Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

[ylvalill]

Har en 17-årig valack som har en gedigen skadehistorik bakom sig och som nu precis är behandlad för en inflammation i ena hasen. Prognosen är inte jättepositiv och veterinären var inne på att han ger intryck av att vara så sliten i sina leder att jag kanske trots allt skall ställa in mig på att han skall få avsluta sitt liv nu. Behandlingen av hasen blir lite "sista chansen".

Trots att jag länge känt att jag inte orkar med detta längre, att ständigt oroa mig för om han har ont osv, så blir det nu så påtagligt när en veterinär säger samma sak. Det dyker upp en massa "om" i tankarna och jag inser att det kommer att bli enormt mycket svårare att släppa taget om honom än vad jag har kunnat föreställa mig. Han är min först häst och jag har haft honom i över 11 år och vi har gått igenom rätt mycket ihop vid det här laget.

Hur ska jag lyckas släppa alla dessa "tänk om" (om jag rider honom på ett annat sätt, om han får det eller det kosttillskottet istället, om han får gå på lösdrift, om jag lät en kiropraktor behandla honom regelbundet, om...)? Jag vet ju att jag redan gjort enormt mycket för min häst och provat en massa saker men innerst inne gnager känslan av att tänk om det finns något mirakelsätt som kan få honom bra, något som jag missat? Jag behöver hitta sätt att släppa detta och istället fokusera på att det är dags att släppa taget och gå vidare. Kanske äntligen köpa en häst som går att ha roligt med, inte bara rehabilitera hela tiden. Varför ska det vara så svårt???

Samtidigt som en del av mig verkligen vill att han ska visa väldigt stor förbättring i sin has vid återbesöket om ett par veckor så fasar jag även för samma sak. Det skulle innebära att jag är tillbaka i att ha en "gammal knackig" men inte akut dålig häst, vilket skulle göra det väldigt mycket svårare att fatta ett beslut. Visar han ingen förbättring är det ju ändå ett tydligt tecken på att nu är det verkligen kört. Usch, känner mig så splittrad!

 

[Popcorn]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Jag känner igen mej mycket i det du skrev. Jag har varit ute för samma...
Min pålle började med att halta och vi var åtskilliga gånger på djurkliniken.
Veterinären provade med allt men till sist gick det bara inte.
Spatt i båda bakbenen (DET hade gått om), MEN sedan hade han pålagringar i höger fram och det skulle inte gå om.

Jag tänkte som du. OM jag gjorde si eller så. Diskuterade det med veterinären.
Men fick till sist inse fakta, det fanns inget att göra åt min vän...
Hade då haft honom sedan han var 6 år och då var han 18. Vi hade gått igenom massa oxå och haft det underbart roligt.

Fruktansvärt hemskt att köra hem med en tom transport och en tom grimma....

 

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Usch, jag kan inte ens tänka tanken att få köra hem igen utan hästen. Men jag vet ju att risken för det är rätt överhängande... Samtidigt vet jag inte hur jag skulle orka att få hem honom med en osäker prognos igen heller. Det bästa vore nog ändå om man kunde få konstaterat att det nu är helt kört. Det skulle förhoppningsvis förhindra många jobbiga tankar.

Känner mig samtidigt lite "skyldig" som redan tänker på vad en ny häst skulle kunna innebära iform av att äntligen kunna träna och rida ordentligt. Känns som jag sviker min häst som på nåt sätt ändå känner en lättnad över att detta kanske snart är över. Väldigt blandande känslor är det...

 

[Lovisaleonora]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Du har inte önskat dig honom sjuk. Du har gjort vad du kan. Ändå står vi förr eller senare vid vägs ände. Det är mycket få hästar som dör en naturlig död, vi får oftast ta beslutet. Även om det är svårt.

Ha inte dåligt samvete för att du i tanken utforskar möjligheterna. Det är ett sätt att tackla det svåra du står inför. Att se förbi, att hitta någon ljusning i mörkret.

Jag tror att de flesta vettiga hästmänniskor vet inom sig när det är dax. Har vi en någorlunda vettig omgivning (som inte spelar på det dåliga samvetet som ständigt gnager, utan ser till hästens livskvalité) får vi stöttning i vårt svåra beslut.

Du säger själv att det är från och till, knackigt och det ena efter det andra. Det ger ju en vink om att det rasar, bit för bit. Det finns få saker jag tycker är värre än att konstatera "jag borde gjort detta innan det var så här illa". Jag har dragit på det så länge en gång. Nu är det lättare att fatta rätt beslut innan jag tvingas p g a djurskyddsskäl. Vi vill aldrig vara där.

Du vet när det är tid. Lägg ditt dåliga samvete åt sidan.

 

[Kiwifrukt]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Jag vet hur det känns. Min första häst var ständigt skadad och sjuk sista åren. Vi behandlade honom för fång fyra eller fem gånger, en gång var det så allvarligt att veterinären nästan avrådde från att försöka rädda honom. Hur mycket vi än passade honom (munkorg, egen hage utan kraftigt bete, stödfodring) så kom det tillbaka. Han skadade ögat, så vi fick operera bort det. Då var han sexton år, och återigen var det tal om avlivning då han var så pass "gammal" att han kanske skulle ha svårt att ställa om sig till att bara se med ett öga. Men han klarade det förvånansvärt bra. Han levde med ett öga i två år, och en enda gång under den tiden märkte vi av det, och då välte han en skottkärra för att hon som ledde honom inte tänkte på att det var han hon ledde och att han inte såg.

Men till slut gick det inte längre. Han fick cancer, och det gick inte att bota. Han var bara sjutton år när jag fick ta det värsta beslut jag har tagit i hela mitt liv, och min bästa vän somnade in. Jag har ångrat mig för min egen skull varenda dag i över tre år, och jag saknar honom fortfarande något fruktansvärt, men för HANS skull var det det enda rätta. Han hade aldrig kunnat bli bra mer. Man får försöka se det på det sättet, att man gör det för hästens skull. Hästen ska aldrig behöva lida för att vi är sentimentala. Och det är ju det du har insett eftersom du börjat fundera i de banorna.

 

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Tack för dina värmande ord! Det är verkligen så att jag ju vet innerst inne att det är dags. Tänkte på detta igår när jag var ute och promenerade med min häst, det blåste och han var pigg och skrittade på rätt bra och min första tanke var "men nu är han nog bättre i alla fall, det kanske går vägen det här". Sen när jag tänkte efter lite så insåg jag ju snabbt att visst, han var mycket piggare och skrittade på mycket bättre än på länge, men det beror ju mest på att jag jämför med hur han har varit nu det sista, inte med hur han brukade vara förr. För bara något år sedan hade han i motsvarande läge dansat omkring som en vilde om han stått i sjukhage och bara promenerat en vecka och då fick komma ut på promenad i ordentligt blåsväder. Jag har alltså redan gått och blivit "hemmablind" och vill inte inse hur illa det egentligen är. Måste nu tvinga mig själv att öppna ögonen och se hur lite livsglädje han har kvar så att jag klarar av att ta det rätta beslutet. :-(

 

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Tack för att du delar med dig! Känns skönt att veta att man inte är ensam om detta, trots att det inte är en situation man önskar någon annan...

Det verkligt svåra är bara att veta när man skall sluta kämpa, man hoppas ju på nåt plan att det kanske skall gå att få honom bra igen och allt skall bli som förr. Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag ju kommit på mig själv med att bli fruktansvärt "hemmablind", jag ser bara de små små förbättringarna och blundar för hur mycket sämre helheten har blivit bara på de senaste året.

Har nu i alla fall bestämt mig för att så vida inte veterinären ser en stor förbättring vid återbesöket och därför verkligen rekommenderar ytterligare behandling så får det vara slut i och med det. Funderar då på hur det fungerar rent praktiskt. Hur "brukar" man göra? Tar man bort hästen direkt och åker hem med tom transport, eller tar man med hästen hem igen och bokar avlivning så snart man kan, eller hur gör man? Känner att jag behöver ha en plan för att orka ta mig igenom detta.

 

[fejko]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Du kan inte ha två hästar under en övergångsperiod? Det hade jag. Jag hade inte hjärta att ta bort min häst för att JAG inte fick ut det jag ville av honom så han fick gå och skrota ett par år och vara pensionär. Det sista han gjorde var att lära min sambo att rida.

Vi tog bort honom hemma. Han fick morfin så han var alldeles borta och sedan insomningssprutan. Sedan grävde vi ner honom hemma på gården. Det kändes också bra att slippa dumpa honom i en container. Nu växer det tulpaner på hans grav. Det kändes bra att han fick ett värdigt slut.

 

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Har funderat på den lösningen länge i och med att han varit knackig rätt länge. Men nu förutsätter det att han i så fall först blir så pass bra i sitt ben att han inte går och har ont (vilket han har nu). Sen är det tyvärr egentligen ingen realistisk lösning, dels på grund av att jag har två små barn som gör att tiden knappt räcker till för en häst, och dels för att jag har hästen inackorderad och kostnaden för att ha en häst som bara ska gå och skrota inackorderad känns inte helt försvarbar.

Är också rädd för detta med att jag inte kommer att se när det slutligen ändå är dags att ta bort honom. Har jag svårt att se hur mycket sämre han blir redan nu så kommer det antagligen att bli än svårare att se när han bara går och skrotar. Möjligtvis skulle det vara lättare att släppa taget om jag hade en ny häst att fokusera på, men jag vet inte, risken är nog ändå rätt stor att jag skulle dra ut på det i onödan.

 

[Tussinussen]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Jag ska dela med mig av det som veterinären sa till mig, som hjälpte mig enormt mycket och som också var ett stöd efteråt, när jag ifrågasatte om jag verkligen hade gjort rätt (för det gör man ju, i sin sorg och bedrövelse).

Han sa såhär: Hästen kommer inte att bli bättre. Han är i utförsbacke. Och det är du, som ägare, som bestämmer hur illa det ska vara innan du tycker att det är dags för honom att sluta sina dagar.

Jag tror att du måste tänka så med din häst - ska du verkligen vänta tills han inte kan ha en bra dag, inte kan må någorlunda bra? Eller ska du ta honom medans han fortfarande har ett någorlunda drägligt liv?

Det kräver styrka och det gör så ont att man tror att man ska sprängas i bitar - men det är ändå rätt.

 

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Tack! Den veterinären jag var hos var inne på samma spår. "Ja men han är ju bara 17 år" tyckte jag. "Ja, och nästa år är han 18, han blir inte yngre" svarade hon... Och det är väl det jag måste inse, att backen inte kommer att gå uppåt igen, även om jag lyckas få det att slutta mindre brant nedåt med hjälp av olika åtgärder så är det ändå dithän det barkar...

 

[fejko]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Kan du inte rida någonannans häst då? Det brukar finnas rätt gott om folk som vill ha hjälp.

Sedan tycker jag du kan bolla med veterinären om hästen verkligen lider, för då är det ju dags att avsluta.

Såg att du redan har en dialog med veterinären.

 

[Memmis22]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Jag vet hur du känner! Min halvblod är 23 år och jag har haft honom i drygt 9 år, han är också min första häst och bara att det är ens första häst gör att dom på något sätt betyder så mycket på ett annat sätt.

För ca 3 år sen la jag ner att träna/tävla honom och övergick till lugna skogsturer för att hans leder började lägga av, hovslagaren märkte för varje gång han kom att min kille blev stelare i lederna, började då med glucosamin till honom som har stoppat upp proceduren och faktiskt gjorde det lite bättre. Men vintrarna har ju vart hans stora problem i alla år, han har svårt att lägga på sig hull och lederna blir värre när det är kallt och förra vintern var jätte jobbig. Hovslagaren sa att han inte ville sko honom mer, för det var för elakt mot honom att rycka och böja så i benen så vi beslutade att ta av skorna och ha honom barfota. Men då kom nästa problem, när det blev isigt så kunde han inte gå ut, han kan inte gå ute om det är halt utan att ha 6 fasta brodd i varje sko för annars rör han sig inte så han och hans kompis fick stå inne när det var som värst och vi kämpade med tö-salt och hackade sönder isen så efter två dagar kunde dom gå ut igen och resten av vintern klarade han.

Men då när det vart så förra vintern så kände jag att hur ska det bli nästa vinter? Kommer han klara nästa vinter också? Tänk om hela vintern skulle bli isig och jätte kall? Jag har dessutom bestämt mig för flera år sen att jag ska avliva honom INNAN han blir jätte sjuk och mår dåligt, jag vill att han ska få galoppera vidare till dom gröna ängarna när han fortfarande var glad och pigg. Skulle aldrig förlåta mig själv om han pga sin stelhet ramlade i hagen och fläkte sig så att det fick bli akutavlivning. På sommaren går det bra, han är så stel att han är halt på alla 4 ben, men han har hittat ett sätt att röra på sig i hagen så att det inte gör hon, han bockar, brallar och galopperar utan att knappt böja på benen.

Jag bestämde mig då för att sommaren som kommer får bli hans sista, det är det värsta beslutet någonsin, men det var ju långt kvar. Bestämde mig i januari och hösten kändes då långt bort, men hösten närmade sig med stormsteg och det blev dags att fundera ut hur jag ville ha allt det praktiska, jag sa september/oktober för att ha något att sikta in mig på, jag var tvungen att bestämma ungefär när det skulle bli för att kunna göra det här.

Så för några veckor sen var allt bestämt och klart hur han ska avlivas och vart han ska begravas. Och nu sitter jag här, det är 2 dagar kvar. Om två dagar ska min älskade kille galoppera vidare till dom gröna ängarna och det är helt fruktansvärt, det här är värsta veckan i mitt liv, vet inte hur jag ska orka. Jag gör inte mycket annat än gråter och överöser honom med morötter.


Så jag vet hur fruktansvärt det är, men det är ett ansvar vi tar på oss när vi skaffar djur, att bestämma när deras tid är inne. Vi måste tänka på dom och allt vi gör ska vara det som är bäst för deras skull.. Hur gärna vi vill ha kvar dom så får vi inte behålla dom för våran skull. Jag tycker det är fruktansvärt med folk som ska köra nästinill respiratorvård på sina djur, dom är våra bästa vänner och dom är värda så mycket mer! Vi är skyldiga dom att avsluta när dom inte längre har ett värdigt liv.


MASSA styrkekramar till dig, hur jobbigt det än är så måste du göra det som är bäst för din häst och det vet bara du vad som är rätt. Det är bara dom bästa och starkaste djurägaren som tar ett sådant beslut.

 

[Tussinussen]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Och nu sitter jag här, det är 2 dagar kvar. Om två dagar ska min älskade kille galoppera vidare till dom gröna ängarna och det är helt fruktansvärt, det här är värsta veckan i mitt liv, vet inte hur jag ska orka. Jag gör inte mycket annat än gråter och överöser honom med morötter.

Skickar en styrkekram till dig. Jag vet precis hur det känns.

 

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Hur vet man om en häst "verkligen lider"? Veterinären som jag var hos nu var ganska så inne på att min häst var så pass knackig att det kanske inte ens var värt att försöka behandla, jag ville dock ge honom en sista chans och det tyckte hon var ok. Men allvarligt, hur vet man? Tänker jag efter så var det rätt länge sedan min häst var en av dem som brallade omkring i hagen ordentligt, han är oftast rätt grinig mot andra hästar (har han alltid varit mer eller mindre, men det har blivit värre med åren) och rent allmänt så kan jag inte säga att jag upplever någon direkt livsglädje hos honom, men hur avgör man det egentiligen? Tycker att det är jättesvårt! Har inte tänkt på detta på samma sätt riktigt förrän veterinären påpekade att han såg så "gammal" ut, kanske behövs det ett par friska ögon för att se sådant som man helst inte själv vill se.

Har också varit inne på den lösningen du föreslår om att ha kvar honom som pensionär och rida någon annans häst (förutsatt att han nu blir så pass bra att han inte har ont av att bara gå), rider redan nu andra hästar för att få träna och rida "ordentligt". Men vad är det då jag väntar på om jag behåller honom ett tag till? Och vad för sorts livskvalitet får han som pensionär? Veterinären var väldigt tydlig med att han är så pass gammal att han aldrig kommer att kunna vila sig hel och frisk, vila kommer troligtvis bara att göra honom stelare och få honom att tappa muskler, så vad får han ut av ett liv som hagpensionär? Tro inte att jag inte funderar i dessa banor också, men det känns allt mer som att jag gör det för att jag så gärna vill ha honom kvar än för hans skull.

 

[Memmis22]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Skickar en styrkekram till dig. Jag vet precis hur det känns.

Tack! Ja det finns inte ord att beskriva hur jobbigt det är att avliva sin bästa vän


Det som känns skönt att han att varje dag när jag är där nu så övertygar han mig mer och mer att det är det enda rätta för hans skull. Morötterna får jag skära i tunna skivor för att han ska kunna tugga dom och han svullnar i benen och blir jätte stel om han stått inne för mycket.. Han talar om för mig att hans tid är inne nu..

 

[ylvalill]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Tack för styrkekramar, många till dig också! Hoppas att du i allt elände ändå skall kunna känna någon sorts lätttnad när det väl är över! (Det hoppas jag att jag också kommer att göra när jag kommer dit.)

 

[Memmis22]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Hur vet man om en häst "verkligen lider"? Veterinären som jag var hos nu var ganska så inne på att min häst var så pass knackig att det kanske inte ens var värt att försöka behandla, jag ville dock ge honom en sista chans och det tyckte hon var ok. Men allvarligt, hur vet man? Tänker jag efter så var det rätt länge sedan min häst var en av dem som brallade omkring i hagen ordentligt, han är oftast rätt grinig mot andra hästar (har han alltid varit mer eller mindre, men det har blivit värre med åren) och rent allmänt så kan jag inte säga att jag upplever någon direkt livsglädje hos honom, men hur avgör man det egentiligen? Tycker att det är jättesvårt! Har inte tänkt på detta på samma sätt riktigt förrän veterinären påpekade att han såg så "gammal" ut, kanske behövs det ett par friska ögon för att se sådant som man helst inte själv vill se.

Har också varit inne på den lösningen du föreslår om att ha kvar honom som pensionär och rida någon annans häst (förutsatt att han nu blir så pass bra att han inte har ont av att bara gå), rider redan nu andra hästar för att få träna och rida "ordentligt". Men vad är det då jag väntar på om jag behåller honom ett tag till? Och vad för sorts livskvalitet får han som pensionär? Veterinären var väldigt tydlig med att han är så pass gammal att han aldrig kommer att kunna vila sig hel och frisk, vila kommer troligtvis bara att göra honom stelare och få honom att tappa muskler, så vad får han ut av ett liv som hagpensionär? Tro inte att jag inte funderar i dessa banor också, men det känns allt mer som att jag gör det för att jag så gärna vill ha honom kvar än för hans skull.

Det ÄR svårt att veta när det är dags. Det ÄR jätte svårt att veta om hästen har ett värdigt liv och om man behåller dom för ens egen skull än för deras, oftast tycker jag att man ser att det är för ägarens skull som dom finns kvar i livet.

Jag har försökt tänka lite på naturen, om min häst hade mått som han mår nu i det fria livet så hade han vart utstött för längesen och borta. Han skulle inte klara av att hålla det tempot som dom måste i det fria.

Om du inte tycker att din häst verkar ha samma livsglädje som innan så tror jag att du redan vet vad som är bäst för hans skull, i ditt hjärta vet du det. Du måste bara våga släppa taget, det blir inte lättare om du låter honom va hagpensionär i några år, du kommer inte vilja släppa taget hur många år det än går.

 

[Memmis22]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Tack för styrkekramar, många till dig också! Hoppas att du i allt elände ändå skall kunna känna någon sorts lätttnad när det väl är över! (Det hoppas jag att jag också kommer att göra när jag kommer dit.)

Tack!
Det tror jag att både du och jag kommer göra, för när det väl är över så vet vi med säkerhet att dom inte längre har ont, på dom gröna ängarna så är dom unghästar igen som lever loppan.


Eftersom dom inte kan pratar så kan vi aldrig veta med säkerhet hur ont dom har eller hur dåligt dom mår.
Men ingen känner din häst så bra som du gör och bara du vet vad som är rätt.

 

[fejko]

Sv: Ställa in sig på slutet - peppning behövs (eller vad man ska kalla det...)

Hur vet man om en häst "verkligen lider"? Veterinären som jag var hos nu var ganska så inne på att min häst var så pass knackig att det kanske inte ens var värt att försöka behandla, jag ville dock ge honom en sista chans och det tyckte hon var ok. Men allvarligt, hur vet man? Tänker jag efter så var det rätt länge sedan min häst var en av dem som brallade omkring i hagen ordentligt, han är oftast rätt grinig mot andra hästar (har han alltid varit mer eller mindre, men det har blivit värre med åren) och rent allmänt så kan jag inte säga att jag upplever någon direkt livsglädje hos honom, men hur avgör man det egentiligen? Tycker att det är jättesvårt! Har inte tänkt på detta på samma sätt riktigt förrän veterinären påpekade att han såg så "gammal" ut, kanske behövs det ett par friska ögon för att se sådant som man helst inte själv vill se.

Just sådana frågor ska veterinären kunna svara på tycker jag. I mitt fall hände det en mindre olycka som gjorde att det blev akut och då tyckte min veterinär att vi skulle avsluta. Men som sagt, det är ju veterinärens jobb att kunna tolka hästen.