I veckan som gick träffade jag min gamla psykiater för att få hjälp med blodfobin som måste fås under kontroll. Jag har alltid tyckt att den psykiatern varit bra, faktiskt den bästa av dem jag haft. Det säger förvisso inte så mycket då de andra varit stolpskott i mer eller mindre grad. Men nu var det en sak som jag faktiskt reagerade på. Hon menade på att "det är ju bra att träffa sin läkare ibland".
Eh, ursäkta? Om jag nu har ett fungerande liv, jobbar heltid och det går bra och jag helt enkelt inte känner att jag är handikappad i min normala vardag, varför ska jag då träffa läkaren ibland? Eller är det så att när man en gång varit sjukskriven p.g.a. psykiskt funktionshinder så är man stämplad som sjuk för resten av livet?
Nu är det ju så att min ångest är hanterbar och det blir bättre och bättre hela tiden. Varken hon eller någon annan kan skynda på så att den plötsligt bara försvinner helt i ett trollslag. Blodfobin är inte något jag störs av en helt vanlig dag, det är bara när vissa situationer uppstår som den blir plågsam.
För att få terapi mot det så skulle jag bli tvungen att åka in en bit mot stan (Stockholm) och det ligger utanför min komfortzon. Hon undrade varför jag inte åker in till stan. Tja, jag har för det första inte haft någon bra anledning att åka åt det hållet, för det andra har jag inte riktigt tiden (och orken efter jobbet) att öva på att åka åt det hållet, då jag faktiskt bor 3 mil åt andra hållet från mitt jobb sett och till stället jag behöver åka till är det 4 mil hemifrån (via småvägar som liknar fågelvägen). Men jag klarar nog av det även om det blir lite spännande i början.
Hon ville även skriva ut medicin till mig (tycks vara standardlösningen
). Förr hette det att det finns ingen medicin mot fobier, nu hette det att fobin är ett slags tvång och då skulle Fluoxetin hjälpa. Hon motiverade det med att då skulle terapin bli mer effektiv. Jag tackade nej och tänkte i mitt stilla sinne att yoga är förmodligen mer effektivt som komplement.
Jag började undra om det finns någon forskning där man jämfört yoga med vissa mediciner så när jag kom hem slog jag upp det i pubmed.org . Dessvärre var resultatet tunt med den sökning jag gjorde. 3 sökresultat och ingen handlade om det jag var intresserad av. Ingen som vet något alltså. Det jag vet är i alla fall att jag varit medicinfri i över ett år (eller om det är två år nu) och det fungerar bra. När jag försökt sluta med medicin tidigare har det slutat i katastrof då jag bara legat på sängbotten och skakat. Så för egen del är det stor skillnad på nu och då men det skulle ju behöva forskas mer på området.
Idag har det varit riktigt milt och skönt väder ute så dagens joggingtur gjorde jag ute. Det var första gången i år Mina första fröer är sådda och när det blir varmare ute så kommer jag att göra fler utflykter och tänja på gränserna. En tur till något trevligt naturreservat kanske? Eller ugglerutten utanför Hallstavik? Stockholm känns däremot rätt ointressant.
Eh, ursäkta? Om jag nu har ett fungerande liv, jobbar heltid och det går bra och jag helt enkelt inte känner att jag är handikappad i min normala vardag, varför ska jag då träffa läkaren ibland? Eller är det så att när man en gång varit sjukskriven p.g.a. psykiskt funktionshinder så är man stämplad som sjuk för resten av livet?
Nu är det ju så att min ångest är hanterbar och det blir bättre och bättre hela tiden. Varken hon eller någon annan kan skynda på så att den plötsligt bara försvinner helt i ett trollslag. Blodfobin är inte något jag störs av en helt vanlig dag, det är bara när vissa situationer uppstår som den blir plågsam.
För att få terapi mot det så skulle jag bli tvungen att åka in en bit mot stan (Stockholm) och det ligger utanför min komfortzon. Hon undrade varför jag inte åker in till stan. Tja, jag har för det första inte haft någon bra anledning att åka åt det hållet, för det andra har jag inte riktigt tiden (och orken efter jobbet) att öva på att åka åt det hållet, då jag faktiskt bor 3 mil åt andra hållet från mitt jobb sett och till stället jag behöver åka till är det 4 mil hemifrån (via småvägar som liknar fågelvägen). Men jag klarar nog av det även om det blir lite spännande i början.
Hon ville även skriva ut medicin till mig (tycks vara standardlösningen
). Förr hette det att det finns ingen medicin mot fobier, nu hette det att fobin är ett slags tvång och då skulle Fluoxetin hjälpa. Hon motiverade det med att då skulle terapin bli mer effektiv. Jag tackade nej och tänkte i mitt stilla sinne att yoga är förmodligen mer effektivt som komplement. Jag började undra om det finns någon forskning där man jämfört yoga med vissa mediciner så när jag kom hem slog jag upp det i pubmed.org . Dessvärre var resultatet tunt med den sökning jag gjorde. 3 sökresultat och ingen handlade om det jag var intresserad av. Ingen som vet något alltså. Det jag vet är i alla fall att jag varit medicinfri i över ett år (eller om det är två år nu) och det fungerar bra. När jag försökt sluta med medicin tidigare har det slutat i katastrof då jag bara legat på sängbotten och skakat. Så för egen del är det stor skillnad på nu och då men det skulle ju behöva forskas mer på området.
Idag har det varit riktigt milt och skönt väder ute så dagens joggingtur gjorde jag ute. Det var första gången i år
Mina första fröer är sådda och när det blir varmare ute så kommer jag att göra fler utflykter och tänja på gränserna. En tur till något trevligt naturreservat kanske? Eller ugglerutten utanför Hallstavik? Stockholm känns däremot rätt ointressant.
