Spyr ur mig

Vet inte vart jag ska ta vägen med min ledsenhet över hur saker har blivit. Imorse blev jag örfilad (hårt!) av mitt barn när jag skulle hjälpa honom på med tröjan. Vi var inte i någon dispyt och han såg rätt nöjd och glad ut när han utdelat en ordentlig lavett. Blev så himla ledsen att jag började gråta.

Har ångest hela veckorna hur helgerna ska gå. Först är det simskolan lördag morgon som han hatar, han skriker och gråter tills han knappt får någon luft tills vi får honom ut genom dörren. Då lugnar han ner sig. Men varje gång vi ska ut genom dörren är en jävla kamp.

Pratade med min morsa om att han måste få replessarier för sitt beteende. Åtminstone när han slåss. Och jag har liksom tidigare känt att nä, på vilket sätt ska straff hjälpa? Men det hjälper inte att prata lugnt, eller att bli arg eller ledsen. Så nu ska jag testa att prata med honom om det som hände imorse och förklara att om det händer igen så kommer han få indragna privilegier. Fastän jag känner mig som en skurk, för det lär ju hända igen och då måste vi stå fast vid vad som sagts.

Det enda som får mig att orka nånting alls just nu är hästen. Finns liksom ingen annan plats i livet där jag kan hämta energi just nu. Vet inte vad jag gjort utan honom.

 

[Blyger]

Frågade sonen i förbifarten på väg ut till stallet idag om det kändes ok med simskolan imorgon och han svarar ”Inte bara okej, utan mega-okej”. Vet ju inte hur han kommer känna imorgon bitti när jag ska ha upp honom 6.30 men jag håller tummarna att det iaf känns överkomligt då med.

För övrigt har vi ju pausat brottningsmatcherna här hemma tills vidare då dom alltid urartar i våld. Vi har självklart frågat massvis med gånger om han vill testa brottning som fritidsaktivitet men han har varit helt anti alla fritidsaktiviteter. Men nu har han ändrat sig och vill testa. Man kan testa 3 ggr gratis tydligen, och sporthallen ligger alldeles jämte simhallen så jag tänker att vi går dit och kikar på lokalerna imorgon efter simningen. Så gjorde vi när han skulle på ridläger i somras också, vi var där och hälsade på flera gånger innan själva lägret och jag upplever att det hjälper honom om han vet vart det är han ska innan och liksom har en bild av stället.

Vad härligt med simningen!

Haha jag har gjort lite likadant, när jag ville börja med pole dance så fick en kompis följa med första gången på prova-på det hjälper mig också!

 

[miumiu]

Verkar som att situationen med simskolan är överspelad nu för det har inte varit något bråk om detta på 2(!) veckor nu. Trots att han varit trött på morgonen pga kommit i säng sent osv, så har det inte blivit några psykbryt.

Däremot så har jag ofta fallit hän åt mutor i olika sammanhang vilket har blivit lite kontraproduktivt (han är också väldigt svår att muta, blir liksom inte glad för en glass utan det ska vara en kristallgrotta för 1600kr eller en utav dräkterna i Masked Singer). Vi hamnade i något tjafs i fredags, ofta blir det så att när jag väl sätter ner foten och säger nej så blir han jättesur och en liten grej kan blåsa upp till världens bråk.

Vad som hände i fredags var att jag var tvungen att städa ur bilen när vi kom hem från stallet vilket tog ca 5 minuter, sonen blev otålig och därmed grinig på mig. Typ hotar med att gå ut och ställa sig i gatan för att bli påkörd. När vi väl kommer upp i lägenheten hemma säger han ”Mamma, det känns inte som att du klarar av att ta hand om ett barn.” Burn liksom. Blir helt matt och jätteledsen såklart, men försöker hålla masken och typ bara ”Nähä, hur menar du då?” Men det vill han inte säga såklart. Och när bråket väl är överspelat och jag ligger och nattar honom, han pussar mig på pannan och säger att jag är världens bästa och snällaste mamma, då kan jag ju inte låta bli att fråga varför han säger sådär. ”Äsch, det är ju för att jag är arg mamma, jag menar ju inte så egentligen.”

Men jag har landat i att det mesta är problem som jag har i mitt föräldraskap och i nära relationer generellt. Ser mönster från min uppväxt upprepas trots att jag hade så höga ambitioner från början. Men känns hoppfullt inför första mötet med vår nya samtalskontakt på onsdag iaf.

 

[Lingon]

Verkar som att situationen med simskolan är överspelad nu för det har inte varit något bråk om detta på 2(!) veckor nu. Trots att han varit trött på morgonen pga kommit i säng sent osv, så har det inte blivit några psykbryt.

Däremot så har jag ofta fallit hän åt mutor i olika sammanhang vilket har blivit lite kontraproduktivt (han är också väldigt svår att muta, blir liksom inte glad för en glass utan det ska vara en kristallgrotta för 1600kr eller en utav dräkterna i Masked Singer). Vi hamnade i något tjafs i fredags, ofta blir det så att när jag väl sätter ner foten och säger nej så blir han jättesur och en liten grej kan blåsa upp till världens bråk.

Vad som hände i fredags var att jag var tvungen att städa ur bilen när vi kom hem från stallet vilket tog ca 5 minuter, sonen blev otålig och därmed grinig på mig. Typ hotar med att gå ut och ställa sig i gatan för att bli påkörd. När vi väl kommer upp i lägenheten hemma säger han ”Mamma, det känns inte som att du klarar av att ta hand om ett barn.” Burn liksom. Blir helt matt och jätteledsen såklart, men försöker hålla masken och typ bara ”Nähä, hur menar du då?” Men det vill han inte säga såklart. Och när bråket väl är överspelat och jag ligger och nattar honom, han pussar mig på pannan och säger att jag är världens bästa och snällaste mamma, då kan jag ju inte låta bli att fråga varför han säger sådär. ”Äsch, det är ju för att jag är arg mamma, jag menar ju inte så egentligen.”

Men jag har landat i att det mesta är problem som jag har i mitt föräldraskap och i nära relationer generellt. Ser mönster från min uppväxt upprepas trots att jag hade så höga ambitioner från början. Men känns hoppfullt inför första mötet med vår nya samtalskontakt på onsdag iaf.

Så du tror att han hotar med att låta sig bli påkörd för att du har problem i ditt föräldraskap? Jag är ledsen, jag känner inte dig, men jag tvivlar på att det ensamt skapat det beteende din son uppvisar. Jag tror att en del av förklaringen till hur vi blir finns i oss från början. Vi föräldrar har inte 100% makt att forma våra barn. En stor del är deras grundläggande personlighet. Den är som den är. En del är försiktiga, andra kastar sig in i allt utan att tänka efter, en del är lugna och tålmodiga och andra otåliga och vill att saker ska gå fort. Osv. Jag hoppas att din son får hjälp med vad det nu är han behöver hjälp med.

Och det han säger om du inte vet hur man tar hand om ett barn? Han är om jag minns rätt 8 år. Vad vet han om det? Absolut ingenting faktiskt! Du låter som att du är en bra förälder som gör det som är bäst för ditt barn även om han inte alltid håller med. Men det är ju faktiskt så det är. Barnen håller inte alltid med om vad som är bäst för dem. Det betyder inte att föräldern är dålig på nåt sätt. Så ta inte åt dig. Han försöker av någon anledning såra dig. Varför är din uppgift att ta reda på. Men kom ihåg en sak: Han har fel när han säger att du inte skulle klara av att ta hand om ett barn! Iaf av det jag läser här på forumet så är det helt tydligt.

 

[skiesabove]

Jag tänker såhär, att barn gör vad som är effektivt - vad som ger resultat.

Det blir stora utbrott när man sätter gränser där man tidigare inte haft några. Och det är som det ska vara. Så reagerar alla djur.

Men man behöver inte ta åt sig, ta illa vid sig av det. Barnet har rätt till sina känslor, du kan bekräfta dom, men ändå stå fast vid det du har bestämt.

Och orden barnen använder - man kan analysera vart de lärt sig att säga så, men det behöver inte betyda det som dom säger. "Du är en dålig mamma" kanske egentligen betyder "jag gillar inte det här och kommer försöka få dig att tillfredsställa mitt behov omedelbart". Det är inget konstigt i det. Men ju äldre barn blir, ju längre fördröjning på behovstillfredställelsen behöver dom lära sig att stå ut med (ett ganska neutralt och fysiskt exempel: äldre barn kan hålla sig längre mellan toabesöken).

Att lära sig vänta är en viktig lifeskill. Och i den processen, när barn lär sig vänta, så behöver man som vuxen träna på sin egen känslohantering. Träna på neutralen, på "jaha, du känner så du, men nu ska mamma städa ur bilen. Du får vänta, du är stort barn nu, du klarar det". Dom lär sig av hur vi handskas med både våra egna känslor och deras.

Kämpa på .

 

[miumiu]

Så du tror att han hotar med att låta sig bli påkörd för att du har problem i ditt föräldraskap? Jag är ledsen, jag känner inte dig, men jag tvivlar på att det ensamt skapat det beteende din son uppvisar. Jag tror att en del av förklaringen till hur vi blir finns i oss från början. Vi föräldrar har inte 100% makt att forma våra barn. En stor del är deras grundläggande personlighet. Den är som den är. En del är försiktiga, andra kastar sig in i allt utan att tänka efter, en del är lugna och tålmodiga och andra otåliga och vill att saker ska gå fort. Osv. Jag hoppas att din son får hjälp med vad det nu är han behöver hjälp med.

Och det han säger om du inte vet hur man tar hand om ett barn? Han är om jag minns rätt 8 år. Vad vet han om det? Absolut ingenting faktiskt! Du låter som att du är en bra förälder som gör det som är bäst för ditt barn även om han inte alltid håller med. Men det är ju faktiskt så det är. Barnen håller inte alltid med om vad som är bäst för dem. Det betyder inte att föräldern är dålig på nåt sätt. Så ta inte åt dig. Han försöker av någon anledning såra dig. Varför är din uppgift att ta reda på. Men kom ihåg en sak: Han har fel när han säger att du inte skulle klara av att ta hand om ett barn! Iaf av det jag läser här på forumet så är det helt tydligt.

Nej, det är nog flera parametrar som spelar in här som du säger. Men det är svårt att inte bli självkritisk när han fungerar så bra i alla andra sammanhang förutom just hemmet/med oss föräldrar. Grejen är den att han är otroligt smart och vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få en reaktion. Det här med att hota att ta livet av sig på olika sätt är en sån grej. När han började med detta blev ju vår instinktiva reaktion såklart "Herregud, vad är det du säger!?" Nu har vi ju insett att det inte är bokstavligt menat utan mer ett uttryck för missnöje i situationen (vi har gått till samtalsterapeut om detta också, och fått reda lite i att stora känslor blir till stora ord, lätt, för oss båda).

Tycker ändå jag har landat lite i ett slags lugn om att saker kommer reda ut sig bara vi så att säga jobbar mot samma mål alla tre. Framför allt har jag lyckats behålla mitt lugn i situationer som uppstått, kanske för att livet i övrigt inte är så extremt energidränerande just nu. Angående mitt eget föräldraskap så dök en tanke upp i mitt huvud senast imorse, då jag började tänka på hur vänskapsrelationer sett ut under min uppväxt osv (tyvärr väldigt dysfunktionella, vilket har blivit till en oro i mig). Men mindes plötsligt ett avsnitt av P3:s gamla going "Hästpodden" där någon NH-person pratade om rang i hästflocken och varför vissa alltid blir hackkycklingar. Det har varit min känsla i vänskapsrelationer när jag var liten, att jag typ blev mobbad/utsatt för psykiskt terror som barn. Min så kallade bästa vän hotade, ironiskt nog, ofta också att ta livet av sig om hon inte fick som hon ville i lekar osv. Och ponnyflocken som jag jobbade med i många år hade också ett par såna individer, som liksom alltid åkte på däng. Att det finns någonting som är oerhört provocerande med en individ som ständigt tänjer på sina egna gränser för att vara till lags och inte skapa bråk. Till slut blir det att den andre liksom går runt och letar efter någonting att bli fullständigt vansinnig över. Så upplever jag det med sonen iaf, att han liksom letar efter anledningar att mucka gräl med mig.