Sv: Stannar :/
Håller helt med.
Min häst slutade gå ensam, och med sällskap förra våren. Jag var väldigt rädd och nervös så hade inte så mkt att säga till om.
Helt plötsligt från att verka framåt och glad så tvärvände hon och skyndade hemåt. Jag vågade knappt göra nåt utan bara åkte med. Till slut blev varje ridtur en besvikelse och jag blev bara räddare och räddare.
Varje ridtur slutade med att sambon red iväg ensam och jag blev fast på stallplan eller högst 50 meter ifrån.
Till slut tröttnade jag förra sommaren och försökte på egen hand. Jag försökte med spö som jag aldrig rider med annars, men kände mej inte bekväm då hon bara blev sur. Jag försökte trava förbi men då tvärvände hon i traven och jag blev rädd. Annars backade hon mot diken.
Jag blev arg, ledsen och frustrerad och inget hjälpte.
Till slut körde jag med att inte ha bråttom utan bara vänta ut. När hon vände så vände jag henne tillbaka mot dit vi skulle. Sen satt jag bara där och slappnade av och förväntade mej inget mer.
Efter en stund tröttnade hon och började gå. Efter en stund vände hon igen och jag vände henne tillbaka och väntade. Satte korta mål så att jag kunde vända hem henne innan hon vände.
Dikesproblemen löste jag med att rida på åkern där det inte finns diken
Då försvann oxå en del av min rädsla.
Efter ca 1-2 (!) månader så helt plötsligt gick hon och gick och gick, och till slut red vi hela rundan på åkern själva! När jag red hemåt grät jag av lycka. Det var en seger!
I vintras red jag korta sträckor och fick henne att gå längre och längre, och till slut red vi hela rundan runt gårdarna här, där jag inte ridit på 1 år.
Nu tvekar hon aldrig med sällskap utan verkar tycka att det är bäst att passa på att gå så att vi slipper sitta och traggla igen
Rider jag ensam så kan hon tveka i början, men då vänder jag henne dit vi ska, väntar några sekunder, skänklar på lite, händer inget duttar jag med tyglarna på halsen och då går hon.
Så tålamod och ett glatt humör, och se varje liten sträcka som ett framsteg, istället för att sura för att man inte kom hela vägen