Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Håller tummarna för att veterinären kan ge mig ett klart och tydligt besked vid återbesöket. Det är ju dock huvudsaklingen på grund av hennes inställning som jag funderar i dessa banorna...

 

[Lilla_Gubben]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Usch, det är inget kul beslut att ta. Jag var tvungen att ta bort min gamla häst för snart 2 år sedan. Han hade spatt och fick sen också problem med gaffelbandsfästet på ett bakben, något gjorde massa hål på det, som bara massivt förökade sig trots vila...

Jag tyckte inte att han verkade ha så ont i hagen, och han fick gå med sina kompisar i hagen eftersom han ändå inte sprang så mycket, jag tänkte att det var för att han var så mycket äldre än de, men när han ätit metacam i 2dgre så sprang han som en galning i hagen med de andra buspojkarna. Då insåg jag att han hade nog ont hela tiden, fast han inte visade det genom direkt hälta. Och när det sedan visade sig att gaffelbandsfästet bara blev värre, trots vilan (flyttade honom till egen hage för att han inte skulle springa så mycket) så skickade veterinären hem oss med orden att ' du behöver inte ta bort honom nu, men det kommer inte bli bättre så du bör kanske ha en plan'.
Det tog mig en månad att komma mig för att boka tid (eller rättare sagt tvingade syster att ringa, jag klarade det inte). Sen kom nödslakt ut och bultade och tog med sig kroppen. Det var oerhört jobbigt, vi hade kamperat ihop i 17,5 av hans 18 år. Men samtidigt så vet jag att han hade aldrig blivit bra och han trivdes inte fullt ut med att bara vara, det märkte jag framförallt när jag tog min sista ridtur, en underbar galopptur i strålande solsken och massa snö, då kände jag hur glad han var, sån kontrast än när han bara 'var' i hagen.
Världens goaste och underbaraste häst, trots alla hans hyss han hade för sig

 

[Tussinussen]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Håller tummarna för att veterinären kan ge mig ett klart och tydligt besked vid återbesöket. Det är ju dock huvudsaklingen på grund av hennes inställning som jag funderar i dessa banorna...

Jag tror inte att du ska vänta dig ett klart och tydligt besked egentligen.

Ska berätta en sak: när jag skulle avliva min häst startade jag en tråd på Buke, precis som du har gjort. Och upptäckte att alla tankar som jag hade, hade andra i samma situation haft före mig. Sen, två år efter att jag tog bort min häst, tog en av mina bästa vänner bort sin, och det var nästan kusligt hur hon, i sin tur, uttryckte exakt samma tankar och känslor som jag hade haft. En av dom tankarna var "men hur vet jag? hur ska jag kunna bedöma om hästen har ett bra liv eller inte? Vad skulle hästen säga om jag frågade?"

Alla tänker så. Man önskar (fast egentligen önskar man det inte) att hästen skulle stå där med en synlig, tydlig skada och titta på en med ögon som säger "låt mig dö" och veterinären ska stå med sprutan i högsta hugg och säga "nu finns det inget mer att göra". För dom flesta av oss är det inte så (tack och lov) - vi kan inte veta, vi kan bara tänka igenom det efter bästa förmåga och försöka fatta det beslut som vi tror är bäst.

Skulle min häst ha kunnat leva några månader till? Absolut. Hade han mått bra? Jag vet inte. Hade han haft ont? Jag vet inte. Hade det varit lättare för mig att ta bort honom efter ytterligare ett par månader? Absolut nej.

Man kommer inte ifrån att man kan inte veta. Man kan bara se hur hästen är och - som jag skrev tidigare - tänka hur den kan bli i framtiden. Jag kan säga att en av dom sakerna som fick mig att bestämma mig var just det som du beskriver - att min häst hade slutat leka i hagen, han som tidigare varit så lekfull. När dom andra drog igång gjorde han ett litet försök att vara med, men sen la han av, för att han fixade det inte. Min häst blev aldrig grinig som din, men det blev däremot min kompis häst - han gick från att vara snäll o sävlig till att vara sur o bufflig.

Jag tycker egentligen att när hästen har ändrat beteende, då ska man inse att det är game over. Hästar, som flyktdjur, gör allt dom kan för att dölja att dom inte mår bra, så om det har gått så långt att det syns är det inte bra.

Ja du får se vad vetten säger. Jag hoppas trots allt att det blir något som ger dig klarhet.

 

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

En liten uppdatering om någon är nyfiken på hur det har gått för oss. Igår var vi på återbesök på kliniken. Jag var helt inställd på att få åka hem med tom transport då jag inte alls upplevde att min häst verkade piggare och gladare än innan första besöket, bara det att han faktiskt accepterat att stå i sjukhage dessa veckor som ordinerats talar emot att han skulle vara sig själv igen. Har mått fruktansvärt dåligt på grund av detta de senaste dagarna. Undersökningen visade dock en mycket stor förbättring i hasleden (den som inte alls såg rolig ut sist) och han hade inga böjprovsreaktioner kvar längre alls. Veterinären var minst sagt förvånad. Tyvärr var det inte enbart positivt, utan nu när belastningshältorna försvunnit så syntes det tydligt att han hade en rätt ordentlig rörelsestörning på ena bak (samma som skadan i hasen), vilket visade sig bero på en rätt ordentlig muskelbristning. Det togs även blodprov vilka tydde på att han kanske har (eller i alla fall haft...?) en infektion, vilket ju kanske kan förklara att han varit dämpad det sista. På veterinärens anmodan blev det nu alltså chockvågsbehandling av muskelskadan och vi blev sen hemskickade med ännu en osäker prognos och order om 5 veckors vila tills nästa återbesök.

Lättnaden jag kände när jag lastade hästen för att åka hem igen börjar så smått ersättas av den där gnagande oron som jag hade innan, nu blir det 5 veckor till i ovisshet. Visar det sig att han sen är smärtfri kommer jag att ha väldigt svårt för att ta bort honom. Men samtidigt, hur ska jag orka (och har råd) att ha en häst som jag inte kan rida...? För det sannolika är att han, om han nu trots allt blir smärtfri, ändå inte kommer att hålla till mer än "lugn promenadridning" i bästa fall. Att få med min häst hem igen krossade drömmen om en ny (ridbar) häst och jag känner mig mest fruktansvärt kluven. :-(

 

[juliag]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

kul att se att proverna visade bättre!
men självklart tråkigt med muskelbristningen.

jag brukar ställa mig frågan om min dam en dag skulle bli så pass sjuk att hon ej skulle vara ridbar (hon är toppfräsch idag. peppar, ta i trä)
Skulle Hon tycka det var kul att endast fara ut och skritta, lulla i skogen?
hon som verkligen älskar att arbeta i dressyr,hoppning samt en galopprunda i skogen. skulle Hon få leva ett värdigt liv?

ibland måste vi svälja våran stolthet och inse att våra djur inte mår bra, och dom kommer inte att må bättre.
våra älskade hästar tänker inte som vi. " hästen vill vara med om en sista sommar, vinter, vår eller dylikt"

sen framförallt i Din situation, Du mår inte bra. och du kommer inte att må bättre trots att din stjärna blir friskförklarad.
för ni kommer inte kunna rida ett ordentligt dressyr,-hopp pass eller en lång galoppvända i skogen.

som du själv skrev så fast han är pigg i dagsläget, så är han inte pigg som han brukade vara. Han har mest troligen tappat en del livsgläde, och den kommer mest troligen inte komma tillbaka bara för att han blir smärtfri.
Du vet vad som är bäst i din situation, kommer hästen bli lycklig om du har kvar honom?. kommer Du bli lycklig om du har kvar honom? tänk långsiktigt.

Vi är skyldiga dom att ge dom ett värdigt slut innan det är försent!

 

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Tack för ditt svar! Det har verkligen varit blandade känslor de senaste dagarna, men nu när jag börjar hämta mig lite inser jag allt mer att jag fortfarande står inför ett jobbigt beslut. Jag berättade för veterinären att jag var inställd på att han skulle fått avsluta nu vid återbesöket och hon förstod mig mycket väl. Samtidigt tyckte vi båda att eftersom han ju faktiskt blivit så mycket bättre nu så vore det ändå schysst att ge honom chansen att läka muskelskadan också. Risken är ju om inte annat annars att jag skulle fortsatt grubbla på om han ändå hade kunnat få ett par bra år till. Men verkar han inte piggare och gladare vid nästa återbesök så blir det avslut då, och det var veterinären också med på. Tyckte ändå att det kändes skönt att ta upp denna frågan med henne, så att hon också vet hur jag tänker.

 

[Fibusen]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Min förra häst var ett äldre,triangelmärkt arabsto,hur trevlig som helst,och var till lättare promenadridning. Det passade mig utmärkt då. Tog henne på foder av min bästa vän. Problemet var bara det att varje gång jag red så funderade jag på om hon hade ont,går hon rent? Jag visste knappt ens vart jag ridit,vad vi pratat om,utan jag satt bara och tänkte på hästen. Nu höll hon sig fräsch fram tills snön kom förra året,trots sulor fram så byggdes det styltor och hon fick ont,inte så att det kändes/syntes,men hon liksom "snubblade till" i bland,och i transporten så trampades det runt när man gjorde vänster svängar. Sista dagarna var hon väldigt varm i framkotorna. Allt detta av att stå i hage bara. Hon som älskade att arbeta,att komma ut i skogen,nu fick hon ont av att gå i hage. Det skulle säkerligen "gå över" när snön försvann,men då var det det nya gräset man skulle vara orolig för igen,ett nytt fånganfall och det skulle vara kört,sen grönbetet alla andra skulle åka iväg på,hon fick gå kvar i sin hage och käka hö,sen blir det vinter,och samma problem igen... Var mycket i mitt liv just då ekonomiskt också,renoverade hus och sjuka hundar. Beslutade i samband med ägaren att ta bort henne. Vi fick en fin sista promenad till bilen 6 dagar före julafton,var tidigt på morgonen och stallägaren hade inte ens börjat ta ut hästarna,borstade henne en sista gång,på med täcket,och fyllde en hink med kraftfoder,sen gick vi,kolsvart var det,och snön föll,hon gick och frustade och undrade vart vi skulle så tidigt på morgonen. Väl framme så fick hon äta hur mycket kraftfoder hon ville,älskade lilla gumman,hon är grymt saknad!

Hon hade haft fång,och fått ordentliga hovbenssänkningar fram,vilket även hade börjat slita på kotorna.

Det är INTE kul att sitta med klumpen i magen varenda dag,att hela tiden fundera om hästen har ont. Tillslut så är det ingen glädje att rida längre.
Så jag vet precis vad du menar,och hur du tänker,det är inte kul alls...

Hur du än gör så vet jag att du fattar rätt beslut.

 

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Tack för ditt inlägg!

 

[Maléne]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Ursäkta blev sjukt långt så förstår om ingen orkar läsa.

Jag känner så väl igen mig i det du skriver och ni andra.
Jag sitter i samma sit tyvärr, 21dec 07 tog jag bort min älskade Melissa pga utav elak spatt, försökte behandla om henne flera ggr men det gick inte hon hade så ont att hon inte ens kunde springa ihop med sina vänner i hagen, hon fick stanna och titta på då bestämde jag mig att hennes tid var kommen hade haft henne i 8 härliga år. 23 okt 09 var det dags igen då valde jag att ta bort 3 utav mina älskade hästar, Sabina 13år, Dixi 18år och Olivia 13år alla pga fång, kände mig som den värsta hästägaren någonsin som hade tre stycken fång hästar, Dixi (våran alldeles första egna häst) fick sitt första fånganfall för säkert 15 årsedan och hon fick även ordentlig bronkit när vi flyttade till ett stall för säkert14 årsedan trots detta så lyckades vi hålla henne i supertrim och just tack vare det så mådde hon ju trots allt bra. Sabina är föl efter min egna första häst och hon såldes som 5 åring och köptes tillbaka som 8 åring då hade hon tyvärr fått fång. Olivia som togs hit på foder som sällskap till lilla Dixi blev kvar här då jag köpte henne några år efter hon var varken inkörd eller inkörd så hon bara gick och var en maskot. Jag hade som mest 6st hästar helt själv då mina systrar la av för ca 10 årsedan.
Nu i efterhand när jag läst på så vet jag med facit i hand att Dixi hade cushing och Sabina var IR men Olivia var enbart mitt egna fel hon var fet. Då Sabina och Dixi hade återkommande fånganfall och inte svarade bra på behandlingen och lilla Olivia hade haft sitt första fånganfall och inte heller svarade på behandlingen och blev bra, dom fick medicin dom gick inte på gräs och ni som har/haft vet vilket jobb det innebär med att försöka ha dom på bästa sätt och när detta inte ens ville hjälpa så orkade jag inte mer, dom skulle få slippa att lida. Saknar dom otroligt mycket och dom ligger här hemma i sommarhagen alla fyra.Det är tufft att ta bort sin älskade vän men det var ännu tuffare att gå och hämta en efter en när de 3 skulle tas bort

Sen kunde jag äntligen njuta utav att ha två friska hästar min första egna häst Ramona som då hunnit bli 18år och Gustaf, den som tillkom sist pga utav vanvård.
Det tog tyvärr endast 4 månader tills min älskade Ramona stod med fång den 11 feb -10 trodde först det var träningsvärk efter allt jobb i den djupa snön men icke insåg under dagen att det var fång trots att alla de vanliga symptomen på fång inte syntes. vet förstod inte heller varför Mona hade fått fång de vanliga aspekterna fanns inte där, togs massa prover och det visade sig till slut att Mona hade cushing. det tog över ett år innan mona friskförklarades från sin fång med resor till klinik var6:e vecka för kontroll och skoning sista kollen så hittade man istället att hon hade problem med lederna det blev behandling som inte hjälpte fullt ut, visade lite reaktion på böjprov ändå men vi sa att man kanske inte kan kräva att hon ska vara 100% ren med tanke på hennes ålder man kanske får nöja sig med 98% har sedan skittat och travat lite lätt och ändå känns hon inte bra. Nu är mitt sista försök en fysioterapeft (stavning?) och glukosamin, konditroin (stavning igen?), msm och nypon. Jag vill inte ta bort min älskade häst efter 17 underbara år tillsammans men är tillbaka till att jämt fundera över hur hon mår om hon har ont om hon klara att trava hela stäckan ? jag orkar inte mer men vill ändå inte behöva ge upp även henne, jag har gjort allt jag kunnat ocg det har kostat otroligt mycket pengar men det är hon värd för bättre häst än henne kan man bara inte få. Sitter oxå som du och tittar på andra hästar då jag vill kunna rida normalt igen och slippa vara orolig över om min häst har ont, men med min otur inom häseriet de sista 4 åren så undrar jag vad som säger att det är slut med det olyckliga???? vågar man ens köpa sig en ny häst om det blir att även Mona får galoppera iväg??? Eller ska jag sälja Gustaf alt stalla upp hos någon och sälja min underbara hästgård. Jag mår totalt skit efter dessa 4 år men hästar är ju mitt allt och självklart även min familj.

 

[Maléne]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

tanken på att jag utsatt henne för denna långa och jobbiga konvalicent (stavning?) känns inte heller rätt om jag väljer att ändå ta bort henne men hon förtjänar inte att den blir ännu längre och ändå kanske inte bli bra, jättesvårt det här, har innerst inne bestämt mig för att låta henne galoppera iväg om inte detta vill sig, tänk vad bra det vore om inte det förbannade OM fanns!!!

 

[Ramona]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Det har verkligen varit blandade känslor de senaste dagarna, men nu när jag börjar hämta mig lite inser jag allt mer att jag fortfarande står inför ett jobbigt beslut.

Men du, detta handlar inte om dig! Du och dina känslor är inte i centrum - det är din häst välmående som är prioritet ett. Dina egna känslor kommer längre ner på listan.

Som en sann djurvän måste man ibland ta beslutet att låta djuret slippa lida. Det beslutet som är rätt för djuret kan kännas jättefel för oss som ägare, men vi måste helt enkelt tänka bort våra egna känslor och sätta oss in i djurets situation.

Du är ingen svikare för att du tar bort honom - du blir en svikare när du håller honom vid liv för att du är för självisk för att göra det som är rätt för honom!

 

[DarkInNight]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Jag har inte uppfattat TS som att h*n sätter sitt egna välmående framför hästens.

 

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Jag sätter absolut inte mina egna känslor först. Jag var helt och hållet inställd på att min häst skulle få avsluta sitt liv om han inte blivit bättre. Men nu hade han ju blivit väldigt mycket bättre än vad någon någonsin hade vågat hoppas på. Med största sannolikhet lider han alltså inte nu. Han ska nu dessutom få gå med sina kompisar fram tills nästa återbesök så just nu har han nog mest en skön semester.

Men det jobbiga beslutet kommer ju sen, om han inte har ont, men inte håller för ridning utan att få problem igen, vad gör jag då? Klarar jag av att avgöra om han mår bra av en pensionärstillvaro? Kan jag försvara kostnaden för att ha en pensionerad häst inackorderad? Det var detta jag menade med ett jobbigt beslut.

 

[Filura]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Hur vet man om en häst "verkligen lider"? Veterinären som jag var hos nu var ganska så inne på att min häst var så pass knackig att det kanske inte ens var värt att försöka behandla, jag ville dock ge honom en sista chans och det tyckte hon var ok. Men allvarligt, hur vet man? Tänker jag efter så var det rätt länge sedan min häst var en av dem som brallade omkring i hagen ordentligt, han är oftast rätt grinig mot andra hästar (har han alltid varit mer eller mindre, men det har blivit värre med åren) och rent allmänt så kan jag inte säga att jag upplever någon direkt livsglädje hos honom, men hur avgör man det egentiligen? Tycker att det är jättesvårt! Har inte tänkt på detta på samma sätt riktigt förrän veterinären påpekade att han såg så "gammal" ut, kanske behövs det ett par friska ögon för att se sådant som man helst inte själv vill se.




Man vet inte, om det inte är väldigt uppenbart. När det är uppenbart har det ofta gått för långt eller skett nått akut. Så är det med djur. Dem kan inte berätta för oss hur det känns och hur dem har det. Vetrinärer kan ge besked, så här ser det ut i leden eller så här påverkas djuret men just lidandet är ju en upplevelse som liksom för djur borde te sig precis som för människor väldigt olika. Man kan aldrig veta.

Jag har tagit bort en del djur just av den anledningen. Jag vet inte säkert, men min magkänsla säger mig att djuret lider eller kommer snart att bli lidande. En hund som inte längre kan komma upp i soffan, som inte längre kan leva som den alltid gjort och är 12 år gammal fick senast somna in. Det var många som inte förstod mitt beslut "så dålig var han ju inte".

Hästen jag senast tog bort skulle kanske ha klarat av ett liv som promenad häst rent fysiskt men mentalt skulle det aldrig funka. Min bedömning var att han skulle bli lidande, därför togs han bort. Kunde jag inte ens ge honom en chans? var frågan jag fick ...

Jag har fattat mina beslut på min känsla över att död är bättre än lidande. Och när man har med djur att göra som står i beroende ställning och som man aldrig kan veta hur mkt dem lider så anser jag att det är bäst att ta det säkra före det osäkra. Hur jobbigt det än må vara.

Hoppas mitt inlägg uppfattas rätt, och inte som kritik mot alla som försöker in i det sista. Jag har full förståelse för att detta är ett svårt kapitel för många. Vill bara berätta om min syn på det hela.