livet och har tillochmed bit märken från mig. Mitt gamla gosedjur som jag drog med mig överallt som farmor lagat en triljons ggr skulle jag inte heller göra mig av med.

I övrigt kan jag sakna nån gammal väska och så där men har nog snarare mer att den var billig höll i många år var praktiskt, rymde mycket, bra mängd fack och jag gillade att den var bas färg med utstickande mönster som ingen annan hade.
 
Foton gillar jag ändå även om jag sällan tittar på dem. De få gånger jag gör det tycker jag det är mysigt och uppskattar. Prylar är jag däremot inte särskilt sentimental kring. Var det när jag var yngre, men inte längre. Jag sparar dock alldeles för mycket grejer, men det handlar inte om nostalgi och fina minnen och mer som ”bra att ha” och ”onödigt att köpa nytt om det redan finns”. På äldre dar inser jag ju att de är inte så mycket av de där ”bra att ha”-sakerna som faktiskt är bra att ha så börjar bli bättre på att rensa och minimera mängden prylar. När mina föräldrar dör kommer jag troligen välja ut de saker jag vill ha och har användning för och låta en firma ta hand om resten. Är helt ointresserad av att ha massa saker enbart för att det var mormors/pappas/någon kär släkting.
 
Det beror kanske på hur man är som person och också till viss del ålder. Ju äldre jag blir desto sentimentalare blir jag, föremål och minnen blir viktigare för mig. Dels för att jag inte kommer ihåg utan deras hjälp, dvs bilder och föremål är ett stöd för mitt minne som är ganska dåligt tyvärr.

Jag har tex en hatt som jag ärvt av min mormor, som var hennes mammas hat. Det finns en historia om hur ett gäng dansmöss rymde under en bilfärd som mormor och hennes familj var på och mössen var tvungna att fångas just i den hatten. Jag använder min farmors symaskin från 60-talet, farmor var sömmerska och det känns som att jag har en bit av hennes historia hos mig med maskinen. Jag är själv nyfiken på vardagshistoria och tycker om att titta på gamla föremål och förstår hur de brukats. Så på det sättet tänker jag att jag är en del av någon annans framtida kulturhistoria. Då är det ju viktigt med historian kopplat till föremålet. Jag har släktforskat en del och funderar en del över varför saker är som de är, då är det ju extra spännande med de rester som finns kvar av andras liv.

Med det sagt går jag ändå vidare och har inga minnes altare eller liknande över förlorade familjemedlemmar eller vänner (två eller fyrbenta). Snarare ramlar jag på dom när jag letar efter bilder i samband med annat och kan då fastna i någon melankolisk minnesresa. Men jag har inte bilder på väggen eller så. Eller sitter och drömmer om svunna tider. Men även många tavlor och andra bilder i mitt hem har koppling till någon eller något mer än att bara vara en dekorativ bild, så på det sättet kanske det är sentimentalt. Det är liksom ett sätt att vara omgiven av nära och kära men i symbolform.
Håller med om åldern, samma för mig. Jag ÄLSKAR saker som har tillhört min släkt, som t.ex. damfickuret i kedja (från min mormorsmor) som jag fick i julklapp :love: . Jag släktforskar ju också så det har kanske en del med det att göra! Att man funderar mycket på hur det var att leva vid en viss tidpunkt.
 
Jag är inte heller så sentimental på det sättet. Har slängt nästan alla gamla barngrejer som mina föräldrar sparat under många år och har väldigt lite bilder från barndom. Minns att jag fotade hästarna mycket när jag var liten men det var ju sådana usla foton som framkallades från film och har nog försvunnit iväg genom åren.

Jag har en ”nostalgilåda” i förrådet där det finns några foton, studentmössan osv. Men jag tittar ju aldrig på sakerna, de bara ligger där.

I telefonen har jag mycket sparat men det är ju också för att man enkelt kan spara sålänge minnet räcker. Brukar inte titta på bilderna.
 
Intressant tråd! Jag skulle säga att jag absolut är sentimental men för mig är det inte kopplat till fysiska föremål. Istället älskar jag att prata minnen med personer jag delar dem med, dagdrömmer kring gamla minnen och läser regelbundet igenom gamla sms-konversationer, dagsboknotiser etc.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Pga mediciner (tidigare och inte nu längre) och från början tunt hår och att man inte direkt blir yngre så är mitt hår ... ja hemskt...
Svar
19
· Visningar
745
Senast: Raderad medlem 142658
·
Kropp & Själ Egentligen har jag ett fantastiskt bra liv. Jag älskar mitt lilla hus, jag älskar mitt yrkesval, jag har bra kollegor och en bra chef...
2 3
Svar
42
· Visningar
2 519
Senast: Thaliaste
·
Skola & Jobb Hej alla bukefalos medlemmar. Jag har tröttnat på att inte ha några mål i min karriär och att ett jobb är något man går till endast...
Svar
17
· Visningar
614
Kropp & Själ Det här kan vara ett känsligt ämne för vissa, men jag känner att jag behöver prata om det här och kanske få några kloka ord/råd... För...
Svar
2
· Visningar
804
Senast: miumiu
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp