Språkstörning?

[TinyWiny]

@TinyWiny och @Monstermom Jag tänker såhär: Om @Tyrah orkar med och ser en poäng med att vägleda honom i hemmiljön och kring barnet är ju det bara positivt? Det verkar ju samtidigt som att han vet att han har svårt med en del saker och väljer således att styra upp annat.

Vuxenhab och neuropsyk kan säkert hjälpa till, men bäst tror jag att en föräldrarollsstödjande verksamhet inom socialtjänsten skulle kunna vara. Det är ju samtidigt viktigt för pappan att han inte exkluderas i föräldraskapet utan att han vägleds i det på ett tydligt sätt. Han är säkert en bra pappa trots sina uppenbara tillkortakommanden.

Varför ser du det som positivt? Jag tycker inte alls att det är något positivt med att ena parten ska ha/ta ett sådant ansvar över sin partner oavsett sjukdom/skada/funktionshinder/svårigheter. Det blir aldrig bra att ena partnern ska hjälpa på ett sådant sätt. Det blir inte sunt. Jag anser att det är bättre att få sådan hjälp utifrån istället så att de kan ha sin relation utan att hon ska vara projektledare och behöva ta ett sådant ansvar för honom.

 

[vallhund]

Tourette light med en släng OCD gissar jag.

 

[phie]

Varför ser du det som positivt? Jag tycker inte alls att det är något positivt med att ena parten ska ha/ta ett sådant ansvar över sin partner oavsett sjukdom/skada/funktionshinder/svårigheter. Det blir aldrig bra att ena partnern ska hjälpa på ett sådant sätt. Det blir inte sunt. Jag anser att det är bättre att få sådan hjälp utifrån istället så att de kan ha sin relation utan att hon ska vara projektledare och behöva ta ett sådant ansvar för honom.

Klart att det är positivt om hon orkar göra ovanstående. Med tanke på hur hon har beskrivit sin man är det större chans att han lyssnar på henne än någon utomstående, i alla fall i detta skede.

Det har inte så mycket med att "vara projektledare" att göra, tycker jag. Om @Tyrah orkar och känner att det fungerar med att vägleda sin man i en del saker är det väl en jättebra gåva hon kan ge honom för att få deras föräldraskap och framtida liv tillsammans att rulla på?

Går mannen med på att bli utredd för diverse, lär ju det inte hända något förrän något år fram i tiden med tanke på hur psykiatrin funkar. Då är det ju bättre att de som föräldrar kommer på något som funkar tills dess? Det är väl så man gör i äktenskap, oavsett om man är normalstörd eller ej?

 

[Araminta]

Att jag tänker att vi ska prata om det hänger nog ihop med att vi har pratat oss igenom kriser förr.
Du har en poäng i det du skriver. Tack! Jag är lite hemmablind just nu, men just att vilja ha strategier och metoder i alla möjliga sammanhang är "bang on target". Ska försöka tänka om.

Det som gör samtal svåra är att han tolkar allt så exakt bokstavligt. Han har också svårt för att förstå tonfall och ansiktsuttryck. Övertolkar gärna till det negativa hållet och tar det djupt personligt.
Det leder till att han får starka känsloutbrott från ingenstans och jag förstår inte hur han kunnat tolka situationen så snett.

Men ovanstående tar dock inte bort att vi behöver prata om det. Jag behöver peppa upp mig och börja hoppas på en förändring.

Tillägger och förtydligar - självklart hans uppgift att ta ansvar för sitt föräldraskap. Inte att jag ska berätta för honom hur han ska lösa det.

Ett litet knep som du kan prova om det känns ok och hyfsat naturligt för er är att göra någon form av mindmap under samtalet. Stort papper och varsinn penna (alt flera pennor i olika färger). Man kallar det ibland för att ritprata och det är inte alls lika barnsligt som det låter. Jag har använt det med fullt välfungerande människor vid konflikter utan att någon tänkt på att det även är en "teknik". Man kan se det som när man ska lösa ett komplicerat matteproblem - att skriva ner, rita och visualisera gör det ofta lättare att få styrning på samtal.

Men som sagt, bara om det känns som något som skulle kunna hjälpa er framåt i kommunikationen

 

[Sleepy]

Det är väl så man gör i äktenskap

Det tycker jag inte. Om kvinnor slutade dalta med sina män och ställde krav på att de växte upp, så skulle vi säkerligen få ner sjuktalen, mer jämbördiga partners och mer hållbara relationer.

För övrigt beskriver ts sig som "helt fruktansvärt slut" och "helt urlakad"; det sista hon behöver är ett mansprojekt.

 

[phie]

Det tycker jag inte. Om kvinnor slutade dalta med sina män och ställde krav på att de växte upp, så skulle vi säkerligen få ner sjuktalen, mer jämbördiga partners och mer hållbara relationer.

För övrigt beskriver ts sig som "helt fruktansvärt slut" och "helt urlakad"; det sista hon behöver är ett mansprojekt.

Om han har exvis en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kommer han nog inte förstå riktigt vad hon vill att hon ska göra om han inte blir vägledd.

Om det vore det omvända, tex en fru som fått post - partumdepression, ska mannen bara låta henne vara då eller ska han ta ansvar för sin fru?

 

[mandalaki]

Om han har exvis en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kommer han nog inte förstå riktigt vad hon vill att hon ska göra om han inte blir vägledd.

Om det vore det omvända, tex en fru som fått post - partumdepression, ska mannen bara låta henne vara då eller ska han ta ansvar för sin fru?

Ta ansvar? Förhoppningsvis får hans fru vård och behandling för sin depression.

 

[mandalaki]

Varför ser du det som positivt? Jag tycker inte alls att det är något positivt med att ena parten ska ha/ta ett sådant ansvar över sin partner oavsett sjukdom/skada/funktionshinder/svårigheter. Det blir aldrig bra att ena partnern ska hjälpa på ett sådant sätt. Det blir inte sunt. Jag anser att det är bättre att få sådan hjälp utifrån istället så att de kan ha sin relation utan att hon ska vara projektledare och behöva ta ett sådant ansvar för honom.

Jag håller med dig. På ts beskrivning låter det som om mannens vardag påverkas i rätt hög grad av hans ev funktionshinder/diagnos. Det är inget för en partner att "vägleda" honom i, han behöver professionella insatser i så fall. I synnerhet som partnern har en bebis som hon får sköta så gott som själv.

 

[phie]

Ta ansvar? Förhoppningsvis får hans fru vård och behandling för sin depression.

Självklart ska hon ha det, men om hon själv inte inser att hon är dålig? Då kan det vara lämpligt att ha en partner som hjälper en med att förstå att man behöver hjälpen. Kanske hjälper en att få den dessutom. Det tycker jag är ansvar.

Det är uppenbart att @Tyrah man behöver hjälp men tills att de fått den kan de ju försöka komma överens om saker som skulle underlätta sinsemellan.

 

[TinyWiny]

Klart att det är positivt om hon orkar göra ovanstående. Med tanke på hur hon har beskrivit sin man är det större chans att han lyssnar på henne än någon utomstående, i alla fall i detta skede.

Det har inte så mycket med att "vara projektledare" att göra, tycker jag. Om @Tyrah orkar och känner att det fungerar med att vägleda sin man i en del saker är det väl en jättebra gåva hon kan ge honom för att få deras föräldraskap och framtida liv tillsammans att rulla på?

Går mannen med på att bli utredd för diverse, lär ju det inte hända något förrän något år fram i tiden med tanke på hur psykiatrin funkar. Då är det ju bättre att de som föräldrar kommer på något som funkar tills dess? Det är väl så man gör i äktenskap, oavsett om man är normalstörd eller ej?

Varför tycker du att det är positivt? Vad tror du kommer hända om hon gör det? Det är ingen gåva att ta hand om sin partner på det sättet. Det är början till slutet. Hon kommer agera mamma åt honom precis som så otroligt många kvinnor har gjort med sin partner tidigare. Det kommer leda till att deras kärleksrelation tar slut. Ingen mår bra i ett förhållande där ena parten ska ta hand om den andre. Hon kommer tröttna på att ta hand om ett "barn" och han kommer tröttna på att hon beter sig som en mamma.

Nej det är inte så man gör. Man stöttar sin partner att ta kontakt med de instanser hen behöver hjälp ifrån, man kan ligga på, man kan sätta press på att få hjälpen omgående och man kan följa med på besök men man ska inte ta hand om sin partner på det sättet. Då finns snart ingen kärleksrelation kvar.

 

[vallhund]

Varför tycker du att det är positivt? Vad tror du kommer hända om hon gör det? Det är ingen gåva att ta hand om sin partner på det sättet. Det är början till slutet. Hon kommer agera mamma åt honom precis som så otroligt många kvinnor har gjort med sin partner tidigare. Det kommer leda till att deras kärleksrelation tar slut. Ingen mår bra i ett förhållande där ena parten ska ta hand om den andre. Hon kommer tröttna på att ta hand om ett "barn" och han kommer tröttna på att hon beter sig som en mamma.

Nej det är inte så man gör. Man stöttar sin partner att ta kontakt med de instanser hen behöver hjälp ifrån, man kan ligga på, man kan sätta press på att få hjälpen omgående och man kan följa med på besök men man ska inte ta hand om sin partner på det sättet. Då finns snart ingen kärleksrelation kvar.

 

[mandalaki]

Självklart ska hon ha det, men om hon själv inte inser att hon är dålig? Då kan det vara lämpligt att ha en partner som hjälper en med att förstå att man behöver hjälpen. Kanske hjälper en att få den dessutom. Det tycker jag är ansvar.

Det är uppenbart att @Tyrah man behöver hjälp men tills att de fått den kan de ju försöka komma överens om saker som skulle underlätta sinsemellan.

Motsvarigheten, då, till att få frun att söka hjälp för förlossningsdepression, core att ts får mannen att söka hjälp. Att vägleda honom hemma för att parera för ev funktionshinder/diagnos är något helt annat. Det skulle inte finnas behandling för sådant om familjen lika gärna kan göra jobbet. Och här är familjen dessutom en sliten mamma.

 

[phie]

Varför tycker du att det är positivt? Vad tror du kommer hända om hon gör det? Det är ingen gåva att ta hand om sin partner på det sättet. Det är början till slutet. Hon kommer agera mamma åt honom precis som så otroligt många kvinnor har gjort med sin partner tidigare. Det kommer leda till att deras kärleksrelation tar slut. Ingen mår bra i ett förhållande där ena parten ska ta hand om den andre. Hon kommer tröttna på att ta hand om ett "barn" och han kommer tröttna på att hon beter sig som en mamma.

Nej det är inte så man gör. Man stöttar sin partner att ta kontakt med de instanser hen behöver hjälp ifrån, man kan ligga på, man kan sätta press på att få hjälpen omgående och man kan följa med på besök men man ska inte ta hand om sin partner på det sättet. Då finns snart ingen kärleksrelation kvar.

Precis som jag säger, de får förhoppningsvis en respit tills att eventuella hjälpinsatser kommer igång. @Tyrah har skaffat barn med denne man, så hon älskar ju uppenbarligen honom såpass. Att domedagstrumma att deras kärleksrelation skulle ta slut för att hon berättar hur han ska handha deras barn och stötta honom i det har jag svårt att se som den slutgiltiga spiken i kistan. På viket sätt är det att "mamma" honom?

Jag accepterar att vi ser olika på en hel del i frågan, det är bara TS som sitter med de slutgiltiga svaren och besluten kring hur hon vill göra.

 

[phie]

Motsvarigheten, då, till att få frun att söka hjälp för förlossningsdepression, core att ts får mannen att söka hjälp. Att vägleda honom hemma för att parera för ev funktionshinder/diagnos är något helt annat. Det skulle inte finnas behandling för sådant om familjen lika gärna kan göra jobbet. Och här är familjen dessutom en sliten mamma.

Men jag säger ju inte att hennes stöttande av honom är lösningen på någon eventuell diagnos, men någonting som kan få henne och honom mer lugna i handhavandet med barnet. Självklart ska han söka hjälp, men åter igen så kan de behöva göra något tillsammans tills att han blir kallad /utredd etc. TS säger ju att mannen är svår med att se sina tillkortakommanden.

 

[mandalaki]

@phie Vi bedömer nog mannens problem lite olika. När det kommer till att ta hand om en bebis så tycker jag att det låter som, på beskrivningen i tråden, att hans hinder är så allvarligt att ts faktiskt inte KAN hjälpa honom i vardagen. Och om hon då ska försöka vara en tillfällig ersättning för kvalificerad hjälp, när hon redan är sliten, så tror jag bara att det blir ännu tyngre för henne.

 

[TinyWiny]

Precis som jag säger, de får förhoppningsvis en respit tills att eventuella hjälpinsatser kommer igång. @Tyrah har skaffat barn med denne man, så hon älskar ju uppenbarligen honom såpass. Att domedagstrumma att deras kärleksrelation skulle ta slut för att hon berättar hur han ska handha deras barn och stötta honom i det har jag svårt att se som den slutgiltiga spiken i kistan. På viket sätt är det att "mamma" honom?

Jag accepterar att vi ser olika på en hel del i frågan, det är bara TS som sitter med de slutgiltiga svaren och besluten kring hur hon vill göra.

På vems bekostnad ska hon göra det? Jag domedagstrummar inte deras relation. Jag beskriver hur det lätt blir om ena parten tar ansvar för den andre på ett sådant sätt som du föreslår. Det är inte sunt och det ger slitningar i relationen.

Ja förhoppningsvis älskar hon honom och han henne och det är just det jag vill att de ska kunna bevara. Jag vill berätta hur dumt det kan bli om man tar/får ett ansvar man inte ska ha. Det är inte hennes ansvar att fixa så att han kan ta hand om deras barn. Det är han som har ansvar för relationen mellan honom och hans barn och det är han som måste jobba med sina problem. Ingen annan kan göra det jobbet åt honom. Han måste få rätt hjälp givetvis och den hjälpen kan hon stötta honom i att få men han måste bli medveten om problemen som finns och göra sitt bästa och kämpa för en vettig lösning. Genom att stötta på det sätt du föreslår mörkar hon istället problemen. Hon gör det enklare för honom att slippa ta itu med sina problem. Det blir inte bra alls.

Genom att träna honom, att stötta genom att skriva listor, att säga hur han ska göra osv. så blir hon som en mamma för honom. Det är något man hjälper ett yngre barn med men även barn med svårare problem behöver hjälp ifrån samhället för att relationen förälder-barn inte ska ta stryk. En tonåring som är beroende av föräldrarna för att kunna göra sådant som hens jämnåriga klarar själva behöver en annan stöttning än den som föräldern ska ge. Hen behöver stöttning utifrån. Det är helt enkelt så att relationer ska få vara just de relationer de är.

 

[Eskita]

På vems bekostnad ska hon göra det? Jag domedagstrummar inte deras relation. Jag beskriver hur det lätt blir om ena parten tar ansvar för den andre på ett sådant sätt som du föreslår. Det är inte sunt och det ger slitningar i relationen.

Det här är något som jag tyvärr allt för ofta stöter på i mitt yrke som arbetsterapeut i kommunal hemsjukvård. Har haft många samtal med anhöriga och patienter om vikten av att behålla relationen som den "ska" vara. Annars kan relationen bli rejält förändrad och "vårdaren" inte sällan totalt slutkörd. De jag träffar har dock oftast annan problematik än TS man.

 

[TinyWiny]

Det här är något som jag tyvärr allt för ofta stöter på i mitt yrke som arbetsterapeut i kommunal hemsjukvård. Har haft många samtal med anhöriga och patienter om vikten av att behålla relationen som den "ska" vara. Annars kan relationen bli rejält förändrad och "vårdaren" inte sällan totalt slutkörd. De jag träffar har dock oftast annan problematik än TS man.

Det är så sorgligt att det ska behöva vara så vanligt Tyvärr är inte alla som jobbar inom ditt gebit och liknande alls så medvetna som du är men jag hoppas att den viktiga informationen sprider sig! En massa kudos till dig som gör vad du kan

 

[Vallmo]

Tourette light med en släng OCD gissar jag.

+1 på den.

 

[hljomalind]

Låter kämpigt! Jag har en sambo med något liknande problematik vad gäller motoriken. Han är diagnostiserad i vuxen ålder med DAMP och NLD (nonverbal learning disabilities - svårigheter att se visuellt hur saker funkar, läsa ritningar/kartor osv) . Klumpig motorik i kombination med otålighet gör att saker pajar och klantas till ganska ofta, och oron fanns hos honom hur han skulle fixa föräldraskapet, med blöjbyte, påklädningar, selar, barnvagnsihopfällningar osv. Men så kom barnet, för snart tre år sen. Och vi har varit envisa båda två med att det skulle fixa sig från start med så jämnfördelat ansvar som möjligt. Det har varit och är fortfarande blöjor och strumpor på sniskan, och det har krävt tålamod från oss båda att inte ge upp när moment som t.ex. att ta på sig en bärsele har behövt repeteras många gånger. Jag har fått ta lite mer ansvar på vissa sätt, men fått hitta en balans mellan att "ge små tips" och att låta honom göra saker på sitt sätt. På förskolan ser de säkert på oss som en "slarvfamilj" då barnet ibland kommer dit oborstad och slarvigt tvättad och det kan vara rörigt med kläder och så, men vi har en trygg och väldigt glad unge, så de är knappast oroliga. Sambon är just nu i ett läge där han pekar finger åt sina diagnoser och sjukersättningen, utbildar sig med högsta betyg (han har inte fixat det alls innan) och är på väg ut i arbetslivet, mycket tack vare sitt föräldraskap och det självförtroende det gett tror jag.

Jag hoppas verkligen att ni kan hitta nån väg till att han får ett större självförtroende för att våga ta hand om barnet mer självständigt, för jag är övertygad om att han kan fixa det, det är träning och tid det handlar om. Du skriver att det finns motoriska saker han faktiskt är bra på, och jag använde ibland sånt som argument när min sambo var orolig över hur han skulle klara av något, typ "du har ju lärt dig spela gitarr, då kan du också lära dig det här". Och du måste klara att både peppa och backa, det är inte lätt förstås. Just nu låter det som att ni fastnat i en ond cirkel och att ta in någon utomstående om det är möjligt tror jag vore bra. Och att tiden finns där, om det är något som på sikt kan omprioriteras på något sätt vad gäller er arbetstid osv (kan ha missat ifall du skrivit nåt om er situation vad gäller det).