M
Minime
Jag vet inte vad jag ska ta mig till med toss-hästen!
Hon försöker sticka för mig när vi rider. Hoppar framför bilar
Skyggar för det mesta, från kvistar som ramlat ned på vägen till plogvallar. Fågelsång är också obehagligt tydligen, särskilt ormvråksskrin. På vissa ställen i skogen blir hon nästintill hysterisk, börjar andas häftigt och blir alldeles stirrig! En tant satte upp påskfjädrar lite här och var efter vägen och var det nära på att hon snodde runt och stack hem. Efter en del svordomar och mkt bedjande fick jag henne förbi, svettig, stirrig, flåsande och med hjärtklappning. Tack och lov är dom nu borta.
Hon har jättebråttom ut på morgnarna, håller sig någorlunda i skinnet medans man leder henne till hagen (iaf när JAG leder henne, steppar och frustar men inget mer) men sedan är det bara att hålla sig ur vägen när hon drar iväg in i hagen med bockningar och bakutsparkar. Det är race i hagarna nångång varje dag och det är hon som jagar upp dom andra. Inte så att hon jagar dom men hon springer först och valackerna hänger ju med, även stona i andra hagen springer på sin sida stänglset.
Hon har väl aldrig riktigt varit säkerheten själv men har alltid haft vett nog att stanna och titta på det som verkar läskigt. Problemen under ridturerna började när jag satte igång henne i slutat på januari. Har ridit samma tur (eller kortare) sedan dess dels för att jag vill att hon ska bli trygg igen, och sedan vill jag inte ge mig ut på några större trafikerade vägar när hon slänger sig framför bilarna och så är det avverkningar efter resterande skogsvägar och det skulle hon absolut inte klara av i det tillstånd hon är nu.
I början kände jag att: "ok, du har inte varit ut på länge, studsa ur dej det då... :smirk: " men nu är attidtyden mer: "Nu får du ge dej!! " Tålamodet börjar sina eftersom jag vet att hon egentligen inte är så här, har ju haft henne i fem år för guds skull!
Alltihopa har lett till att jag sitter och håller utkik efter ev faror för att inte bli överraskade varanda gång. Sista biten hem är hemsk för då måste vi förbi 2 ladugårdar som ligger nära vägen och 5 bostadshus och jag får nästan ont i magen av tankarna på snö som rasar från taken och lekande barn bakom husknutar. Plus att risken är större att det kommer bilar där.
Vad kan man göra!? Rider så ofta jag kommer åt, men vill ju inte utmana ödet och rida när det är mörkt osv. Sen får hon gå ut i hagen i ur och skur, då hon är frusen av sig brukar primadonnan annars fått stå inne vid riktigt rusk och kyla men nu klär jag på henne mer ist och så är det bara att bita ihop!
Nu ska jag åka bort i två veckor och då lär det ju vara ännu mer när jag kommer hem. Tänkte ev be någon anna rida henne under den tiden, men jag törs inte utsätta någon för det!
Hon försöker sticka för mig när vi rider. Hoppar framför bilar
Skyggar för det mesta, från kvistar som ramlat ned på vägen till plogvallar. Fågelsång är också obehagligt tydligen, särskilt ormvråksskrin. På vissa ställen i skogen blir hon nästintill hysterisk, börjar andas häftigt och blir alldeles stirrig! En tant satte upp påskfjädrar lite här och var efter vägen och var det nära på att hon snodde runt och stack hem. Efter en del svordomar och mkt bedjande fick jag henne förbi, svettig, stirrig, flåsande och med hjärtklappning. Tack och lov är dom nu borta. Hon har jättebråttom ut på morgnarna, håller sig någorlunda i skinnet medans man leder henne till hagen (iaf när JAG leder henne, steppar och frustar men inget mer) men sedan är det bara att hålla sig ur vägen när hon drar iväg in i hagen med bockningar och bakutsparkar. Det är race i hagarna nångång varje dag och det är hon som jagar upp dom andra. Inte så att hon jagar dom men hon springer först och valackerna hänger ju med, även stona i andra hagen springer på sin sida stänglset.
Hon har väl aldrig riktigt varit säkerheten själv men har alltid haft vett nog att stanna och titta på det som verkar läskigt. Problemen under ridturerna började när jag satte igång henne i slutat på januari. Har ridit samma tur (eller kortare) sedan dess dels för att jag vill att hon ska bli trygg igen, och sedan vill jag inte ge mig ut på några större trafikerade vägar när hon slänger sig framför bilarna och så är det avverkningar efter resterande skogsvägar och det skulle hon absolut inte klara av i det tillstånd hon är nu.
I början kände jag att: "ok, du har inte varit ut på länge, studsa ur dej det då... :smirk: " men nu är attidtyden mer: "Nu får du ge dej!!
" Tålamodet börjar sina eftersom jag vet att hon egentligen inte är så här, har ju haft henne i fem år för guds skull! Alltihopa har lett till att jag sitter och håller utkik efter ev faror för att inte bli överraskade varanda gång. Sista biten hem är hemsk för då måste vi förbi 2 ladugårdar som ligger nära vägen och 5 bostadshus och jag får nästan ont i magen av tankarna på snö som rasar från taken och lekande barn bakom husknutar. Plus att risken är större att det kommer bilar där.
Vad kan man göra!? Rider så ofta jag kommer åt, men vill ju inte utmana ödet och rida när det är mörkt osv. Sen får hon gå ut i hagen i ur och skur, då hon är frusen av sig brukar primadonnan annars fått stå inne vid riktigt rusk och kyla men nu klär jag på henne mer ist och så är det bara att bita ihop!
Nu ska jag åka bort i två veckor och då lär det ju vara ännu mer när jag kommer hem. Tänkte ev be någon anna rida henne under den tiden, men jag törs inte utsätta någon för det!
Senast ändrad av en moderator:
