Spyr ur mig

Vet inte vart jag ska ta vägen med min ledsenhet över hur saker har blivit. Imorse blev jag örfilad (hårt!) av mitt barn när jag skulle hjälpa honom på med tröjan. Vi var inte i någon dispyt och han såg rätt nöjd och glad ut när han utdelat en ordentlig lavett. Blev så himla ledsen att jag började gråta.

Har ångest hela veckorna hur helgerna ska gå. Först är det simskolan lördag morgon som han hatar, han skriker och gråter tills han knappt får någon luft tills vi får honom ut genom dörren. Då lugnar han ner sig. Men varje gång vi ska ut genom dörren är en jävla kamp.

Pratade med min morsa om att han måste få replessarier för sitt beteende. Åtminstone när han slåss. Och jag har liksom tidigare känt att nä, på vilket sätt ska straff hjälpa? Men det hjälper inte att prata lugnt, eller att bli arg eller ledsen. Så nu ska jag testa att prata med honom om det som hände imorse och förklara att om det händer igen så kommer han få indragna privilegier. Fastän jag känner mig som en skurk, för det lär ju hända igen och då måste vi stå fast vid vad som sagts.

Det enda som får mig att orka nånting alls just nu är hästen. Finns liksom ingen annan plats i livet där jag kan hämta energi just nu. Vet inte vad jag gjort utan honom.

 

[skiesabove]

Jag vet att sonen 100% ser indragen brottning som ett ”straff” Men ja borde ha uttryckt mig annorlunda där

Det ÄR ett straff. Det kommer i efterhand, och är inte en del av ett naturligt händelseförlopp.

Att du blir ledsen och går iväg när du blir slagen är en konsekvens.

Straff leder till att barn lär sig bestraffa. Det skapar antingen ilska som vänder sig utåt, eller ilska och sorg som vänder sig inåt.

Ni riskerar i att hamna i en ond spiral, där du bestraffar och han börjar lära sig att slåss för att bestraffa dig tillbaks (eller så vänder det sig inåt och skadar hans självbild och förmåga till att älska sig själv)

 

[Nytant]

Jag förstår att ni som tar upp NPF som en möjlig förklaring menar väl, men det blir problematiskt om folk ska hålla på och fjärrdiagnosticera ett barn dom aldrig träffat utifrån en text som barnets mamma skrivit i affekt på ett nätforum.

Utifrån de diagnoskriterier som finns för exempelvis autism så finns det typ inga som han uppfyller bortsett från dom som är kopplade till ångest och oro. Han har inga svårigheter i socialt samspel, varken med jämnåriga eller vuxna i övrigt. Han har väl urvecklad icke-verbal kommunikativ förmåga så som minspel och kroppsspråk, samt väldigt lätt för att läsa av andra människor. Han är heller inte sensoriskt känslig utöver det normala. Detta har alltså konstaterats av personer med utbildning inom området, och jag som är hans mamma och lever med honom varje dag ser ingen anledning att ifrågasätta detta.

Nu blir detta lite off topic men jag ser också en viss problematik i att ramen för vad som är normalt beteende eller ”norm” krymper när allt som faller utanför måste kategoriseras enligt diagnos. Det blir ett väldigt fyrkantigt sätt att se på människor, enligt mig. Däremot ser jag absolut att man kan titta på olika strategier som utvecklats med hänsyn till personer med olika diagnoser och utvärdera om det finns något att inspireras av där i det egna föräldraskapet, och det gör jag också.

Jag kanske borde uttryckt mig annorlunda, för det jag framför allt ville kommunicera var att jag känner med dig och din familj och förstår hur otroligt utmanande situationerna kan bli Ledsen om det blev helt fel för dig.

Såna här situationer konfronterar en med den egna mänskligheten. Vi är inte perfekta, även i relationer där vi känner med hela vårt hjärta att den andra förtjänar vårt allra bästa, alltid. Det är inte bara ditt barn som behöver din medkänsla i såna lägen, utan även du själv.

 

[Imogen]

Det ÄR ett straff. Det kommer i efterhand, och är inte en del av ett naturligt händelseförlopp.

Att du blir ledsen och går iväg när du blir slagen är en konsekvens.

Straff leder till att barn lär sig bestraffa. Det skapar antingen ilska som vänder sig utåt, eller ilska och sorg som vänder sig inåt.

Ni riskerar i att hamna i en ond spiral, där du bestraffar och han börjar lära sig att slåss för att bestraffa dig tillbaks (eller så vänder det sig inåt och skadar hans självbild och förmåga till att älska sig själv)

När jag menade att inte vilja leka var en konsekvens menade jag mer att man där och då avslutar leken och går därifrån. Inte att man vid ett senare tillfälle säger "jag vill inte leka den här leken mer eftersom du slog mig sist". Men ja visst kan man se även det tidigare som ett straff också.

 

[Sel]

Det ÄR ett straff. Det kommer i efterhand, och är inte en del av ett naturligt händelseförlopp.

Att du blir ledsen och går iväg när du blir slagen är en konsekvens.

Straff leder till att barn lär sig bestraffa. Det skapar antingen ilska som vänder sig utåt, eller ilska och sorg som vänder sig inåt.

Ni riskerar i att hamna i en ond spiral, där du bestraffar och han börjar lära sig att slåss för att bestraffa dig tillbaks (eller så vänder det sig inåt och skadar hans självbild och förmåga till att älska sig själv)

Fast vänta nu. Att någon inte längre vill leka brottning med en person som ständigt går överstyr och gör illa sina lekkamrater är väl ändå en jättenaturlig konsevens?

 

[skiesabove]

Fast vänta nu. Att någon inte längre vill leka brottning med en person som ständigt går överstyr och gör illa sina lekkamrater är väl ändå en jättenaturlig konsevens?

Ja absolut, det är en konsekvens.

Jag läste det som att han tränar brottning som aktivitet också, och att ta bort den skulle vara straffet. Alltså ta bort en sport. Kanske missförstod.

Det dök inte upp som en möjlighet i mitt huvud, att en förälder hemmatränar eller leker brottning med en 8-åring som har lite humör. Med mycket mindre barn är ju en annan grej, men åttaåringar är stora så ska man kampsporta är det ju säkrast inom ramverk med utbildade tränare.

Min dotter är i samma ålder och har flera kompisar som tränar just brottning som sport, så kan absolut vara min bias .

 

[Sel]

Ja absolut, det är en konsekvens.

Jag läste det som att han tränar brottning som aktivitet också, och att ta bort den skulle vara straffet. Alltså ta bort en sport. Kanske missförstod.

Det dök inte upp som en möjlighet i mitt huvud, att en förälder hemmatränar eller leker brottning med en 8-åring som har lite humör. Med mycket mindre barn är ju en annan grej, men åttaåringar är stora så ska man kampsporta är det ju säkrast inom ramverk med utbildade tränare.

Min dotter är i samma ålder och har flera kompisar som tränar just brottning som sport, så kan absolut vara min bias .

Här är inlägget där TS beskriver vad som händer.

Det är skillnad på straff och konsekvens. Till exempel, sonen gillar att brottas med oss föräldrar, vilket alltid urartar i att han slår oss med knytnävarna. Därav kommer vi nu lägga denna lek på paus, då han uppenbarligen inte kan hantera det.

Jag upplever det som rätt vanligt att barn leker fysiska lekar med sina föräldrar även upp i åldrarna. Jösses vad vi lekt jage och kittelbrottning och annat i vår familj, min bror gör detsamma med sina.

 

[Shaggy]

Är det verkligen så komplicerat att vara förälder som tex @skiesabove gör det till? Det verkar ju ligga på nivån att man ska ha disputerat i barnpsykologi samt vara en övermänniska utan känslor (vare sig fysiska eller psykiska) och ett tålamod som kan jämföras med en stens.
På riktigt tar verkligen barnen skada av att föräldrarna säger att vi vill inte brottas, jag gissar att det det betyder fysisk lek, mer eftersom du slår oss och varför måste fysiska lekar skötas via organiserad idrottsutövning?
Är det så här komplicerat så borde 99% av befolkningen beläggas med avelsförbud.
Tack och lov att jag inga barn har

 

[animalasia]

Fast vänta nu. Att någon inte längre vill leka brottning med en person som ständigt går överstyr och gör illa sina lekkamrater är väl ändå en jättenaturlig konsevens?

Jag tänker att det också är en rimlig konsekvens. Att förstå vad en konsekvens är, är något man lär sig genom erfarenhet.

 

[Sel]

Är det verkligen så komplicerat att vara förälder som tex @skiesabove gör det till? Det verkar ju ligga på nivån att man ska ha disputerat i barnpsykologi samt vara en övermänniska utan känslor (vare sig fysiska eller psykiska) och ett tålamod som kan jämföras med en stens.
På riktigt tar verkligen barnen skada av att föräldrarna säger att vi vill inte brottas, jag gissar att det det betyder fysisk lek, mer eftersom du slår oss och varför måste fysiska lekar skötas via organiserad idrottsutövning?
Är det så här komplicerat så borde 99% av befolkningen beläggas med avelsförbud.
Tack och lov att jag inga barn har

Jag tolkar det ockå som helt normal fysisk lek. Man slänger runt i soffan, håller fast och kittlas eller lekbråkar i snön. Sådana saker.

 

[skiesabove]

Är det verkligen så komplicerat att vara förälder som tex @skiesabove gör det till? Det verkar ju ligga på nivån att man ska ha disputerat i barnpsykologi samt vara en övermänniska utan känslor (vare sig fysiska eller psykiska) och ett tålamod som kan jämföras med en stens.
På riktigt tar verkligen barnen skada av att föräldrarna säger att vi vill inte brottas, jag gissar att det det betyder fysisk lek, mer eftersom du slår oss och varför måste fysiska lekar skötas via organiserad idrottsutövning?
Är det så här komplicerat så borde 99% av befolkningen beläggas med avelsförbud.
Tack och lov att jag inga barn har

Nä. Jag råkar ha ett sätt att kommunicera som avslöjar att jag pluggat mycket hela mitt liv.

Men med vanlig empati, att träna på att släppa sina egna känsloreaktioner på något ett djur/barn gör, och att vara den vuxna i relationen och reflektera över det man gjort och vad resultatet blev så kommer man långt.

Vi har ju till och med bra ordspråk som lär ut förhållningssättet:

Barn gör som man gör, inte som man säger.

 

[skiesabove]

Om man har ett barn med ett behov av fysisk lek, som dom inte får utlopp på via skolan, och som man inte kan/vill lösa hemma för att det går överstyr och man får ta emot smällar, så är det väl helt naturligt och logiskt att engagera barnet i en kampsport?

Ser inte att det skulle vara något komplicerat eller övermänskligt i det resonemanget, så har ju som sagt flera föräldrar i min dotters krets löst det.

Skojbrottas och slänga lite i soffan är en helt annan grej, det borde inte kunna komma smällar som en vuxen blir ledsen av i den situationen. Dom gränserna etablerar man väl i 3-4 års åldern?

Kommer knytnävsslag i skojbrottningen så är det helt rätt och rimligt att inte skojbrottas mer, och bara en konsekvens.

Men om TS tänker ta bort lek och föräldraumgänge för att barnet slåss i andra sammanhang, så är det ju faktiskt ett straff. Ett som gör rätt ont för ett barn, som i grunden kanske bara har problem med impulskontroll. Vad händer i barnets huvud då? "Mamma vill inte ha roligt med mig, för jag är dum och kan inte kontrollera mig själv." Skillnaden mellan konsekvens och straff i den situationen har med tid att göra. Och att barn har svårt att greppa konsekvens över långa tidsintervall, för hjärnan är inte fullt kapabel till det förrän runt 25 år.

Jag tycker nytants svar var jättebra.

 

[Mabuse]

Jag vet att sonen 100% ser indragen brottning som ett ”straff” Men ja borde ha uttryckt mig annorlunda där

Fast det är ju inte ett straff. Jag vet inte om det skulle funka för dig, men för mina barn har jag presenterat det som att om man inte klarar att göra X för att det är för svårt, då är man för liten än, och måste växa lite först. Typ: Om man inte klarar att ha en boll utan att sparka den genom rutorna, då var bollen för svår. Eller om man inte klarar att brottas utan att göra illa den man brottas med, då var brottningen för svår, och man får göra nåt enklare.

För det är ju så det är, tänker jag. En treåring klarar inte att gå till parken själv utan att springa ut i trafiken, det är för svårt. Men en åttaåring klarar det. Frihet under ansvar, typ. Om man inte klarar ansvaret, då var det för svårt, och man får ett lite mindre ansvar att växa i.

I det här fallet, med en åttaåring, skulle jag nog försöka prata med honom om lördagarna och simningen. Att det inte funkar att ha det som ni har det på lördagar, och gemensamt försöka hitta en annan lösning, där det inte blir bråk varje gång ni ska iväg. Vad är det som gör att han blir så arg när han ska till simningen? Vad kan man göra så att man löser problemet?

 

[Mabuse]

När jag menade att inte vilja leka var en konsekvens menade jag mer att man där och då avslutar leken och går därifrån. Inte att man vid ett senare tillfälle säger "jag vill inte leka den här leken mer eftersom du slog mig sist". Men ja visst kan man se även det tidigare som ett straff också.

Jag skulle nog säga att även det är en naturlig konsekvens. Det är ju vad som kommer hända i skolan och livet i stort också sen - om man slåss när man leker en viss lek vill kompisarna inte leka den leken med en sen, för de vill inte ha stryk.

Ett straff är väl däremot "Du slog mig, så nu får du inget godis på lördag". Dvs, ingen logisk koppling alls mellan handlingen och resultatet. "Du slog mig, så jag vill inte leka med dig längre" är däremot en konsekvens.

 

[Mabuse]

Fast det är ju inte ett straff. Jag vet inte om det skulle funka för dig, men för mina barn har jag presenterat det som att om man inte klarar att göra X för att det är för svårt, då är man för liten än, och måste växa lite först. Typ: Om man inte klarar att ha en boll utan att sparka den genom rutorna, då var bollen för svår. Eller om man inte klarar att brottas utan att göra illa den man brottas med, då var brottningen för svår, och man får göra nåt enklare.

För det är ju så det är, tänker jag. En treåring klarar inte att gå till parken själv utan att springa ut i trafiken, det är för svårt. Men en åttaåring klarar det. Frihet under ansvar, typ. Om man inte klarar ansvaret, då var det för svårt, och man får ett lite mindre ansvar att växa i.

I det här fallet, med en åttaåring, skulle jag nog försöka prata med honom om lördagarna och simningen. Att det inte funkar att ha det som ni har det på lördagar, och gemensamt försöka hitta en annan lösning, där det inte blir bråk varje gång ni ska iväg. Vad är det som gör att han blir så arg när han ska till simningen? Vad kan man göra så att man löser problemet?

Så, om barnet sparkar boll inomhus fast man inte får, så säger man inte "Du får inte sparka boll! Som straff tar jag bollen, och du får inte tillbaka den förrän imorgon!" utan "Bollen var för svår för dig, för du klarade inte att ha den utan att sparka på den inomhus. Då får du ha nallen/den här mjuka bollen/whatever istället, den är enklare för den kan man inte sparka på samma sätt." alternativt "Det var för svårt att ha bollen inomhus, ska du ha den bollen får du gå till fotbollsplanen/lekplatsen/etc."

 

[Piaff]

Jag skulle nog säga att även det är en naturlig konsekvens. Det är ju vad som kommer hända i skolan och livet i stort också sen - om man slåss när man leker en viss lek vill kompisarna inte leka den leken med en sen, för de vill inte ha stryk.

Ett straff är väl däremot "Du slog mig, så nu får du inget godis på lördag". Dvs, ingen logisk koppling alls mellan handlingen och resultatet. "Du slog mig, så jag vill inte leka med dig längre" är däremot en konsekvens.

Det lät väl som att det blev lite missförstånd här och att @skiesabove uppfattade det som att situationen var mer ”du slog mig så du får inte vara med på organiserad brottningsträning” = Bli av med en hobby?

 

[skiesabove]

Det lät väl som att det blev lite missförstånd här och att @skiesabove uppfattade det som att situationen var mer ”du slog mig så du får inte vara med på organiserad brottningsträning” = Bli av med en hobby?

Japp.

Men efter omläsning med tillägget:

Om du slåss när vi skojbrottas vill jag inte skojbrottas mer = naturlig konsekvens

Om du slår mig när vi ska till badet vill jag inte skojbrottas mer = straff

 

[skogaliten]

Varför vill barnet inte gå till simning?

Måste barnet gå till simning?

Ja, barn behöver lära sig simma, men om man upplever miljön i badhuset som vedervärdig eller att det finns "folk" där som man inte kan hantera, så kanske man kan få slippa simma, åtminstone just nu.

Att hitta en aktivitet som passar för en viss individ, är kanske inte så lätt alla gånger, men varför tvinga till något som verkar ge stora obehag?

Vad vill barnet själv?

 

[animalasia]

Är det verkligen så komplicerat att vara förälder som tex @skiesabove gör det till? Det verkar ju ligga på nivån att man ska ha disputerat i barnpsykologi samt vara en övermänniska utan känslor (vare sig fysiska eller psykiska) och ett tålamod som kan jämföras med en stens.
På riktigt tar verkligen barnen skada av att föräldrarna säger att vi vill inte brottas, jag gissar att det det betyder fysisk lek, mer eftersom du slår oss och varför måste fysiska lekar skötas via organiserad idrottsutövning?
Är det så här komplicerat så borde 99% av befolkningen beläggas med avelsförbud.
Tack och lov att jag inga barn har

Nejdå det krävs inte en lång utbildning. Även de som är utbildade barnpsykologer, specialpedagoger osv är ju i relation till sitt eget/egna barn, en vanlig förälder med samma oro och känsla av otillräcklighet i perioder. Det är viktigt att skilja på professionell yrkeskunskap och privatlivet.

 

[animalasia]

Fast det är ju inte ett straff. Jag vet inte om det skulle funka för dig, men för mina barn har jag presenterat det som att om man inte klarar att göra X för att det är för svårt, då är man för liten än, och måste växa lite först. Typ: Om man inte klarar att ha en boll utan att sparka den genom rutorna, då var bollen för svår. Eller om man inte klarar att brottas utan att göra illa den man brottas med, då var brottningen för svår, och man får göra nåt enklare.

För det är ju så det är, tänker jag. En treåring klarar inte att gå till parken själv utan att springa ut i trafiken, det är för svårt. Men en åttaåring klarar det. Frihet under ansvar, typ. Om man inte klarar ansvaret, då var det för svårt, och man får ett lite mindre ansvar att växa i.

I det här fallet, med en åttaåring, skulle jag nog försöka prata med honom om lördagarna och simningen. Att det inte funkar att ha det som ni har det på lördagar, och gemensamt försöka hitta en annan lösning, där det inte blir bråk varje gång ni ska iväg. Vad är det som gör att han blir så arg när han ska till simningen? Vad kan man göra så att man löser problemet?

Fast det sättet som du beskriver bygger på en barnsyn som jag hävdar är väldigt gammaldags. Att förmågor är främst kopplat till utveckling och ålder. Idag har ju forskning visat att barns kunskaper och förmågor är något som barnet lär sig genom erfarenhet och med stöd av någon som är mer kunnig. Dvs en treåring kan klara av att spela boll inomhus om hen getts möjlighet att lära sig det. Men det kräver ju att någon guidar och stöttar barnet.

 

[Teilani]

@miumiu jag har bara en sak att säga, efter att ha läst flera trådar om hur du har det.

Du är en fantastisk mamma!