Språkstörning?

Är du säker på att du tar en så aktiv roll i hans arbete med sig själv, så att säga?

För mig framstår det som en bättre idé att ni har ert förhållande och i den mån någon av er behöver - vilket din man ju verkar göra - hjälp (eller vård/behandling) så vänder ni er till yrkesutövare.

Jag håller med dig, men att min man skulle vilja tro att han kanske skulle behöva vård/hjälp för just det här ligger väldigt långt bort.
Jag kan inte lösa hans bekymmer, men jag skulle vilja, på ett sätt som han inte känner sig kränkt på, få honom att vara med på att söka hjälp. Det är det jag menar.
(Han är väldigt lättkränkt/känslig och tolkar gärna bokstavligt vilket gör vissa samtal svårare.)
 
Min son har också haft väldigt lätt i skolan rent teoretiskt. Men drt tog så enormt mycket energi för honom att fixa allt runt själva inlärningen.Förstár precis det där med att "ligga före och planera"- han märkte ju av sina svaga sidor och var tvungen att planera för att kompensera- eftersom han visste att det var rörigt i hjärnan.
Jämför med en som har dålig mage och registrerar i förväg var toaletterna finns.
 
Frågan är känslig. Jag vet inte om jag ska vara orolig. (Och egentligen så är frågan så mycket större, men jag försöker krympa ner det här, orkar inte ta allt.)

Det skulle vara lätt att skratta bort symptomen, men tillsammans med en del annat så påverkas vardagen. Ibland känns det som något Oliver Sachs skulle ha kunnat skriva om, nästan. Så var snälla och läs/svara snällt.

Min man har så länge jag har känt honom haft som ett tics att byta ut vissa ord när han talar. Man märker inte direkt av det om man inte, som vi då, bor ihop.

När jag tänker tillbaka så har det alltid varit så här. De ord som byts ut är alltid motsatsord t.ex. 'Han' blir 'Hon (kvinna/man, honom/henne, norr/söder, katt/hund). Oftast är det "könsbundna" ord som byts ut, ibland rättar han sig själv efter en felsägning, och det här händer ett par gånger varje dag.

Parallellt med detta så har min man problem med motoriken. Både fin- och grovmotorik. Inte så det märks utåt så mycket. Det påverkar dock oss mycket just nu i den livssituation som vi är i.
Han kan överraska mig med att vara otroligt skicklig på att åka skridskor, men cyklar så ostabilt att jag får hjärtat i halsgropen. Han är själv medveten om sina begränsningar vilket vid vissa tillfällen (då av vissa orsaker) är hjärtskärande att se.

Jag vet inte om talet och motoriken hänger ihop, men tillsammans med en del andra saker så har jag ändå känslan av att det gör det. Tilläggas kan att min man är mycket intelligent - långt över medel, har hög integritet, är social och har vänner.

Jag har letat runt efter diagnoser, liknande symptom osv. Men hittar inget som ens kan ge en hint om vad det skulle kunna vara, om det nu går att diagnostisera av en läkare. Så därför skickar jag ut en krok här. Någon som känner igen sig eller situationen? Vet var man kan börja hitta information? Vad ska man söka på? Vad gör man?

Att få iväg honom till VC eller psykolog o.dyl. slutar med stor sannolikhet bara i att han går dit och är mer "påläst" än dem (förutom att han skulle vara "kränkt" av själva frågan).

Har nu läst allt du skrivit rörande din man i tråden så långt. Har du funderat på om han kan ha Aspergers syndrom? Han verkar ha en del sådana drag, som du beskriver honom.
 
Nyfiken fråga. På vilket sätt menar du att man behöver vara före och planera?
Nu lät det som jag var värsta experten och det är jag INTE min dotter har dyspraxi och för henne får vi förbereda och hon har väldigt mycket hjälp av bildstöd. Hon är dock bara 7.
 
Nu blir det här rena rama romanen, men...
Jag är benägen att hålla med @Regn - så som du beskriver låter det som att han har drag av Aspergers, eller iallafall befinner sig på autismspektrumet. Ojämn begåvningskurva och motoriska svårigheter i kombination med hög intelligens är rätt typiska för Aspergers syndrom. Att han är oflexibel och blir stressad när det blir för mycket visuellt att hålla reda på stämmer också. Autistiska personer är i princip alltid mycket känsligare än andra för alla sorters intryck, så det kan vara så att det låser sig för honom när det blir för mycket.

Jag har själv en AS-diagnos, men det är inte för inte som Aspergers brukar räknas bland de osynliga funktionshindren. Det är ofta så att bara de som kommer oss "Aspergare" närmast vet om att vi har några svårigheter alls. För utomstående framstår många av oss som sociala och trevliga och hur "normala" som helst. Jag hade tur i oturen och fick diagnos tidigt pga extremt mycket skolproblem som ledde till utredning, men det är inte alls ovanligt att folk får diagnos sent i livet.

I mitt fall hjälpte det mycket att ha kontakt med en arbetsterapeut. Hen har lärt mig strategier för att planera och förbereda inför saker jag behöver göra, och även att lära mig känna av när det börjar bli för mycket, så att det inte går överstyr och blir total meltdown, för då pallar jag inte att göra någonting resten av dagen. Förebygg problemen, alltså, i den mån det är möjligt.
 
Jag håller med dig, men att min man skulle vilja tro att han kanske skulle behöva vård/hjälp för just det här ligger väldigt långt bort.
Jag kan inte lösa hans bekymmer, men jag skulle vilja, på ett sätt som han inte känner sig kränkt på, få honom att vara med på att söka hjälp. Det är det jag menar.
(Han är väldigt lättkränkt/känslig och tolkar gärna bokstavligt vilket gör vissa samtal svårare.)
Fast tycker han själv inte att det är ett problem att han inte kan ta hand om sitt barn?
 
Jag kan göra så när jag är stressad (kallar det för min stress-afasi)
Kan säga fel ord och byta om ordföljder, som "kan du steka diskpannan". Ibland kan jag till och med tappa ord och vad saker heter. Som sagt mitt blir värre när jag är stressad och det har varit så större delen av mitt liv. Det är väl så min hjärna fungerar antar jag.
Sådan är jag vid kombinationen kraftig stress/trötthet. Ibland går det inte ens att prata, ens med snedvridna meningar. Då är det dags att lägga ner allt och gå och lägga sig. Blev sådan i samma veva jag sjukskrevs för utmattningssyndrom och det har aldrig gett med sig. Enda man kan göra är att försöka skära ner på stress så mycket det bara går.
 
Nu blir det här rena rama romanen, men...
Jag är benägen att hålla med @Regn - så som du beskriver låter det som att han har drag av Aspergers, eller iallafall befinner sig på autismspektrumet. Ojämn begåvningskurva och motoriska svårigheter i kombination med hög intelligens är rätt typiska för Aspergers syndrom. Att han är oflexibel och blir stressad när det blir för mycket visuellt att hålla reda på stämmer också. Autistiska personer är i princip alltid mycket känsligare än andra för alla sorters intryck, så det kan vara så att det låser sig för honom när det blir för mycket.

Jag har själv en AS-diagnos, men det är inte för inte som Aspergers brukar räknas bland de osynliga funktionshindren. Det är ofta så att bara de som kommer oss "Aspergare" närmast vet om att vi har några svårigheter alls. För utomstående framstår många av oss som sociala och trevliga och hur "normala" som helst. Jag hade tur i oturen och fick diagnos tidigt pga extremt mycket skolproblem som ledde till utredning, men det är inte alls ovanligt att folk får diagnos sent i livet.

I mitt fall hjälpte det mycket att ha kontakt med en arbetsterapeut. Hen har lärt mig strategier för att planera och förbereda inför saker jag behöver göra, och även att lära mig känna av när det börjar bli för mycket, så att det inte går överstyr och blir total meltdown, för då pallar jag inte att göra någonting resten av dagen. Förebygg problemen, alltså, i den mån det är möjligt.

+ @Regn
Ja det finns en del likheter. Har tidigare förkastat Aspergers, då det även finns sådant som kanske inte stämmer. Men nu vet jag inte längre.
Jag gissar att det kan vara skönt att ändå få en diagnos?
 
Bra fråga. Han ser det som att det kommer bli lättare för honom ju äldre barnet blir.
För mig är det ändå lite obegripligt att han dels själv inte ser det problemet som mer allvarligt än så, dels att du är så väldigt tolerant och försiktig med honom. Oavsett allting annat så får vi ju utgå från att han är en vuxen människa med ansvar för sina handlingar? Som det nu är ser han inte till att hans liv funkar och det leder till att ditt liv inte funkar och dessutom tillåter han ju inte ert barn att utveckla en nära papparelation.

I det läget är det du som är så försiktig med honom. För mig är det konstigt.
 
+ @Regn
Ja det finns en del likheter. Har tidigare förkastat Aspergers, då det även finns sådant som kanske inte stämmer. Men nu vet jag inte längre.
Jag gissar att det kan vara skönt att ändå få en diagnos?

Det måste absolut inte stämma till 100%, och de flesta som har diagnos stämmer inte in på precis alla kriterier. Nu är det många år sedan jag fick min diagnos, men som jag minns det så var kravet då att man skulle ha ett visst antal av de typiska Asperger-dragen, och att de skulle påverka vardagen nämnvärt. Jag fick göra en del tester, som bland annat mätte begåvningskurvor i olika områden, och det var även med en del prov av både fin- och grovmotorik. Så processen var ganska ingående, och jag skulle tro att det är så än.

Jag tyckte absolut att det var bra att få en diagnos, inte minst för att det gav mig möjlighet till bra hjälp via habiliteringen. Det, och så var det en enorm lättnad att få svar på varför jag hade det så svårt med vissa saker. Så ur det perspektivet är det absolut värt det enligt mig. Man behöver ju inte basunera ut att man har en diagnos heller, om man hellre vill hålla det privat.
 
Jag tycker inte att du behöver vara så försiktig TS, ställ krav på att han ska söka hjälp för att kunna ta hand om sitt barn!

+ @Sleepy
Nu gissar jag. Han kommer troligen inte förstå och slå bakut om det blir ett rent kravläge. (Vilket inte betyder att han aldrig kan förstå.)
 
Ett tillägg: även om din man rent hypotetiskt har en diagnos så är det ingen anledning för honom att undvika att hantera ert barn. Jag skulle tro att det är självförtroendet som felar mer än motoriken, och eftersom du är så försiktig så ids han inte ens försöka få till en förändring. Bekvämt för honom att skylla ifrån sig, liksom. Dags att sätta ner foten och ställa lite krav, trots risken att han sparkar bakut och blir sur. Han måste ju själv på något plan inse att det här inte är hållbart, även om han är för stolt för att erkänna det.
 
Vad säger han om du lämnar honom själv med barnet en timma varje dag? Ta en promenad och låt honom "lösa" det?

Jag upplevde att min sambo blev väldigt osäker med vårt barn när jag var i närheten i början - "du kan bättre".
Jag började ganska tidigt att pumpa ur bröstmjölk och åkte till stallet själv, något som gjorde att han växte i sin papparoll, i lugn och ro. :)
 
För mig är det ändå lite obegripligt att han dels själv inte ser det problemet som mer allvarligt än så, dels att du är så väldigt tolerant och försiktig med honom. Oavsett allting annat så får vi ju utgå från att han är en vuxen människa med ansvar för sina handlingar? Som det nu är ser han inte till att hans liv funkar och det leder till att ditt liv inte funkar och dessutom tillåter han ju inte ert barn att utveckla en nära papparelation.

I det läget är det du som är så försiktig med honom. För mig är det konstigt.

Ja, jag är försiktig som person. Det innebär inte att vi inte pratat om detta i en rad olika sammanhang. Missförstånden har dock haglat emellanåt. Och jag har då valt den enkla vägen att göra det praktiska själv för att det skulle ha kostat mig mer annars. Mycket för att jag ibland varit helt fruktansvärt slut.
Däremot så saknas fortfarande det långa, djupa samtalet om detta och det är här som jag känner att det kan gå i baklås. Igen.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp