Spyr ur mig

Vet inte vart jag ska ta vägen med min ledsenhet över hur saker har blivit. Imorse blev jag örfilad (hårt!) av mitt barn när jag skulle hjälpa honom på med tröjan. Vi var inte i någon dispyt och han såg rätt nöjd och glad ut när han utdelat en ordentlig lavett. Blev så himla ledsen att jag började gråta.

Har ångest hela veckorna hur helgerna ska gå. Först är det simskolan lördag morgon som han hatar, han skriker och gråter tills han knappt får någon luft tills vi får honom ut genom dörren. Då lugnar han ner sig. Men varje gång vi ska ut genom dörren är en jävla kamp.

Pratade med min morsa om att han måste få replessarier för sitt beteende. Åtminstone när han slåss. Och jag har liksom tidigare känt att nä, på vilket sätt ska straff hjälpa? Men det hjälper inte att prata lugnt, eller att bli arg eller ledsen. Så nu ska jag testa att prata med honom om det som hände imorse och förklara att om det händer igen så kommer han få indragna privilegier. Fastän jag känner mig som en skurk, för det lär ju hända igen och då måste vi stå fast vid vad som sagts.

Det enda som får mig att orka nånting alls just nu är hästen. Finns liksom ingen annan plats i livet där jag kan hämta energi just nu. Vet inte vad jag gjort utan honom.

 

[Shaggy]

Men man kan ju inte anpassa hela familjens liv efter en familjemedlem, har barnet nu några svårigheter så är det klart de behöver beaktas, men mitt barn hade aldrig fått välja att vara inne en hel dag.

Det är väl ändå en gigantisk skillnad på att vara inne en hel dag och att delta i en aktivitet alternativt umgås med folk utanför familjen?
Jag kan tycka sånt är jättekul men kostnaden i energi gör det inte alltid värt det, eller snarare väldigt sällan värt det.

 

[skiesabove]

Men man kan ju inte anpassa hela familjens liv efter en familjemedlem, har barnet nu några svårigheter så är det klart de behöver beaktas, men mitt barn hade aldrig fått välja att vara inne en hel dag.

Vem sa något om hela familjen? Du som förälder kan ju välja på att vara ute på gården eller inne, barnet är ju 8 år.

Behöver man göra ärenden tar man antingen med barnet, eller så stannar någon annan hemma med barnet. Och att följa med och handla är inte samma sak som aktiviteter för barnets skull.

Jag har dragit med mitt barn på mina grejer sen hon var 3 månader, inklusive hästclinics. Som liten satt hon i bärsele eller sjal, som lite äldre tog jag med leksaker, nu när hon är 8 tar jag med bok, ritblock, mobil. Då gör vi det för mina behov.

Om vi ska på någon aktivitet för henne så är det ju för henne vi gör det - då har jag inga andra planer utan hänger med/finns i bakgrunden, och har med bok och mobil till mig själv... Vi gör aktiviteten för hennes behov.

Om vi är hemma hela dagen så brukar jag hjälpa henne att byta aktiviteter (framförallt begränsa skärmtid), och så får hon hänga med mig utomhus en sväng för att få frisk luft om hon inte själv vill springa iväg till en kompis eller något. Men det är milsvida skillnad på att hänga utomhus ett tag och att åka på arrangerad aktivitet.

I TS fall är det ju dessutom två föräldrar med i bilden. Jag ser verkligen inte att "hela familjen måste anpassa sig" för att en 8-åring helst är hemma. Åttaåringen kan få vara hemma utan att man tullar på de andras behov, mer än vad som är det rimliga samspelet i en familj. Det är ju trots allt ständigt kompromisser när man lever ihop med andra människor.

 

[Libbsticka]

Usch vad jobbigt ni har det! Låter som ni gör ett fantastiskt jobb och skönt att ni får hjälp. Förstår att du känner dig frustrerad och besviken över hur det blivit. Du har absolut rätt att reagera när han slår dig! Det är inte ok någonstans! Vad säger han är anledningen att han slog dig när ni pratar om det?

 

[miumiu]

Usch vad jobbigt ni har det! Låter som ni gör ett fantastiskt jobb och skönt att ni får hjälp. Förstår att du känner dig frustrerad och besviken över hur det blivit. Du har absolut rätt att reagera när han slår dig! Det är inte ok någonstans! Vad säger han är anledningen att han slog dig när ni pratar om det?

Han säger nånting i stil med ”men du (med emfas på du) gjorde någonting som jag inte ville”. Och då sa jag att det var dumt av mig men att man ändå inte får slåss, och det vet han ju. Han är också väldigt bra på perspektivbyte och skulle aldrig aldrig slå ett annat barn tex, han har hög impulskontroll i andra situationer. Jag har bevittnat när andra barn puttas och han lugnt flyttar sig och säger ”lägg av”, konflikter som uppstår i skolan försöker han lösa verbalt och går inte det tar han hjälp av pedagogerna.

Värt att betona är att vi såklart har jättefina stunder också och han är väldigt kärleksfull, både fysiskt och verbalt. Men han är väldigt orienterad på oss föräldrar fortfarande. Tex var han på Leos lekland med några gamla kompisar från förskolan i helgen och dom andra papporna kunde sitta och fika i caféet medan sonens pappa fick hänga honom i hasorna hela tiden. Och han har stenkoll på vart man är. Och min känsla är att ilskan som riktas mot oss i olika situationer är för att han inte vill ha det såhär egentligen. Han vill kunna slappna av och fokusera helt på leken med sina kompisar, utan att behöva bry sig om vart pappa är. Han behöver kunna känna att pappa finns där när han behövs, även om han inte är inom synfält exakt hela tiden.

 

[Lingon]

Ja, att han inte vill nånting alls var väl att ta i, men han har grav separationsångest och vill oftast inte lämna hemmet alls. Hans instinktiva svar på frågan om han vill göra någonting utanför hemmet är alltid nej. Så han behöver övertalas till, eller övertygas om det mesta. När hemmet väl är lämnat sas blir det lättare, och han hade missat väldigt mycket roliga stunder med kompisar, utflykter, resor, aktiviteter etc om han hade fått bestämma. För då hade vi alltid suttit hemma

Men hemma gillar han som sagt att brottas med oss föräldrar och pyssla, leka, kolla på TV och spela spel. Ganska vanliga saker skulle jag gissa för ett barn i hans ålder. Han gillar att rita och vi har försökt få honom intresserad av att gå med i någon typ av skapande verksamhet för barn men det blir tvärnej där också, och helt ärligt känner jag att jag liksom lite får välja mina strider då energinivån är nere på 0 periodvis.

Jag kan rekommendera Kulturskolan! Mitt försiktiga barn som inte trivts in nån idrottsförening trivs bra på Kulturskolan. Det är lugnare där, de kurser mitt barn går är det färre barn och det är inte alls så hysteriskt och prestationsinriktat som jag uppfattat de flesta idrottsföreningar vi provat. Det är en helt annan mentalitet på Kulturskolan!

 

[vemsomhelst123]

Han säger nånting i stil med ”men du (med emfas på du) gjorde någonting som jag inte ville”. Och då sa jag att det var dumt av mig men att man ändå inte får slåss, och det vet han ju. Han är också väldigt bra på perspektivbyte och skulle aldrig aldrig slå ett annat barn tex, han har hög impulskontroll i andra situationer. Jag har bevittnat när andra barn puttas och han lugnt flyttar sig och säger ”lägg av”, konflikter som uppstår i skolan försöker han lösa verbalt och går inte det tar han hjälp av pedagogerna.

Värt att betona är att vi såklart har jättefina stunder också och han är väldigt kärleksfull, både fysiskt och verbalt. Men han är väldigt orienterad på oss föräldrar fortfarande. Tex var han på Leos lekland med några gamla kompisar från förskolan i helgen och dom andra papporna kunde sitta och fika i caféet medan sonens pappa fick hänga honom i hasorna hela tiden. Och han har stenkoll på vart man är. Och min känsla är att ilskan som riktas mot oss i olika situationer är för att han inte vill ha det såhär egentligen. Han vill kunna slappna av och fokusera helt på leken med sina kompisar, utan att behöva bry sig om vart pappa är. Han behöver kunna känna att pappa finns där när han behövs, även om han inte är inom synfält exakt hela tiden.

Det låter verkligen som det barnet jag känner. Dom har verkligen fått bra hjälp, men det har också växt bort mycket. Det är ju jättebra att ni får hjälp, även om han inte har någon diagnos behöver ni kanske alla verktyg. Det behöver nog alla föräldrar egentligen.

 

[TinyWiny]

Men man kan ju inte anpassa hela familjens liv efter en familjemedlem, har barnet nu några svårigheter så är det klart de behöver beaktas, men mitt barn hade aldrig fått välja att vara inne en hel dag.

I det här fallet handlade det inte om att vara inne en hel dag utan om att åka på aktivitet. Skillnaden är enorm. Endel föräldrar resonerar tyvärr som du. Det är sorgligt. I den här familjen finns det två vuxna. De kan välja att en är med barnet och den andre gör sådant hen vill. Att tvinga med sig barn som far illa av det ser inte jag som något gott föräldraskap. Att en föräldrar trivs med något innebär inte att barnet är likadant.

 

[Libbsticka]

Men i det här fallet handlar det ju inte om föräldrar som tvingar iväg barnet för sin skull. De står ju där och tar konflikter och fysiska smällar för att få iväg barnet på aktiviteter för hans skull. Det är väldigt lätt att fastna i tankefällan att lyssna på barnet i dess obehagskänslor. Men när dessa obehagskänslor är orimliga gör man ju barnet en fruktansvärd björntjänst där varje gång man följer rädslan låter den växa och gör barnets värld mindre och ökar risken för psykisk ohälsa i vuxen ålder. Har barnet autism är det ju en annan femma då det behöver återhämtning efter mycket stimuli i skolan som någon nämnt. Men i detta fallet har ju föräldrarna med mycket kunskap tagit rätt hjälp och utrett barnet och uteslutit autism. Tycker det är mycket dömmande i tråden mot mamman som gör ett fantastiskt jobb i en svår situation.

 

[Shaggy]

Men i det här fallet handlar det ju inte om föräldrar som tvingar iväg barnet för sin skull. De står ju där och tar konflikter och fysiska smällar för att få iväg barnet på aktiviteter för hans skull. Det är väldigt lätt att fastna i tankefällan att lyssna på barnet i dess obehagskänslor. Men när dessa obehagskänslor är orimliga gör man ju barnet en fruktansvärd björntjänst där varje gång man följer rädslan låter den växa och gör barnets värld mindre och ökar risken för psykisk ohälsa i vuxen ålder. Har barnet autism är det ju en annan femma då det behöver återhämtning efter mycket stimuli i skolan som någon nämnt. Men i detta fallet har ju föräldrarna med mycket kunskap tagit rätt hjälp och utrett barnet och uteslutit autism. Tycker det är mycket dömmande i tråden mot mamman som gör ett fantastiskt jobb i en svår situation.

Att behöver extra återhämtning efter tex skolan är i min värld inget som är förbehållet autister. Det finns massor av folk som har det draget helt utan diagnos. Givetvis får man inte låta barnet isolera sig helt men det kan ju inte barnet heller göra iom att det går i skolan. Jag förstår faktiskt inte den här stressen med att ALLA måste vara så extremt sociala jämnt och ständigt. Visst man måste testa sina gränser men någonstans får man kanske acceptera att det inte är normalt för 100% av mänskligheten att vara supersocial.
Det här med att vara social har gått till extrem överdrift tycker jag. Naturligt tror man ju att iv lever i flockar om ca 25 individer (om jag minns rätt). Idag så har en 7-åring ett kontaktnät på långt långt mer än så. Varför ska man då tvinga barnet till något så onaturligt som att få ännu fler kontakter? Antalet ligger ju redan över det som är naturligt. Varför kan vi inte istället acceptera att vi är olika?
I det här fallet kanske det kan räcka med simningen, som ju är viktig att lära sig, och låta barnet växa i lugn och ro i övrigt. (och detta inte för att klaga på @miumiu som verkar göra ett jättebra jobb)

 

[Johanna1988]

Men varför ska han ut på utflykter och aktiviteter om han inte gillar det? Det räcker väl gott med det som skolan arrangerar?

Du kan väl åka på de utflykter och aktiviteter du behöver för dina behov på din tid, och låta han pyssla på med sånt han gillar istället?

Vet du, jag tycker du får tagga ner lite i den här tråden, du tolkat väldigt mycket inlägg utifrån dig själv upplever jag (ditt barn går på brottning = TS barn har brottning som aktivitet, som inte står någonstans tex). Om du läser vad TS skrivit så står det att de HAR kontakt med vården, och att de blivit uppmanade att låta honom gå på simskola, samt att när de väl kommer ut genom dörren och med resurs på simskolan funkar det bra.

TS, jag har lästa andra trådar av dig, och jag tycker du verkar vara en jättebra förälder, ta hjälp av de instanser ni har och landa i att man som förälder är inte perfekt, men försöker man sitt allra bästa så räcker det långt

 

[Johanna1988]

Men i det här fallet handlar det ju inte om föräldrar som tvingar iväg barnet för sin skull. De står ju där och tar konflikter och fysiska smällar för att få iväg barnet på aktiviteter för hans skull. Det är väldigt lätt att fastna i tankefällan att lyssna på barnet i dess obehagskänslor. Men när dessa obehagskänslor är orimliga gör man ju barnet en fruktansvärd björntjänst där varje gång man följer rädslan låter den växa och gör barnets värld mindre och ökar risken för psykisk ohälsa i vuxen ålder. Har barnet autism är det ju en annan femma då det behöver återhämtning efter mycket stimuli i skolan som någon nämnt. Men i detta fallet har ju föräldrarna med mycket kunskap tagit rätt hjälp och utrett barnet och uteslutit autism. Tycker det är mycket dömmande i tråden mot mamman som gör ett fantastiskt jobb i en svår situation.

Jag håller helt med.

 

[Johanna1988]

I det här fallet handlade det inte om att vara inne en hel dag utan om att åka på aktivitet. Skillnaden är enorm. Endel föräldrar resonerar tyvärr som du. Det är sorgligt. I den här familjen finns det två vuxna. De kan välja att en är med barnet och den andre gör sådant hen vill. Att tvinga med sig barn som far illa av det ser inte jag som något gott föräldraskap. Att en föräldrar trivs med något innebär inte att barnet är likadant.

Exakt på vilket sätt far TS barn ILLA av att komma iväg till simskolan? (Som de blivit uppmanade till att göra från yttre kontakt, som träffat barnet, och inte bara läst om det på ett internetforum).

 

[vemsomhelst123]

I det här fallet handlade det inte om att vara inne en hel dag utan om att åka på aktivitet. Skillnaden är enorm. Endel föräldrar resonerar tyvärr som du. Det är sorgligt. I den här familjen finns det två vuxna. De kan välja att en är med barnet och den andre gör sådant hen vill. Att tvinga med sig barn som far illa av det ser inte jag som något gott föräldraskap. Att en föräldrar trivs med något innebär inte att barnet är likadant.

Jag tycker du fått bra svar redan. Jag uppfattade ts som att det var lite såhär med allt, typ bara gå ut och cykla/gå eller vad det nu kan vara. Men jag kan ha tolkat fel. Den enda aktiviteten som ts skrivit om är ju simskolan och där har de ju både extra resurs och diskuterat med vården. Så jag har läst tråden som att om barnet själv fick välja så blir det inte så mycket gjort alls utöver det obligatoriska, vilket jag inte hade känt var ok om det hade gällt mitt barn.

 

[miumiu]

Jag tycker du fått bra svar redan. Jag uppfattade ts som att det var lite såhär med allt, typ bara gå ut och cykla/gå eller vad det nu kan vara. Men jag kan ha tolkat fel. Den enda aktiviteten som ts skrivit om är ju simskolan och där har de ju både extra resurs och diskuterat med vården. Så jag har läst tråden som att om barnet själv fick välja så blir det inte så mycket gjort alls utöver det obligatoriska, vilket jag inte hade känt var ok om det hade gällt mitt barn.

Det är rätt uppfattat, vi kan fråga "vill du åka till Lekia och välja vad du vill?" och hans instinktiva svar är ändå nej. Men det är inte som att han inte är peppad sedan när vi väl kommit ut genom dörren.

Saker blir också svårare ju mer sällan dom sker. Har han exempelvis missat en simlektion pga lov/sjukdom eller liknande blir det 100 resor värre nästa gång vi ska dit. Han lider av grav förväntansångest, kan vara jättepeppad på disco/födelsedagskalas och liknande men sen när vi ska ut genom dörren kan han känna sig ful, fel klädd, brydd om att en specifik person kommer vara där/inte där osv och då kommer det där motståndet som ett brev på posten.

 

[EmmaBovary]

Det är rätt uppfattat, vi kan fråga "vill du åka till Lekia och välja vad du vill?" och hans instinktiva svar är ändå nej. Men det är inte som att han inte är peppad sedan när vi väl kommit ut genom dörren.

Saker blir också svårare ju mer sällan dom sker. Har han exempelvis missat en simlektion pga lov/sjukdom eller liknande blir det 100 resor värre nästa gång vi ska dit. Han lider av grav förväntansångest, kan vara jättepeppad på disco/födelsedagskalas och liknande men sen när vi ska ut genom dörren kan han känna sig ful, fel klädd, brydd om att en specifik person kommer vara där/inte där osv och då kommer det där motståndet som ett brev på posten.

Haha, känner en stor igenkänning i hur du beskriver din son, särskilt delen om förväntansångesten. Trots att jag är 37 år gammal...

 

[miumiu]

Jag tror att en del av problemet också ligger hos mig och vilka känslor hans beteende triggar i mig. Det är ju liksom inte som att jag inte kan relatera till den känslan som han är i när han sätter sig på tvären. Jag var nog lite likadan som barn, fast absolut mindre utåtagerande. Men min mamma brukar ta anekdoten om när vi skulle på midsommarfirande en sommar och jag klamrar mig fast i dörrlister och bara illvrålar att "Jag vill inte gåååå!" som exempel. Så jo jag vet ju vilken känsla han är i. Och min instinktiva reaktion har då ofta blivit att jag vill ta bort det som är jobbigt, istället för att lära honom hantera det som känns jobbigt.

Men vi har pratat en del om att känslor bara är just känslor och att dom inte kan skada oss, även om det känns så just precis när man är mitt i dom. Och det känns som att han ändå förstår detta på ett teoretiskt plan, och han har faktiskt blivit lite lugnad när vi har pratat om det så.

 

[TinyWiny]

Exakt på vilket sätt far TS barn ILLA av att komma iväg till simskolan? (Som de blivit uppmanade till att göra från yttre kontakt, som träffat barnet, och inte bara läst om det på ett internetforum).

Jag har aldrig påstått att Ts barn far illa. Det var inte vad jag svarade på.

 

[TinyWiny]

Jag tror att en del av problemet också ligger hos mig och vilka känslor hans beteende triggar i mig. Det är ju liksom inte som att jag inte kan relatera till den känslan som han är i när han sätter sig på tvären. Jag var nog lite likadan som barn, fast absolut mindre utåtagerande. Men min mamma brukar ta anekdoten om när vi skulle på midsommarfirande en sommar och jag klamrar mig fast i dörrlister och bara illvrålar att "Jag vill inte gåååå!" som exempel. Så jo jag vet ju vilken känsla han är i. Och min instinktiva reaktion har då ofta blivit att jag vill ta bort det som är jobbigt, istället för att lära honom hantera det som känns jobbigt.

Men vi har pratat en del om att känslor bara är just känslor och att dom inte kan skada oss, även om det känns så just precis när man är mitt i dom. Och det känns som att han ändå förstår detta på ett teoretiskt plan, och han har faktiskt blivit lite lugnad när vi har pratat om det så.

Separationsångest är svårt. Jag har i min absoluta närhet haft en individ med så svår separationsångest att varje förflyttning från en miljö till en annan innebar totalt ångestpåslag. Gå in på toa från utelek, total ångest. Gå ut på gården, total ångest osv. osv. Ibland gick det inte att byta från sovrum till vardagsrum utan ångestpåslag. Det är helt fruktansvärt och självklart triggar det ens känslor och framförallt när du har haft samma problematik själv. Jag fick separationsångest som biverkning av en medicin en gång. Det pågick i fyra veckor innan jag avbröt medicineringen. Det var fullkomligt vidrigt och det var då för min del "bara" att jag fick ont i magen, mådde illa och hade känslan av att jag hade glömt något väldigt viktigt när jag skulle gå ut. Inte så illa som det kan vara alltså men det var tillräckligt jobbigt för att jag inte ville fortsätta och se om det gick över så jag har full förståelse för hur jobbigt det kan vara.

Jag vet att när det är en sådan sak som triggar en så kan det vara väldigt svårt att veta vad som är en aktivitet barnet faktiskt känner obehag inför eller om det är obehaget inför själva förflyttningen. Nu vet ni ju med simningen att det är en aktivitet han faktiskt känner lite positiva känslor inför och då kan man angripa det ifrån en annan synvinkel och diskutera med barnet som i sin tur kan diskutera med sig själv. Att man gör känslorna man känner synliga genom att rita dem, göra modellgubbar, tygdockor eller annat som får representera känslorna så att de blir synliga och helst också kännbara kan vara ett sätt att också kunna prata med dem. Att säga att jag hör dig, jag känner dig, jag är i den här känslan nu är viktigt precis som det är viktigt att genom att göra känslan synlig diskutera känslan med sitt intellekt. Att man kan känna känslan men samtidigt med sitt intellekt veta att ja, jag känner såhär men den här känslan som känns just nu är inte en känsla som gör att jag mår väl eller som skyddar mig utan det är en känsla som hindrar mig och därför väljer jag att bortse ifrån den. Andra känslor som att man blir rädd när det åker en bil fort förbi en eller att man känner värme och närhet av de man tycker om är ju känslor som är bra för oss. Vi ska bli rädda så vi aktar oss och vi ska känna kärleksfulla känslor för att de gör att vi mår bra. Som exempel.
Det var genom att diskutera med mig själv som jag överlevde den överjävliga pmds,en jag hade. Tre av fem veckor vågade jag inte sätta mig i bilen ensam för jag visste inte om jag skulle kunna häva impulsen att köra in i en bergvägg. Så vidrigt. I andra sammanhang kunde jag diskutera med mig själv, dvs. göra som jag beskrivit ovan att man skiljer på sitt intellekt och sina känslor men när jag körde bil vågade jag inte lita på att impulsen inte tog över så då löste jag det genom att ta med hunden om ingen annan kunde åka med för jag visste att jag aldrig skulle göra något som kunde skada någon annan.

Att prata med känslorna kommer såklart inte lösa problemet magiskt men det är något man kan göra varje dag för att träna sig på att kunna skilja på impulsen att följa känslan och på att följa sitt intellekt och lära sig när man behöver göra vad. Det är en sak man rent praktiskt kan göra och för många kan bara det faktum att man gör något kännas bra.

Önskar er alla lycka till

 

[SaraXX]

Jag svarar lite brett här med några av mina erfarenheter. Min äldsta har haft stort behov av att ha koll på mig och vara nära mig. Jag har ibland kallat honom för min lilla satellit Så sent som i 1an vågade han inte gå utan mig in i ett rum för att hämta tex strumpor.
Nu går han i femman och åker hem med skolbussen och är själv hemma som vilken unge som helst. Det har bara tagit lite längre tid, och har fått lov att göra det.

Angående aktiviteter så finns det i vår stad teknikkurser för barn. Det har varit jättebra för honom, har har gått programmering, 3D-print etc. Lugnare än sportaktiviteter. Nu har han dock kommit på att han vill köra padel, så det gör han!

 

[miumiu]

Frågade sonen i förbifarten på väg ut till stallet idag om det kändes ok med simskolan imorgon och han svarar ”Inte bara okej, utan mega-okej”. Vet ju inte hur han kommer känna imorgon bitti när jag ska ha upp honom 6.30 men jag håller tummarna att det iaf känns överkomligt då med.

För övrigt har vi ju pausat brottningsmatcherna här hemma tills vidare då dom alltid urartar i våld. Vi har självklart frågat massvis med gånger om han vill testa brottning som fritidsaktivitet men han har varit helt anti alla fritidsaktiviteter. Men nu har han ändrat sig och vill testa. Man kan testa 3 ggr gratis tydligen, och sporthallen ligger alldeles jämte simhallen så jag tänker att vi går dit och kikar på lokalerna imorgon efter simningen. Så gjorde vi när han skulle på ridläger i somras också, vi var där och hälsade på flera gånger innan själva lägret och jag upplever att det hjälper honom om han vet vart det är han ska innan och liksom har en bild av stället.