Ständigt grinig

Jag är mer eller mindre på dåligt humör jämt. Min to-do-lista känns som en kravlista. Jag känner mig som en human doing i stället för en human being. Katterna frestar på mitt tålamod också. Varje gång jag går till köket för att mata vedspisen så gnäller de.

Nyss fick jag påminnelse på mobilen att jag skulle vara på verkstan om tio minuter. Jag har alltså glömt det och inte satt i motorvärmarkabeln. Går ut ändå, men får inte upp någon bildörr fram. Den har frusit och jag har dragit sönder handtaget. Klockan tickar. 4 minuter kvar till jag ska vara på verkstan. Det tar 10 minuter att köra till verkstan så jag är sen. Då ringer telefonen. Det är psykiatrin. Jag får ett utbrott för jag har verkligen inte tid att prata med psykiatrin, samtidigt som det är kris och panik för jag har ingen kvällsmedicin kvar.

Varför ska allt hända samtidigt?

Jag kommer i alla fall överens med psykiatrin om att de ska ringa tillbaka om en halvtimme. Går sen in och avbokar tiden hos verkstan.

Jag är så jävla grinig och har så nära till utbrott precis hela tiden. Hur fan ska jag orka?

 

[EmmaBovary]

Klockan har passerat sju och jag har inte vågat ta medicinen. Gårdagens upplevelse var sjukt obehaglig. Vill inte uppleva det igen.

Men försök göra som du skrev förut, planera för en kväll i sängen med broderi. Utöver att du verkade få ångest snabbare än medicinen borde fått effekt/eventuella biverkningar, så får du väl försöka lyfta att du upplever att du känner dig ostadigare av lergigan än medicinen du haft tidigare med vården?

 

[Wille]

Men försök göra som du skrev förut, planera för en kväll i sängen med broderi. Utöver att du verkade få ångest snabbare än medicinen borde fått effekt/eventuella biverkningar, så får du väl försöka lyfta att du upplever att du känner dig ostadigare av lergigan än medicinen du haft tidigare med vården?

Jag är säker på att det var medicinen som gjorde mig ostadig och det är därför som jag fick panikångest. Nu har jag precis skrivit till psykiatrin, men kommer inte få svar i kväll. Vet inte hur jag ska överleva natten.

 

[EmmaBovary]

Jag är säker på att det var medicinen som gjorde mig ostadig och det är därför som jag fick panikångest. Nu har jag precis skrivit till psykiatrin, men kommer inte få svar i kväll. Vet inte hur jag ska överleva natten.

Men om du försöker att just vara sängliggande så minskar väl den potentiella känslan av ostadighet?

 

[Wille]

Men om du försöker att just vara sängliggande så minskar väl den potentiella känslan av ostadighet?

Kanske. Inte säkert.

 

[cili]

Jag är säker på att det var medicinen som gjorde mig ostadig och det är därför som jag fick panikångest. Nu har jag precis skrivit till psykiatrin, men kommer inte få svar i kväll. Vet inte hur jag ska överleva natten.

Om du får ångest utan medicin, och är rädd att få ångest med medicin - då finns ju en möjlighet att slippa ångesten med medicinen. Utan den är ångesten ett faktum, med den kan du bli av med ångesten eller få ångest ändå. Är det inte värt att prova igen då?

 

[Wille]

Om du får ångest utan medicin, och är rädd att få ångest med medicin - då finns ju en möjlighet att slippa ångesten med medicinen. Utan den är ångesten ett faktum, med den kan du bli av med ångesten eller få ångest ändå. Är det inte värt att prova igen då?

Ångesten med medicinen är hemskare än nånting annat.

 

[cili]

Ångesten med medicinen är hemskare än nånting annat.

Men det gick väl bra igår? Ångest direkt efter intag ska ju inte ha berott på medicinen i sig, eftersom den inte tas upp så fort (och hjärnan är bra på att hitta på egna grejer). Och sen hade du somnat och sovit?
Nu vet du ju om att det gick bra när första ångesten lagt sig, då borde det ju bara bli bättre vid nästa försök.

 

[Wille]

Men det gick väl bra igår? Ångest direkt efter intag ska ju inte ha berott på medicinen i sig, eftersom den inte tas upp så fort (och hjärnan är bra på att hitta på egna grejer). Och sen hade du somnat och sovit?
Nu vet du ju om att det gick bra när första ångesten lagt sig, då borde det ju bara bli bättre vid nästa försök.

Jag kände mig konstig i kroppen när jag tagit medicinen igår. Och det var otäckt.

 

[cili]

Jag kände mig konstig i kroppen när jag tagit medicinen igår. Och det var otäckt.

Att bli mer avslappnad kan kännas otäckt om man är van vid att vara spänd, det kan ha varit den känslan?

 

[Wille]

Att bli mer avslappnad kan kännas otäckt om man är van vid att vara spänd, det kan ha varit den känslan?

Kanske.

 

[hundtant]

Jag tycker du är oförskämd. Jag har ju knappt gjort annat än att hanterat ångest sedan jag var 13. Det blir 37 år. Har det inte gått att hantera ångest på den tiden så lär det aldrig gå.

Det finns inget jag kan svara på det som inte trissar upp dig. Eskaleringen de senaste kvällarna verkar visa på att dina trådar ökar din ångest istället för minskar den, hur välvilliga råd du än får. Du kanske ger din ångest för mycket bekräftelse genom att skriva inlägg efter inlägg om den.

 

[hundtant]

Alltså @Wille blir här betryggad av yttranden kring att det är samma typ av medicin som den tidigare och annan helt basic info som antagligen är vad sjukvården hänvisar till när de säger att de givit info (men som Wille inte upplever sig ha). Jag menar inte alls att det är en farlig medicin eller att det vore problematiskt att följa läkarens rekommendationer och förskrivning. Bara precis det jag säger att alla har rätt att förstå sin vård. I det ingår: vad händer om jag tar hela min dos men inte upplever effekt? Hur snart kan jag förvänta mig effekt? Hur snart kan jag ta nästa dos? Vilka biverkningar är medicinen och vilka symptomökningar kan antas vara min vanliga ångest?

Alltså lagen säger att patienten har rätt att få denna information så den är förståelig för just individen, inte bara att läkaren måste ge den. Diagnosen ångest skapar inga undantag i lagrummet.

Min bild är inte att den korrekta och välmenande informationen som hon fått i tråden om sina mediciner har gjort henne tryggare. Då läser vi tråden fullständigt olika. Och att öka på frågebatteriet till en presumtiv läkare, tro mig, det hjälper. inte Som hypokondriker av lindrigare art så vet jag precis hur man hör tveksamheter som skrämmer en i varje tankepaus hos läkaren, och hur man efter samtalet kommer på tvåsiffrigt antal ytterligare frågor på temat om man ändå inte är döende trots allt. Som hypokondriker, eller som i det här fallet ångestdrabbad, kan man aldrig få svaren som gör att man släpper oron.

 

[manda]

Min bild är inte att den korrekta och välmenande informationen som hon fått i tråden om sina mediciner har gjort henne tryggare. Då läser vi tråden fullständigt olika. Och att öka på frågebatteriet till en presumtiv läkare, tro mig, det hjälper. inte Som hypokondriker av lindrigare art så vet jag precis hur man hör tveksamheter som skrämmer en i varje tankepaus hos läkaren, och hur man efter samtalet kommer på tvåsiffrigt antal ytterligare frågor på temat om man ändå inte är döende trots allt. Som hypokondriker, eller som i det här fallet ångestdrabbad, kan man aldrig få svaren som gör att man släpper oron.

Okej då har du ju också tydliggjort vilket perspektiv du svarar ifrån, en person med hypokondri (vilket i mina ögon inte är ettskällsord eller dåligt utan jag använder bara din egen beskrivning), ett annat tillstånd än TS har.

Som du kanske märkt så gillade @Wille mitt förra svar till dig. Om jag var fel ute tror jag inte inlägget skulle gillas av den det berör.

 

[Fruentimber]

Okej då har du ju också tydliggjort vilket perspektiv du svarar ifrån, en person med hypokondri (vilket i mina ögon inte är ettskällsord eller dåligt utan jag använder bara din egen beskrivning), ett annat tillstånd än TS har.

Som du kanske märkt så gillade @Wille mitt förra svar till dig. Om jag var fel ute tror jag inte inlägget skulle gillas av den det berör.

Nu måste jag protestera å det grövsta. Ångesten som tillhör hypokondrin kan i allra högsta grad relateras till den ångest som TS visar upp i sina trådar, speciellt den ångest hon har i samband med medicinering. Tankemönstret är likadant.

Och att TS "gillar" ett inlägg som återigen bekräftar hennes ångest är väl ändå knappast märkligt. Håller helt med i det @hundtant skriver om att det dock inte kommer att hjälpa henne i längden, tvärtom hjälper det bara att underhålla ångesten. Men när man är mitt inne i sitt skadliga tankemönster som göder ångesten letar man också bekräftelse till att ångesten är "sann", och då är inlägg som ditt mer stjälpande än hjälpande på sikt. TS tycker säkert att det är hjälpande och tryggande, men verkligheten är en annan.

/Tillfrisknad hypokondriker med ångest och diagnos samt fd rädsla för medicinering

 

[manda]

Nu måste jag protestera å det grövsta. Ångesten som tillhör hypokondrin kan i allra högsta grad relateras till den ångest som TS visar upp i sina trådar, speciellt den ångest hon har i samband med medicinering. Tankemönstret är likadant.

Och att TS "gillar" ett inlägg som återigen bekräftar hennes ångest är väl ändå knappast märkligt. Håller helt med i det @hundtant skriver om att det dock inte kommer att hjälpa henne i längden, tvärtom hjälper det bara att underhålla ångesten. Men när man är mitt inne i sitt skadliga tankemönster som göder ångesten letar man också bekräftelse till att ångesten är "sann", och då är inlägg som ditt mer stjälpande än hjälpande på sikt. TS tycker säkert att det är hjälpande och tryggande, men verkligheten är en annan.

Men det utgår från att en vet hur ens medicin ska användas! När inlägg som att dosen kan delas och att lergigan är samma typ av preparat som det som tidigare funkat ok-ish välkomnas och ger ny kunskap så är något fel i kedjan informationsöverföring-informationsinhämntning. Och vården har skyldighet att en ska fatta sin medicinering. Oavsett om den kompliceras av ångest, autism, afasi, frånvaro av svenskkunskaper osv.

Jag säger inte att ångesten inte är problematisk för TS. Det är helt tydligt. Jag säger att en faktor till är problematisk här. Om du inte tycker det är ett problem att TS inte vet (eller pga sin trötthet och/eller neurotyp inte kan mentalisera) hur medicinen ska tas och vad den kan väntas ge för effekter så får det stå för dig.

Många kan inhämta information om sin medicin på ett självständigt och funktionellt sätt, men även de som inte har förmånen att kunna det har rätt till samma information.

Helt bortsett från den ångest som framkommer i tråden och kring medicinbytet. Så framkommer det också tydligt en bristande kunskap om medicinen. DET är vad jag adresserar. Det är en reell och skälig orsak till oro, vilket i sin tur såklart kan göda ångest.

Men jag vet att vi kommer fortsätta tycka olika om detta och har inte för avsikt att prata vidare om det.

 

[Wille]

Det finns inget jag kan svara på det som inte trissar upp dig. Eskaleringen de senaste kvällarna verkar visa på att dina trådar ökar din ångest istället för minskar den, hur välvilliga råd du än får. Du kanske ger din ångest för mycket bekräftelse genom att skriva inlägg efter inlägg om den.

Det skulle inte vara någon skillnad om jag skulle sitta ensam med min ångest. Det vore värre att dessutom vara helt ensam och utsatt.

Och den fysiska reaktionen jag fick av medicinen i förrgår var oerhört skrämmande och inget jag vill uppleva igen. Man kan liksom säga att jag blev trauamatiserad av upplevelsen i stället för att skylla på att min ökade ångest beror på vad folk säger till mig.

 

[Fruentimber]

Men det utgår från att en vet hur ens medicin ska användas! När inlägg som att dosen kan delas och att lergigan är samma typ av preparat som det som tidigare funkat ok-ish välkomnas och ger ny kunskap så är något fel i kedjan informationsöverföring-informationsinhämntning. Och vården har skyldighet att en ska fatta sin medicinering. Oavsett om den kompliceras av ångest, autism, afasi, frånvaro av svenskkunskaper osv.

Jag säger inte att ångesten inte är problematisk för TS. Det är helt tydligt. Jag säger att en faktor till är problematisk här. Om du inte tycker det är ett problem att TS inte vet (eller pga sin trötthet och/eller neurotyp inte kan mentalisera) hur medicinen ska tas och vad den kan väntas ge för effekter så får det stå för dig.

Många kan inhämta information om sin medicin på ett självständigt och funktionellt sätt, men även de som inte har förmånen att kunna det har rätt till samma information.

Helt bortsett från den ångest som framkommer i tråden och kring medicinbytet. Så framkommer det också tydligt en bristande kunskap om medicinen. DET är vad jag adresserar. Det är en reell och skälig orsak till oro, vilket i sin tur såklart kan göda ångest.

Men jag vet att vi kommer fortsätta tycka olika om detta och har inte för avsikt att prata vidare om det.

Då läser vi inläggen olika. Det hon är rädd för, som hon påpekat i flera inlägg, är effekten. Jag förstår att du menar väl men i praktiken blir det en björntjänst.

 

[hundtant]

Okej då har du ju också tydliggjort vilket perspektiv du svarar ifrån, en person med hypokondri (vilket i mina ögon inte är ettskällsord eller dåligt utan jag använder bara din egen beskrivning), ett annat tillstånd än TS har.

Som du kanske märkt så gillade @Wille mitt förra svar till dig. Om jag var fel ute tror jag inte inlägget skulle gillas av den det berör.

Såklart gillade hon det! Det bekräftade henne ju i det där ångestdrivna tillståndet. Håller med @Fruentimber () om varenda stavelse så jag behöver inte utveckla det.

 

[hundtant]

Det skulle inte vara någon skillnad om jag skulle sitta ensam med min ångest. Det vore värre att dessutom vara helt ensam och utsatt.

Och den fysiska reaktionen jag fick av medicinen i förrgår var oerhört skrämmande och inget jag vill uppleva igen. Man kan liksom säga att jag blev trauamatiserad av upplevelsen i stället för att skylla på att min ökade ångest beror på vad folk säger till mig.

Jag skyller inte på vad folk säger, det är hur du tar emot det och använder det som ställer till det för dig.

 

[Wille]

Jag skyller inte på vad folk säger, det är hur du tar emot det och använder det som ställer till det för dig.

Tycker jag inte. Jag reagerade på den fysiska reaktion jag fick av medicinen. Du fattar visst inte att det är det som är problemet?