Spyr ur mig

Vet inte vart jag ska ta vägen med min ledsenhet över hur saker har blivit. Imorse blev jag örfilad (hårt!) av mitt barn när jag skulle hjälpa honom på med tröjan. Vi var inte i någon dispyt och han såg rätt nöjd och glad ut när han utdelat en ordentlig lavett. Blev så himla ledsen att jag började gråta.

Har ångest hela veckorna hur helgerna ska gå. Först är det simskolan lördag morgon som han hatar, han skriker och gråter tills han knappt får någon luft tills vi får honom ut genom dörren. Då lugnar han ner sig. Men varje gång vi ska ut genom dörren är en jävla kamp.

Pratade med min morsa om att han måste få replessarier för sitt beteende. Åtminstone när han slåss. Och jag har liksom tidigare känt att nä, på vilket sätt ska straff hjälpa? Men det hjälper inte att prata lugnt, eller att bli arg eller ledsen. Så nu ska jag testa att prata med honom om det som hände imorse och förklara att om det händer igen så kommer han få indragna privilegier. Fastän jag känner mig som en skurk, för det lär ju hända igen och då måste vi stå fast vid vad som sagts.

Det enda som får mig att orka nånting alls just nu är hästen. Finns liksom ingen annan plats i livet där jag kan hämta energi just nu. Vet inte vad jag gjort utan honom.

 

[Mabuse]

Fast det sättet som du beskriver bygger på en barnsyn som jag hävdar är väldigt gammaldags. Att förmågor är främst kopplat till utveckling och ålder. Idag har ju forskning visat att barns kunskaper och förmågor är något som barnet lär sig genom erfarenhet och med stöd av någon som är mer kunnig. Dvs en treåring kan klara av att spela boll inomhus om hen getts möjlighet att lära sig det. Men det kräver ju att någon guidar och stöttar barnet.

Jag sa inte att det är vetenskapligt, jag sa att det är ett sätt att resonera som åtminstone för mina barn varit begripligt.

Självklart handlar det inte bara om ålder, men om man ska ha en förklaring som är begriplig för en sjuåring, så funkade den för mina barn. Barn kan förstå att man klarar mer ju äldre man är, och att olika barn kan klara olika saker. Att det som var svårt först kan bli lättare sen när man mognat.

Att gå in på inlärning, socialisering och arv, och hur de samspelar för att skapa en förmåga känns lite överkurs för ett litet barn.

 

[Imogen]

Jag skulle nog säga att även det är en naturlig konsekvens. Det är ju vad som kommer hända i skolan och livet i stort också sen - om man slåss när man leker en viss lek vill kompisarna inte leka den leken med en sen, för de vill inte ha stryk.

Ett straff är väl däremot "Du slog mig, så nu får du inget godis på lördag". Dvs, ingen logisk koppling alls mellan handlingen och resultatet. "Du slog mig, så jag vill inte leka med dig längre" är däremot en konsekvens.

Oj, jag skrev fel jag menade att det senare kunde ses som ett straff också, dvs ifall man vid ett senare tillfälle säger att jag vill inte leka för du slog mig sist. Tycker att det beror lite på situationen, och hur barnet klarar av att se på situationen. Men ja absolut, det kan absolut vara en naturlig konsekvens, och det är ju så som situationen borde bli.

 

[Imogen]

Så, om barnet sparkar boll inomhus fast man inte får, så säger man inte "Du får inte sparka boll! Som straff tar jag bollen, och du får inte tillbaka den förrän imorgon!" utan "Bollen var för svår för dig, för du klarade inte att ha den utan att sparka på den inomhus. Då får du ha nallen/den här mjuka bollen/whatever istället, den är enklare för den kan man inte sparka på samma sätt." alternativt "Det var för svårt att ha bollen inomhus, ska du ha den bollen får du gå till fotbollsplanen/lekplatsen/etc."

Alltså, jag håller helt med dig om att det beror på hur man uttrycker sig, och samma situation kan uppfattas av barnet både som ett straff och inte. Men de alternativen som du ger här hade iaf mina barn uppfattat som exakt samma sak. Och de hade hävdat att bollen inte alls är för svår.Och varför allt detta fokus på att något är för svårt för barnet? Vad är poängen med att berätta för barnet allt det man anser att det inte klarar av?

Om vi hade det problemet med en boll hade jag sagt "den här bollen leker vi med utomhus eftersom det finns risk att saker går sönder inne".

 

[Mabuse]

Alltså, jag håller helt med dig om att det beror på hur man uttrycker sig, och samma situation kan uppfattas av barnet både som ett straff och inte. Men de alternativen som du ger här hade iaf mina barn uppfattat som exakt samma sak. Och de hade hävdat att bollen inte alls är för svår.Och varför allt detta fokus på att något är för svårt för barnet? Vad är poängen med att berätta för barnet allt det man anser att det inte klarar av?

Om vi hade det problemet med en boll hade jag sagt "den här bollen leker vi med utomhus eftersom det finns risk att saker går sönder inne".

Det beror ju på hur gammalt barnet är. Det är inte ”allt detta fokus”, utan helt enkelt att man förväntas och kommer klara fler saker ju äldre man blir.

Självklart kan man säga ”den här bollen leker vi inte med inomhus”, men om man nu får ha bollen och inte kan låta bli att sparka, då var det ju bevisligen för svårt att låta bli, då var bollen för svår. Eller vad det nu är. Bollen var bara ett exempel. Hur menar du att barnet som inte klarade av att låta bli att sparka fast man inte fick skulle hävda att bollen inte var en för svår frestelse?

Det kan handla om att man får leka med ett leksakssvärd, men bara om man klarar att inte lappa till brorsan med det, eller får gå ut och leka själv, om man klarar att hålla sig i parken där man sa att man skulle vara. Klarar man inte att kontrollera sina impulser utan slår brorsan eller smiter iväg, då var det ett för stort ansvar att ha svärdet att eller leka i parken utan vuxen, då får man en enklare uppgift nästa gång.

Barn är såklart olika, jag säger bara att det funkat för mina barn. Det har varit logiskt och begripligt för dem, att man får ansvar och frihet efter vad man klarar att hantera. Och att det är lite upp till bevis när man får prova en ny sak man inte fått förut.

Inte att man tjatar om det hela dagarna, men det har varit rimligare för dem än straff och belöningssystem och sånt.

Om man säger ”som straff tar jag bollen”, så blir det ju en tydlig maktutövning. Och att man i nära relationer tydligen ska hålla på och straffa varandra? Det är ju lite märkligt. Om man däremot säger att ”Man får inte sånt man har visat att man inte kan klara av”, så finns det ju alla chanser att imorgon visa att man klarar det, då kan man ju själv påverka.

 

[Nytant]

”Man får inte sånt man har visat att man inte kan klara av”

Låter ganska hemskt och definitivt i mina öron (skrattar inte åt dig, mer åt min reaktion, blev ledsen bara av att läsa det och föreställa mig att jag var ett barn — just jag hade alltså inte känt mig uppmuntrad eller som att det fanns möjligheter att motbevisa… och hur ska jag motbevisa om jag inte får testa igen och öva?)

 

[MiaMia]

Det beror ju på hur gammalt barnet är. Det är inte ”allt detta fokus”, utan helt enkelt att man förväntas och kommer klara fler saker ju äldre man blir.

Självklart kan man säga ”den här bollen leker vi inte med inomhus”, men om man nu får ha bollen och inte kan låta bli att sparka, då var det ju bevisligen för svårt att låta bli, då var bollen för svår. Eller vad det nu är. Bollen var bara ett exempel. Hur menar du att barnet som inte klarade av att låta bli att sparka fast man inte fick skulle hävda att bollen inte var en för svår frestelse?

Det kan handla om att man får leka med ett leksakssvärd, men bara om man klarar att inte lappa till brorsan med det, eller får gå ut och leka själv, om man klarar att hålla sig i parken där man sa att man skulle vara. Klarar man inte att kontrollera sina impulser utan slår brorsan eller smiter iväg, då var det ett för stort ansvar att ha svärdet att eller leka i parken utan vuxen, då får man en enklare uppgift nästa gång.

Barn är såklart olika, jag säger bara att det funkat för mina barn. Det har varit logiskt och begripligt för dem, att man får ansvar och frihet efter vad man klarar att hantera. Och att det är lite upp till bevis när man får prova en ny sak man inte fått förut.

Inte att man tjatar om det hela dagarna, men det har varit rimligare för dem än straff och belöningssystem och sånt.

Om man säger ”som straff tar jag bollen”, så blir det ju en tydlig maktutövning. Och att man i nära relationer tydligen ska hålla på och straffa varandra? Det är ju lite märkligt. Om man däremot säger att ”Man får inte sånt man har visat att man inte kan klara av”, så finns det ju alla chanser att imorgon visa att man klarar det, då kan man ju själv påverka.

Men om uppgiften var att klä på dig utan att slå mamma? Då säger du inte att det var för svårt att klä på sig så då gör vi inte det. Då kommer det (i de flesta fall) någon version av att få på kläderna måste genomföras även om uppgiften inte är hanterbar. Hur tänker du att motsvarande parallell skulle se ut där?

 

[animalasia]

Jag sa inte att det är vetenskapligt, jag sa att det är ett sätt att resonera som åtminstone för mina barn varit begripligt.

Självklart handlar det inte bara om ålder, men om man ska ha en förklaring som är begriplig för en sjuåring, så funkade den för mina barn. Barn kan förstå att man klarar mer ju äldre man är, och att olika barn kan klara olika saker. Att det som var svårt först kan bli lättare sen när man mognat.

Att gå in på inlärning, socialisering och arv, och hur de samspelar för att skapa en förmåga känns lite överkurs för ett litet barn.

Mitt svar var enbart riktat till ditt sätt att resonera. Jag har inte gått in på hur jag tänker att man kan bemöta barnet i fråga för det tänker jag att man inte kan svara på om man inte varit med och upplevt situationen.

 

[vemsomhelst123]

Men om uppgiften var att klä på dig utan att slå mamma? Då säger du inte att det var för svårt att klä på sig så då gör vi inte det. Då kommer det (i de flesta fall) någon version av att få på kläderna måste genomföras även om uppgiften inte är hanterbar. Hur tänker du att motsvarande parallell skulle se ut där?

Men behöver du vara med vid just påklädning? Min dotter som är
4 blir tokig på mig vid påklädning om hon inte bett mig specifikt vara med, men klarar det bra själv. Ibland blir det ut och in och bakofram.
Sen varje två reflektioner, den ena är att fast jag är utbildad och har lång erfarenhet av ett sjukvårdsyrke så ger jag aldrig annat än råd om var familj, vänner och kollegor ska vända sig för att få hjälp. Enstaka gånger har jag kanske gjort någon liten mer akut insats/bedömning och sen tipsat vidare. Så även om din mamma är barnpsykolog kanske ni behöver annan hjälp, inte med mål att få en diagnos utan att lösa problemen som du och säkert barnet också upplever i vardagen.
En annan reflektion är att jag absolut kan säga till mitt barn att om vi ska göra det där får du lova att inte tex krångla på spårvagnen, då vänder vi och åker hem. Kanske otroligt opedagogiskt , men samtidigt kommer de ju behöva lära sig att hantera betydligt högre krav än så i livet, så jag ser inget konstigt med att ni inte vill brottas med någon som slåss..

 

[miumiu]

Varför vill barnet inte gå till simning?

Måste barnet gå till simning?

Ja, barn behöver lära sig simma, men om man upplever miljön i badhuset som vedervärdig eller att det finns "folk" där som man inte kan hantera, så kanske man kan få slippa simma, åtminstone just nu.

Att hitta en aktivitet som passar för en viss individ, är kanske inte så lätt alla gånger, men varför tvinga till något som verkar ge stora obehag?

Vad vill barnet själv?

Problemet är väl att barnet inte vill någonting själv. Vi har väl mer eller mindre gett upp tanken på att han ska lära sig simma på simskolan (inom en överskådlig framtid iaf) utan ser simskolan som ren exponeringsträning.

Jag är med hela tiden och resurs har satts in för hans skull. Han har själv sagt att det tar lång tid innan han blir trygg på en plats, och att det är därför skolan funkar, för att han känner sig trygg där. Men det måste ju finnas fler platser som känns trygga än skolan och hemmet så därav har vi blivit uppmanade att fortsätta med simskolan men lägga ambitionsnivån extremt lågt. Typ ”dyka upp”.

Förra gången kändes det dock som att nånting faktiskt lossnade lite. Dom fick ta ett märke och då tändes nånting i hans ögon. Han är väldigt resultatorienterad och prestationsinriktad, men det syntes även att han slappnade av lite mot slutet och liksom sänkte garden. Han kunde leka lite med en sån där flytkorv och jag såg något som skulle kunna misstas för ett leende svepa över ansiktet vid några tillfällen.

 

[MiaMia]

Men behöver du vara med vid just påklädning? Min dotter som är
4 blir tokig på mig vid påklädning om hon inte bett mig specifikt vara med, men klarar det bra själv. Ibland blir det ut och in och bakofram.
Sen varje två reflektioner, den ena är att fast jag är utbildad och har lång erfarenhet av ett sjukvårdsyrke så ger jag aldrig annat än råd om var familj, vänner och kollegor ska vända sig för att få hjälp. Enstaka gånger har jag kanske gjort någon liten mer akut insats/bedömning och sen tipsat vidare. Så även om din mamma är barnpsykolog kanske ni behöver annan hjälp, inte med mål att få en diagnos utan att lösa problemen som du och säkert barnet också upplever i vardagen.
En annan reflektion är att jag absolut kan säga till mitt barn att om vi ska göra det där får du lova att inte tex krångla på spårvagnen, då vänder vi och åker hem. Kanske otroligt opedagogiskt , men samtidigt kommer de ju behöva lära sig att hantera betydligt högre krav än så i livet, så jag ser inget konstigt med att ni inte vill brottas med någon som slåss..

Är det mig eller TS du skriver till?
Min fråga handlade inte om hur en ska lösa en specifik påklädningssituation med ett specifikt barn.
Det jag undrade var hur en tänker i en mindre "optional" situation än lek med boll e.dyl. om man utgår från ett resonemang likt det i inlägget som jag svarade på (ta bort det som inte klaras av-ish)

 

[vemsomhelst123]

Är det mig eller TS du skriver till?
Min fråga handlade inte om hur en ska lösa en specifik påklädningssituation med ett specifikt barn.
Det jag undrade var hur en tänker i en mindre "optional" situation än lek med boll e.dyl. om man utgår från ett resonemang likt det i inlägget som jag svarade på (ta bort det som inte klaras av-ish)

Det kan väl inte vara så svårt att förstå vem jag skrev till

 

[miumiu]

@miumiu jag har bara en sak att säga, efter att ha läst flera trådar om hur du har det.

Du är en fantastisk mamma!

Tack snälla, den värmde! Jag gör ju så gott jag kan liksom, men jag är ju mänsklig och såklart blir det fel ibland. Vi har ju inte facit på förhand och ibland blir det några trial and error innan man sas hittar rätt strategi.

Sonens pappa och jag pratade igår igenom hur det har blivit såhär och vi har båda upplevelsen att det startade (ångesten, kontrollbehovet) efter en incident på förskolan när han var 5 år. Innan detta var han väldigt glad och obekymrad, även om han alltid har varit lite försiktig av sig rent fysiskt. Imorse var han sjukt opepp på att gå till skolan (sovit kasst) och började genast försöka få det till att han var sjuk. Jag synade dock den bluffen och då fräser han i ren desperation ”Men fattar du inte mamma, jag är sjuk i min hjärna!” Och sen kom nåt om att han inte ville leva längre heller. Förstår att detta låter som väldigt oroande ord från ett såpass ungt barn i andras öron, men det har liksom blivit lite av en retorik som han använder för att få en reaktion. Nu ska vi iaf träffa en ny samtalskontakt om två veckor hela familjen så sätter lite hopp till att denna insats ska ge oss fler verktyg att jobba med.

Slogs av en tanke igår när sonen hade kompis med sig ut till stallet. Kompisen blev kissnödig och ville inte gå på utedasset, det vill (suprise!) sonen inte heller, men tänker att det är många barn som hade bangat på den. Iaf säger jag att du kan gå i en buske i skogen om du vill istället, vilket kompisen också gör. Det tar väl ett par minuter att hitta lämplig buske och utföra sina behov, medan det för sonen kan ta uppemot en halvtimme att göra samma sak pga ”måste kännas rätt”. Han måste välja den absolut bästa busken, och försäkra sig minst 100 ggr om att ingen kan se honom. Det slog mig hur lättad jag blev över att en sån enkel sak inte behöver bli ett helt projekt.

 

[vemsomhelst123]

Problemet är väl att barnet inte vill någonting själv. Vi har väl mer eller mindre gett upp tanken på att han ska lära sig simma på simskolan (inom en överskådlig framtid iaf) utan ser simskolan som ren exponeringsträning.

Jag är med hela tiden och resurs har satts in för hans skull. Han har själv sagt att det tar lång tid innan han blir trygg på en plats, och att det är därför skolan funkar, för att han känner sig trygg där. Men det måste ju finnas fler platser som känns trygga än skolan och hemmet så därav har vi blivit uppmanade att fortsätta med simskolan men lägga ambitionsnivån extremt lågt. Typ ”dyka upp”.

Förra gången kändes det dock som att nånting faktiskt lossnade lite. Dom fick ta ett märke och då tändes nånting i hans ögon. Han är väldigt resultatorienterad och prestationsinriktad, men det syntes även att han slappnade av lite mot slutet och liksom sänkte garden. Han kunde leka lite med en sån där flytkorv och jag såg något som skulle kunna misstas för ett leende svepa över ansiktet vid några tillfällen.

Men det låter ju verkligen som ni behöver stöd utifrån. Jag har ett barn ganska när mig som påminner om det du beskriver, nu flera år senare har familjen tagit och fått hjälp. Vilken skillnad det blivit för alla (föräldrar, syskon och oss runt omkring). Barnet jag pratar om har kanske eller kanske inte en diagnos, men har verkligen inte orkat kontrollera sig själv och allt runtomkring och därför bara tokrasat flera gånger om dagen. Men ni kanske har externt stöd?

 

[miumiu]

Men det låter ju verkligen som ni behöver stöd utifrån. Jag har ett barn ganska när mig som påminner om det du beskriver, nu flera år senare har familjen tagit och fått hjälp. Vilken skillnad det blivit för alla (föräldrar, syskon och oss runt omkring). Barnet jag pratar om har kanske eller kanske inte en diagnos, men har verkligen inte orkat kontrollera sig själv och allt runtomkring och därför bara tokrasat flera gånger om dagen. Men ni kanske har externt stöd?

Ja, vården är inkopplad och vi ska i början på nästa månad få träffa en ny samtalskontakt, så hoppas just nu mycket på hjälp därifrån.

 

[skogaliten]

Problemet är väl att barnet inte vill någonting själv. Vi har väl mer eller mindre gett upp tanken på att han ska lära sig simma på simskolan (inom en överskådlig framtid iaf) utan ser simskolan som ren exponeringsträning.

Jag är med hela tiden och resurs har satts in för hans skull. Han har själv sagt att det tar lång tid innan han blir trygg på en plats, och att det är därför skolan funkar, för att han känner sig trygg där. Men det måste ju finnas fler platser som känns trygga än skolan och hemmet så därav har vi blivit uppmanade att fortsätta med simskolan men lägga ambitionsnivån extremt lågt. Typ ”dyka upp”.

Förra gången kändes det dock som att nånting faktiskt lossnade lite. Dom fick ta ett märke och då tändes nånting i hans ögon. Han är väldigt resultatorienterad och prestationsinriktad, men det syntes även att han slappnade av lite mot slutet och liksom sänkte garden. Han kunde leka lite med en sån där flytkorv och jag såg något som skulle kunna misstas för ett leende svepa över ansiktet vid några tillfällen.

Ok, men jag förstår ändå inte, hur menar du med "att barnet inte vill någonting själv"?

Vad ska barnet vilja göra menar du?

Vad gör barnet hemma när barnet är ledigt av sig själv?

 

[miumiu]

Ok, men jag förstår ändå inte, hur menar du med "att barnet inte vill någonting själv"?

Vad ska barnet vilja göra menar du?

Vad gör barnet hemma när barnet är ledigt av sig själv?

Ja, att han inte vill nånting alls var väl att ta i, men han har grav separationsångest och vill oftast inte lämna hemmet alls. Hans instinktiva svar på frågan om han vill göra någonting utanför hemmet är alltid nej. Så han behöver övertalas till, eller övertygas om det mesta. När hemmet väl är lämnat sas blir det lättare, och han hade missat väldigt mycket roliga stunder med kompisar, utflykter, resor, aktiviteter etc om han hade fått bestämma. För då hade vi alltid suttit hemma

Men hemma gillar han som sagt att brottas med oss föräldrar och pyssla, leka, kolla på TV och spela spel. Ganska vanliga saker skulle jag gissa för ett barn i hans ålder. Han gillar att rita och vi har försökt få honom intresserad av att gå med i någon typ av skapande verksamhet för barn men det blir tvärnej där också, och helt ärligt känner jag att jag liksom lite får välja mina strider då energinivån är nere på 0 periodvis.

 

[skiesabove]

Ja, att han inte vill nånting alls var väl att ta i, men han har grav separationsångest och vill oftast inte lämna hemmet alls. Hans instinktiva svar på frågan om han vill göra någonting utanför hemmet är alltid nej. Så han behöver övertalas till, eller övertygas om det mesta. När hemmet väl är lämnat sas blir det lättare, och han hade missat väldigt mycket roliga stunder med kompisar, utflykter, resor, aktiviteter etc om han hade fått bestämma. För då hade vi alltid suttit hemma

Men hemma gillar han som sagt att brottas med oss föräldrar och pyssla, leka, kolla på TV och spela spel. Ganska vanliga saker skulle jag gissa för ett barn i hans ålder. Han gillar att rita och vi har försökt få honom intresserad av att gå med i någon typ av skapande verksamhet för barn men det blir tvärnej där också, och helt ärligt känner jag att jag liksom lite får välja mina strider då energinivån är nere på 0 periodvis.

Men varför ska han ut på utflykter och aktiviteter om han inte gillar det? Det räcker väl gott med det som skolan arrangerar?

Du kan väl åka på de utflykter och aktiviteter du behöver för dina behov på din tid, och låta han pyssla på med sånt han gillar istället?

 

[vemsomhelst123]

Men varför ska han ut på utflykter och aktiviteter om han inte gillar det? Det räcker väl gott med det som skolan arrangerar?

Du kan väl åka på de utflykter och aktiviteter du behöver för dina behov på din tid, och låta han pyssla på med sånt han gillar istället?

Fast det skriver ju ts. Att han annars missat mycket med kompisar och att det är kul när man väl kommer iväg.

 

[skiesabove]

Fast det skriver ju ts. Att han annars missat mycket med kompisar och att det är kul när man väl kommer iväg.

Jo, fast det är en sak att missa saker på loven, och en annan till vardags om man har en sån hjärna att man ibland blir "sjuk i hjärnan", som TS son själv sa. Och det finns egentligen inga måsten, som en 8-åring missar om dom behöver mycket vilotid hemma.

Man blir trött, om man har vissa hjärntyper. Det räcker gott med stimulit man får i skolan. Man håller hjärnan på topp och håller sig friskare om man får lov att lyssna på sina egna behov och påta på hemma. Men 1-2 gånger under en lov-vecka kan det vara bra att bli peppad på att göra något och få nya intryck.

Och kanske några kalas per år, för att hålla igång sociala sammanhang, om man har bra kompisar på de kalasen. Några. Per år.

Det jag försöker påpeka är att människor är individer. Och pushar man vissa individer till att prestera på kognitivt max hela tiden så får dom väldigt svårt med till exempel impulskontroll och känsloreglering.

Men dom ska väl få hjälp utifrån nu, så förhoppningsvis löser det sig.

 

[vemsomhelst123]

Jo, fast det är en sak att missa saker på loven, och en annan till vardags om man har en sån hjärna att man ibland blir "sjuk i hjärnan", som TS son själv sa. Och det finns egentligen inga måsten, som en 8-åring missar om dom behöver mycket vilotid hemma.

Man blir trött, om man har vissa hjärntyper. Det räcker gott med stimulit man får i skolan. Man håller hjärnan på topp och håller sig friskare om man får lov att lyssna på sina egna behov och påta på hemma. Men 1-2 gånger under en lov-vecka kan det vara bra att bli peppad på att göra något och få nya intryck.

Och kanske några kalas per år, för att hålla igång sociala sammanhang, om man har bra kompisar på de kalasen. Några. Per år.

Det jag försöker påpeka är att människor är individer. Och pushar man vissa individer till att prestera på kognitivt max hela tiden så får dom väldigt svårt med till exempel impulskontroll och känsloreglering.

Men dom ska väl få hjälp utifrån nu, så förhoppningsvis löser det sig.

Men man kan ju inte anpassa hela familjens liv efter en familjemedlem, har barnet nu några svårigheter så är det klart de behöver beaktas, men mitt barn hade aldrig fått välja att vara inne en hel dag.