Spyr ur mig

Vet inte vart jag ska ta vägen med min ledsenhet över hur saker har blivit. Imorse blev jag örfilad (hårt!) av mitt barn när jag skulle hjälpa honom på med tröjan. Vi var inte i någon dispyt och han såg rätt nöjd och glad ut när han utdelat en ordentlig lavett. Blev så himla ledsen att jag började gråta.

Har ångest hela veckorna hur helgerna ska gå. Först är det simskolan lördag morgon som han hatar, han skriker och gråter tills han knappt får någon luft tills vi får honom ut genom dörren. Då lugnar han ner sig. Men varje gång vi ska ut genom dörren är en jävla kamp.

Pratade med min morsa om att han måste få replessarier för sitt beteende. Åtminstone när han slåss. Och jag har liksom tidigare känt att nä, på vilket sätt ska straff hjälpa? Men det hjälper inte att prata lugnt, eller att bli arg eller ledsen. Så nu ska jag testa att prata med honom om det som hände imorse och förklara att om det händer igen så kommer han få indragna privilegier. Fastän jag känner mig som en skurk, för det lär ju hända igen och då måste vi stå fast vid vad som sagts.

Det enda som får mig att orka nånting alls just nu är hästen. Finns liksom ingen annan plats i livet där jag kan hämta energi just nu. Vet inte vad jag gjort utan honom.

 

[SaraXX]

Åh vad jobbigt! Min äldsta slog mig massor en period, när han var runt fyra eller så. Jättesvårt, men det är ju absolut inget fel att bli ledsen, att det blir en (negativ) reaktion när barnet slår. Det tror jag är betydligt bättre än någon långtgående konsekvens som de ändå inte kan ta till sig i den åldern.

Jag fick hålla honom ifrån mig, prata om det när det var lugnt osv. Och fundera på varför såklart, men det var ganska självklart i det här fallet. Det var en väldigt stökig period i våra liv och jag var den som stod stadigt. Allt gick ut över mig. Jag stod såklart kvar (bildligt alltså), men jag kände inte att jag behövde maskera att jag blev ledsen av utbrotten.

 

[skiesabove]

Hur gammalt är barnet? Repressalier och hot i efterhand funkar inte på unga barn (och riskerar att göra situationen värre på äldre barn), du måste tänka som med hund eller häst. Små barn har extremt lite konsekvenstänk, det är inte fullt utvecklat förrän runt 25 års ålder.

Blocka, fånga upp handen som är på väg. Och visa/prata om att du blir ledsen, varje gång. Tills det börjar sitta.

Har ni gått några utbildningar, grupper, sånt som kommunen erbjuder? Visst är ditt barn NPF?

 

[miumiu]

Hur gammalt är barnet? Repressalier och hot i efterhand funkar inte på unga barn (och riskerar att göra situationen värre på äldre barn), du måste tänka som med hund eller häst. Små barn har extremt lite konsekvenstänk, det är inte fullt utvecklat förrän runt 25 års ålder.

Blocka, fånga upp handen som är på väg. Och visa/prata om att du blir ledsen, varje gång. Tills det börjar sitta.

Har ni gått några utbildningar, grupper, sånt som kommunen erbjuder? Visst är ditt barn NPF?

Barnet är inte NPF nej, men ”högkänslig” och har mycket tvångstankar/oro. Han fyller 8 i sommar, så inte jätteliten, han förstår ju liksom att det inte är ok att slåss och skulle aldrig slå någon som inte är jag eller pappan.

Min mamma är barnpsykolog och har jobbat 30+ år med barn som har alla möjliga typer av diagnoser, så jag tänker att vi ändå kommer testa detta som ett nästa steg eftersom ingenting annat har hjälpt. Såklart viktigt att konsekvensen blir nånting kopplat till beteendet, alltså ingenting helt random taget ur luften.

 

[miumiu]

Åh vad jobbigt! Min äldsta slog mig massor en period, när han var runt fyra eller så. Jättesvårt, men det är ju absolut inget fel att bli ledsen, att det blir en (negativ) reaktion när barnet slår. Det tror jag är betydligt bättre än någon långtgående konsekvens som de ändå inte kan ta till sig i den åldern.

Jag fick hålla honom ifrån mig, prata om det när det var lugnt osv. Och fundera på varför såklart, men det var ganska självklart i det här fallet. Det var en väldigt stökig period i våra liv och jag var den som stod stadigt. Allt gick ut över mig. Jag stod såklart kvar (bildligt alltså), men jag kände inte att jag behövde maskera att jag blev ledsen av utbrotten.

Ja, alltså hade han varit 4 hade jag haft en helt annan förståelse för att impulskontrollen brister men han blir snart 8. Och han vet att det inte är ok beteende, men tar man den diskussionen med honom efteråt blir det alltid bortförklaringar av beteendet. Han skulle dock aldrig slå någon som inte är jag eller pappan, är högfungerande i skolan osv.

 

[miumiu]

Har startat dialog med skola och fritids kring vår hemsituation iaf och pedagogerna är genomgående chockade när jag har beskrivit hur vi har det hemma. I skolan/på fritids upplevs han absolut inte som stökig, snarare raka motsatsen. Men tror det går åt mycket energi till att hålla sig behärskad och inte ”tappa ansiktet”, dvs jag och pappan blir som någon slags slaskhink för alla känslor han inte får utlopp för där.

 

[skiesabove]

Barnet är inte NPF nej, men ”högkänslig” och har mycket tvångstankar/oro. Han fyller 8 i sommar, så inte jätteliten, han förstår ju liksom att det inte är ok att slåss och skulle aldrig slå någon som inte är jag eller pappan.

Min mamma är barnpsykolog och har jobbat 30+ år med barn som har alla möjliga typer av diagnoser, så jag tänker att vi ändå kommer testa detta som ett nästa steg eftersom ingenting annat har hjälpt. Såklart viktigt att konsekvensen blir nånting kopplat till beteendet, alltså ingenting helt random taget ur luften.

Jag tycker att du ska ta in åsikter utifrån först. En barnpsykolog som INTE är din mamma.

Och "högkänslig".... Står ni i kö för utredning? Eller har din mamma bromsat det med?

Ditt barn. Ditt ansvar. Ta hjälp av någon med perspektiv från utsidan. Och ta emot den hjälp som kommuner faktiskt erbjuder.

 

[skiesabove]

Har startat dialog med skola och fritids kring vår hemsituation iaf och pedagogerna är genomgående chockade när jag har beskrivit hur vi har det hemma. I skolan/på fritids upplevs han absolut inte som stökig, snarare raka motsatsen. Men tror det går åt mycket energi till att hålla sig behärskad och inte ”tappa ansiktet”, dvs jag och pappan blir som någon slags slaskhink för alla känslor han inte får utlopp för där.

Bra att du pratat med dom.

Gissa vilka som typiskt maskerar i sociala sammanhang och är helt utmattade när de kommer hem, är "högkänsliga" och kan feltolkas som oempatiska eller aggressiva, och som äldre generationer ofta har en skev bild av och tycker att det är stigmatiserat?

Autister.

 

[miumiu]

Jag tycker att du ska ta in åsikter utifrån först. En barnpsykolog som INTE är din mamma.

Och "högkänslig".... Står ni i kö för utredning? Eller har din mamma bromsat det med?

Ditt barn. Ditt ansvar. Ta hjälp av någon med perspektiv från utsidan. Och ta emot den hjälp som kommuner faktiskt erbjuder.

Alltså vi har haft kontakt med vården, och utredning har inte bedömts som nödvändig i sonens fall. Jag tar mitt ansvar som förälder på stort allvar, och tycker ditt svar låter lite dömande…?

Du känner varken mig, mitt barn eller min mamma.

 

[skiesabove]

Det din mamma snackar om är inte ok, speciellt inte om ditt barn är autistiskt eller har annan odiagnostiserad NPF-diagnos.

Men det är just sånt som psykologer utsatte oss för förr i tiden i Sverige, och fortfarande gör i USA och andra länder. Metoden kallas ABA och är djupt oetisk. Om vi sätter det i "djurträningsord", så används P+.

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Applied_behavior_analysis

 

[skiesabove]

Alltså vi har haft kontakt med vården, och utredning har inte bedömts som nödvändig i sonens fall. Jag tar mitt ansvar som förälder på stort allvar, och tycker ditt svar låter lite dömande…?

Du känner varken mig, mitt barn eller min mamma.

Den som snackar om att bestraffa sitt barn, tar jag mig friheten att döma, ja.

 

[miumiu]

Den som snackar om att bestraffa sitt barn, tar jag mig friheten att döma, ja.

Jag orkar på riktigt inte ens svara längre på grund av alla tolkningar du läser in i allt jag skriver. Vi HAR haft vårdkontakt, sonen uppvisar inga andra tecken på NPF-diagnos (han har träffat psykolog och psykiatriker som inte är min mamma också).

Det är skillnad på straff och konsekvens. Till exempel, sonen gillar att brottas med oss föräldrar, vilket alltid urartar i att han slår oss med knytnävarna. Därav kommer vi nu lägga denna lek på paus, då han uppenbarligen inte kan hantera det.

 

[DarkInNight]

Kan ni prata om känslor ?
Kan sonen prata om sina känslor ?

Vad säger han om vad som händer i honom som gör att han vill slåss?

 

[Gnist]

I skolan/på fritids upplevs han absolut inte som stökig, snarare raka motsatsen. Men tror det går åt mycket energi till att hålla sig behärskad och inte ”tappa ansiktet”, dvs jag och pappan blir som någon slags slaskhink för alla känslor han inte får utlopp för där.

Har i min närhet barn som gör exakt så. Uppfattas som lugna i skola, hos andra men hemma släpper dylika impulsspärrar pga bokstavsdiagnos, osäker om det är adhd/någon annan.

BUP hjälper där men ju bättre fungerande barnen upplevs, desto längre tid tar ev diagnos, så kanske kontakta och prata igen med någon oberoende (dvs inte barnets mormor...) och få i stånd en utredning.

En 8-åring som klappar till sina föräldrar är inte direkt vanligt och "normalt" beteende för barn i den åldern.

 

[miumiu]

Kan ni prata om känslor ?
Kan sonen prata om sina känslor ?

Vad säger han om vad som händer i honom som gör att han vill slåss?

Han är bra på att prata om känslor, när han sas inte är mitt i känslan. Men beskriver ofta att han känner sig ”stressad” i olika situationer. Att vi stressar honom typ. Sen har han ett ruskigt morgonhumör, alltså han är verkligen inte någon morgonmänniska. Så det gör väl sitt till antar jag.

Vi har pratat om morgonens händelse nu och hans förklaring är att han inte ville ha hjälp att klä på tröjan. Men han förstår att det var fel gjort att slå mig, och vi har kommit överens om att han får klä på sig själv - alltid - hädanefter. Vi har lite pressat schema på morgonen och därav har jag tänkt att jag underlättar genom att se till att allting är på innan han ska ut genom dörren, men kommer hädanefter låta honom sköta det själv.

Han blev för övrigt hämtad av mormor idag och han hade ont huvudet efter fritids, hade frågat efter mig flera gånger och gav mig världens bamsekram som pågick i typ 10 minuter när jag kom hem. Så antagligen har detta legat och grott även i honom.

 

[Nytant]

Edit: Detta blev nog det längsta inlägg jag nånsin skrivit här. Varning alltså för det.

Känner med dig och förstår att situationen är väldigt jobbig för alla inblandade och tärande för dig som förälder. Stor kram på dig om du vill ha den

Även jag får starka NPF-signaler av allt du berättar om ditt barn. Jag respekterar helt att någon sådan diagnos inte finns. Samtidigt tänker jag att det kan vara värdefullt att ha perspektivet i bakhuvudet ändå, om du förstår hur jag menar.

Jag kommer utveckla lite, så får du se om det finns något som känns användbart för dig i det jag skriver.

Jag tycker ordet repressalier är en smula märkligt i det här sammanhanget. Var det det din mamma använde? Det jag hoppas att hon menar är konsekvens, och under den rubriken skulle jag sen vilja skilja på bestraffning och gräns. En gräns handlar framför allt om att skydda dig och definieras alltså i första hand av vad du är beredd att uppleva, snarare än av hur ditt barn ska få lov att bete sig. Du har rätt även som förälder att sätta gränser kring din integritet både fysiskt och psykiskt och du behöver inte låtsas vara okej med att utsättas för fysiskt våld. Du får lov att bli ledsen och du får lov att gå därifrån.

Men vad gäller konsekvens för ditt barn tycker jag det är värdefullt att fundera kring om det är avsaknaden av konsekvenser som gör att barnet slår? Antagligen är det inte där problemet sitter, så jag är tveksam till att lösningen skulle finnas där. Vad är det som händer i barnet och vilken känsla handlar det om?

Du beskriver att barnet ofta känner sig stressad. Det låter för mig som ett överväldigat nervsystem. Hjärnan behöver akut paus från krav och intryck. Är det det slagen försöker skapa? I det här fallet låter det som att det skulle kunna vara en ”sluta röra vid mig” (sensoriskt) eller ”sluta kräva mer av mig än min hjärna kan processa just nu” (kognitivt). Ofta sker den sortens överbelastning gradvis, och det som är konstruktivt då är att försöka känna igen signalerna, utveckla ett gemensamt språk kring det (kanske ett stoppljus-system med där barnet kan beskriva sin känsla som grönt ljus, gult ljus, eller rött ljus för när man kan ställa fler krav eller gå vidare till nästa moment till exempel), och förebygga att det går så långt att barnet blir helt överväldigat, både med lång- och kortsiktiga strategier.

På engelska skiljer man mellan ”meltdown” och ”tantrum”. Ett tantrum kanske kan beskrivas som det stereotypiska skrika, sparka och slåss för att få sin vilja igenom. Visserligen inte heller något som bör straffas bort, men något som är sprunget ur andra känslor och reaktioner och därför kan bemötas på ett annat sätt.
En meltdown är det jag beskriver längre ovan, den akuta stressreaktionen, resultatet av det man inom djurträning kallar för ”trigger stacking” (vi är alla nervsystem!). Det är inte konstruktivt eller effektivt att försöka straffa eller konsekvensa bort ett beteende som stammar ur en sådan överbelastning. Beteendet är inget aktivt val och reflekterar inte nödvändigtvis något alls förutom just att nervsystemet tar till den absolut sista utvägen för att inte gå sönder. Det man också måste förstå är att den gradvisa överbelastningen hela tiden tar upp så pass mycket kapacitet att det är väldigt svårt att frigöra kognitiva resurser för att sätta stopp (analysera och kommunicera vad som känns fel, be om en paus, gå undan) innan överbelastningen blivit total.
Nervsystemet blir alltså inte mindre överbelastat av konsekvenser. Utan barnet behöver i en sån situation stöd och hjälp att navigera sin omgivning och sina behov.

Kanske finns det hjälpsamma strategier och tankesätt att hämta från moderna NPF-resurser trots att barnet inte har fått någon sådan diagnos? Exempelvis diskuterar många autistiska vuxna numera på sociala media vilka saker som hade hjälpt dem som barn, eller vill saker som hjälper deras autistiska barn. Det kanske kan vara en bra utgångspunkt för att i alla fall utforska om där finns något värdefullt för er, och i så fall utan att riskera att ni råkar anamma föråldrade eller skadliga strategier och tankesätt.

 

[Bexzor]

Det är tufft, riktigt tufft att vara i såna här situationer där man beräknas stå trygg, vara låg affektiv i sitt bemötande och hitta en strategi som funkar på lång- och kortsikt
Jag har än under alla mina år inte lyckats i alla situationer, och jag blir säkerligen dömd om jag berättar om mitt stundtals låga tålamod.

Det finns ett ordspråk som handlar om att det är först som personer går i mina skor vet vad det innebär. Min vardag är inte samma som någon annans annan. Det använder jag mycket i mina tänk när utomstående kommer med tips och råd i såna här situationer.

 

[miumiu]

Jag förstår att ni som tar upp NPF som en möjlig förklaring menar väl, men det blir problematiskt om folk ska hålla på och fjärrdiagnosticera ett barn dom aldrig träffat utifrån en text som barnets mamma skrivit i affekt på ett nätforum.

Utifrån de diagnoskriterier som finns för exempelvis autism så finns det typ inga som han uppfyller bortsett från dom som är kopplade till ångest och oro. Han har inga svårigheter i socialt samspel, varken med jämnåriga eller vuxna i övrigt. Han har väl urvecklad icke-verbal kommunikativ förmåga så som minspel och kroppsspråk, samt väldigt lätt för att läsa av andra människor. Han är heller inte sensoriskt känslig utöver det normala. Detta har alltså konstaterats av personer med utbildning inom området, och jag som är hans mamma och lever med honom varje dag ser ingen anledning att ifrågasätta detta.

Nu blir detta lite off topic men jag ser också en viss problematik i att ramen för vad som är normalt beteende eller ”norm” krymper när allt som faller utanför måste kategoriseras enligt diagnos. Det blir ett väldigt fyrkantigt sätt att se på människor, enligt mig. Däremot ser jag absolut att man kan titta på olika strategier som utvecklats med hänsyn till personer med olika diagnoser och utvärdera om det finns något att inspireras av där i det egna föräldraskapet, och det gör jag också.

 

[Imogen]

Det är skillnad på straff och konsekvens. Till exempel, sonen gillar att brottas med oss föräldrar, vilket alltid urartar i att han slår oss med knytnävarna. Därav kommer vi nu lägga denna lek på paus, då han uppenbarligen inte kan hantera det.

Ja det är skillnad på straff och konsekvens. Och kanske också att ingången i tråden blir lite fel utifrån detta?
Om sonen gillar att brottas med dig men att det alltid slutar med att han slår dig, så är konsekvensen av detta att du får ont, och att du inte längre vill leka den leken med honom. Absolut konsekvenser.

Men i trådstarten pratade du om repressalier och indragna privilegier. Och sådana, typ "om du fortsätter slå mig får du inte titta på tv", är inte en konsekvens utan ett av dig tillfört straff, och milsvid skillnad från att inte vilja leka en lek där man får ont.

 

[miumiu]

Ja det är skillnad på straff och konsekvens. Och kanske också att ingången i tråden blir lite fel utifrån detta?
Om sonen gillar att brottas med dig men att det alltid slutar med att han slår dig, så är konsekvensen av detta att du får ont, och att du inte längre vill leka den leken med honom. Absolut konsekvenser.

Men i trådstarten pratade du om repressalier och indragna privilegier. Och sådana, typ "om du fortsätter slå mig får du inte titta på tv", är inte en konsekvens utan ett av dig tillfört straff, och milsvid skillnad från att inte vilja leka en lek där man får ont.

Jag vet att sonen 100% ser indragen brottning som ett ”straff” Men ja borde ha uttryckt mig annorlunda där