zabby
Trådstartare
Jag har vissa problem med min hund. I stort sett är han väldigt lydig, trevlig och social, men samtidigt kan han vara väldigt strykrädd och det händer att han morrar. Häromdagen morrade han för första gången så aggressivt att jag inte var säker på att han inte skulle bita. Han har bitit ett barn förut.
Lite bakgrund: Jag har haft hunden i drygt ett år. Han var 3 år när jag fick honom och jag är hans 4e hem. Det var hos förra familjen han bet, eller snarare nafsade men det tog illa, blev ett stygn på näsan. Han morrade, barnet böjde sig ner och morrade tillbaka, det är vad jag hört. Som jag förstått det ville kvinnan i familjen inte ha honom medans mannen ville, så det kan ha blivit en del bråk runt honom. Jag har träffat ägarna och har mycket svårt att tro att de faktiskt slagit honom, samtidigt är han väldigt strykrädd. Lyfter man handen, tar flugsmällan (med gott humör, utan att titta på honom) eller blir upprörd av någon anledning, kryper han ihop och smyger ut ur rummet. (Stor kontrast mot vår andra hund som istället kommer fram och lägger huvudet i knät..).
Trots detta är han väldigt social, gillar folk och andra hundar, arbetsvillig, lydig, tillgiven.. en drömhund på alla sätt i stort sett alltid.
Den enda han morrat eller varit minsta hotfull mot, är mig. Jag vet inte varför, kanske han projicerar frun i förra huset på mig? Ingen aning.
Han har haft borrelia i troligtvis flera år, vilket upptäcktes för bara några veckor sedan (diffusa hältor) och går nu på pencillin mot det. Är muskelfattig och har varit det sedan jag fått honom vilket jag har trott har berott på dålig aptit, eftersom han för övrigt varit pigg och verkat frisk. Önskar att jag insett problemet tidigare, men hoppas att han lägger på sig nu.
Antagligen har han haft ont emellanåt, och han har troligtvis ont i magen nu pga antibiotikan (snart klara med den, så kan han äntligen få en chans att stabilisera systemet), men det förklarar inte mycket även om det kan ha bidragit.
Eftersom han är så pass strykrädd och undergiven utgår jag helt sonika från att morrandet är nervositet och inte dominans. Har aldrig kunnat utläsa dominans i situationerna.
Han har morrat lätt över maten ett fåtal gånger, och när han legat så man måst kliva över honom. Jag har hanterat det genom att skicka bort honom, han har gått iväg på en enkel uppmaning. Vid maten lämnar jag honom ifred när han fått sitt ''varsågod'' Det hade blivit bättre hittils, men...
Häromdagen låg han vaken under ett bord, jag gick förbi och var på väg bort från honom när jag kallade till mig honom för att ta fram maten. Han började vansinnesmorra med blottade tänder, som han aldrig gjort förut. Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se någon som helst anledning till detta - han har troligtvis mått dåligt i magen, men samtidigt fanns ingenting som kunde provocera. Jag agerade mer eller mindre instinktivt, kallade på honom igen, morrandet ökade så det slutade med att jag tog tag i nackskinnet och drog ut honom genom ytterdörren (mitt svar har ju alltid varit att han ska gå iväg när han inte uppför sig, jag vill inte straffa eller hota honom men ville få bort honom därifrån). Jag var inte säker på att han inte skulle bita, vilket oroar mig starkt. Det var helt olikt honom. Två minuter senare släppte jag in honom igen, då var han sitt vanliga jag, kanske aningen undergiven, eller i varje fall mån om att uppföra sig och ville kela.
Nu idag vid matdags morrade han igen, dock bara ett väldigt lätt protestmorr. Jag var på väg att sätta ner skålen och han satt som han skulle och väntade, men kom fram innan jag var klar att sätta ner skålen och säga varsågod. Så jag reste mig (utan att sätta skålen) och sa ''sitt.'' helt lätt. Då morrade han lite istället. Jag svarade med kommandot ''gå väck'' (fortfarande väldigt tyst och enkelt), han tog upp stirra-spelet med mig men vek efter en stund undan med blicken och gick. Jag satte ner skålen, kallade på honom och det hade varit bra för min del, om han inte börjat morra igen när han närmade sig. Vi ''lekte'' det här spelet ett antal minuter, tills han satt och väntade utan att morra och utan att utmana mig med blicken. Han var väl inte helt glad, men han uppförde sig. Jag höll hela tiden en väldigt tyst och neutral röst och kroppspråk (utom i stirra leken då jag lutade mig något fram och spände ögonen i honom). Han fick sitt varsågod och sin mat och fick äta ifred. Nu är allt bra igen...
Detta är första gången han uppträtt dominant (försökt stirra ner mig, dominant kroppspråk) istället för osäkert när det varit något.
Men jag tror fortfarande att det i grunden handlar om brist på tillit. Så vad har ni för tips för att stärka den?
Jag arbetar mestadels med belöningar vid all inlärning, har ett nej kommando som bara betyder ''låt bli det du gör/gör nåt annat'' och sägs med bestämd men mild ton. Han lyssnar bra på det, lyssnar bra på det mesta.
Har lite enkla regler; träng dig inte, kasta dig inte över maten innan du fått den osv. De få gånger han bryter de reglerna räcker ett lätt ''nej'' eller ''a-ah'' för att påminna, behöver inte bli irriterad eller så.
Berömmer oftast med rösten då han svarar bäst på det (inte särskilt matmotiverad) använder mest godis vid sitt, ligg och så. Belönar även med ''hopp och lek'' när han varit duktig och tex gått fot en stund eller så.
Vi tränar drag, är nybörjare men han fattade snabbt vad det handlade om och är väldigt fokuserad. Älskar att dra och blir lätt uppspelt och vill mer.
Han är över lag en väldigt energisk och arbetsvillig, glad hund.
Så tips på tillitsövningar? Hur ska jag bli av med osäkerheten och morrandet mot mig?
Vad kunde jag gjort annorlunda i de två situationer jag beskrivit?
Lite bakgrund: Jag har haft hunden i drygt ett år. Han var 3 år när jag fick honom och jag är hans 4e hem. Det var hos förra familjen han bet, eller snarare nafsade men det tog illa, blev ett stygn på näsan. Han morrade, barnet böjde sig ner och morrade tillbaka, det är vad jag hört. Som jag förstått det ville kvinnan i familjen inte ha honom medans mannen ville, så det kan ha blivit en del bråk runt honom. Jag har träffat ägarna och har mycket svårt att tro att de faktiskt slagit honom, samtidigt är han väldigt strykrädd. Lyfter man handen, tar flugsmällan (med gott humör, utan att titta på honom) eller blir upprörd av någon anledning, kryper han ihop och smyger ut ur rummet. (Stor kontrast mot vår andra hund som istället kommer fram och lägger huvudet i knät..).
Trots detta är han väldigt social, gillar folk och andra hundar, arbetsvillig, lydig, tillgiven.. en drömhund på alla sätt i stort sett alltid.
Den enda han morrat eller varit minsta hotfull mot, är mig. Jag vet inte varför, kanske han projicerar frun i förra huset på mig? Ingen aning.
Han har haft borrelia i troligtvis flera år, vilket upptäcktes för bara några veckor sedan (diffusa hältor) och går nu på pencillin mot det. Är muskelfattig och har varit det sedan jag fått honom vilket jag har trott har berott på dålig aptit, eftersom han för övrigt varit pigg och verkat frisk. Önskar att jag insett problemet tidigare, men hoppas att han lägger på sig nu.
Antagligen har han haft ont emellanåt, och han har troligtvis ont i magen nu pga antibiotikan (snart klara med den, så kan han äntligen få en chans att stabilisera systemet), men det förklarar inte mycket även om det kan ha bidragit.
Eftersom han är så pass strykrädd och undergiven utgår jag helt sonika från att morrandet är nervositet och inte dominans. Har aldrig kunnat utläsa dominans i situationerna.
Han har morrat lätt över maten ett fåtal gånger, och när han legat så man måst kliva över honom. Jag har hanterat det genom att skicka bort honom, han har gått iväg på en enkel uppmaning. Vid maten lämnar jag honom ifred när han fått sitt ''varsågod'' Det hade blivit bättre hittils, men...
Häromdagen låg han vaken under ett bord, jag gick förbi och var på väg bort från honom när jag kallade till mig honom för att ta fram maten. Han började vansinnesmorra med blottade tänder, som han aldrig gjort förut. Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se någon som helst anledning till detta - han har troligtvis mått dåligt i magen, men samtidigt fanns ingenting som kunde provocera. Jag agerade mer eller mindre instinktivt, kallade på honom igen, morrandet ökade så det slutade med att jag tog tag i nackskinnet och drog ut honom genom ytterdörren (mitt svar har ju alltid varit att han ska gå iväg när han inte uppför sig, jag vill inte straffa eller hota honom men ville få bort honom därifrån). Jag var inte säker på att han inte skulle bita, vilket oroar mig starkt. Det var helt olikt honom. Två minuter senare släppte jag in honom igen, då var han sitt vanliga jag, kanske aningen undergiven, eller i varje fall mån om att uppföra sig och ville kela.
Nu idag vid matdags morrade han igen, dock bara ett väldigt lätt protestmorr. Jag var på väg att sätta ner skålen och han satt som han skulle och väntade, men kom fram innan jag var klar att sätta ner skålen och säga varsågod. Så jag reste mig (utan att sätta skålen) och sa ''sitt.'' helt lätt. Då morrade han lite istället. Jag svarade med kommandot ''gå väck'' (fortfarande väldigt tyst och enkelt), han tog upp stirra-spelet med mig men vek efter en stund undan med blicken och gick. Jag satte ner skålen, kallade på honom och det hade varit bra för min del, om han inte börjat morra igen när han närmade sig. Vi ''lekte'' det här spelet ett antal minuter, tills han satt och väntade utan att morra och utan att utmana mig med blicken. Han var väl inte helt glad, men han uppförde sig. Jag höll hela tiden en väldigt tyst och neutral röst och kroppspråk (utom i stirra leken då jag lutade mig något fram och spände ögonen i honom). Han fick sitt varsågod och sin mat och fick äta ifred. Nu är allt bra igen...
Detta är första gången han uppträtt dominant (försökt stirra ner mig, dominant kroppspråk) istället för osäkert när det varit något.
Men jag tror fortfarande att det i grunden handlar om brist på tillit. Så vad har ni för tips för att stärka den?
Jag arbetar mestadels med belöningar vid all inlärning, har ett nej kommando som bara betyder ''låt bli det du gör/gör nåt annat'' och sägs med bestämd men mild ton. Han lyssnar bra på det, lyssnar bra på det mesta.
Har lite enkla regler; träng dig inte, kasta dig inte över maten innan du fått den osv. De få gånger han bryter de reglerna räcker ett lätt ''nej'' eller ''a-ah'' för att påminna, behöver inte bli irriterad eller så.
Berömmer oftast med rösten då han svarar bäst på det (inte särskilt matmotiverad) använder mest godis vid sitt, ligg och så. Belönar även med ''hopp och lek'' när han varit duktig och tex gått fot en stund eller så.
Vi tränar drag, är nybörjare men han fattade snabbt vad det handlade om och är väldigt fokuserad. Älskar att dra och blir lätt uppspelt och vill mer.
Han är över lag en väldigt energisk och arbetsvillig, glad hund.
Så tips på tillitsövningar? Hur ska jag bli av med osäkerheten och morrandet mot mig?
Vad kunde jag gjort annorlunda i de två situationer jag beskrivit?
