Språkstörning?

[Ninnurur]

Om han har exvis en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kommer han nog inte förstå riktigt vad hon vill att hon ska göra om han inte blir vägledd.

Om det vore det omvända, tex en fru som fått post - partumdepression, ska mannen bara låta henne vara då eller ska han ta ansvar för sin fru?

Jag har adhd-c och jag förstår vad man ska göra utan vägledning, vi är inte förståndshandikappade vettu! Jag roddar lägenhet med en femåring på heltid (är änka) och jobbar heltid på ett sjukt stressigt jobb. Man behöver inte handhållning för att man har en npf...

 

[phie]

På vems bekostnad ska hon göra det? Jag domedagstrummar inte deras relation. Jag beskriver hur det lätt blir om ena parten tar ansvar för den andre på ett sådant sätt som du föreslår. Det är inte sunt och det ger slitningar i relationen.

Ja förhoppningsvis älskar hon honom och han henne och det är just det jag vill att de ska kunna bevara. Jag vill berätta hur dumt det kan bli om man tar/får ett ansvar man inte ska ha. Det är inte hennes ansvar att fixa så att han kan ta hand om deras barn. Det är han som har ansvar för relationen mellan honom och hans barn och det är han som måste jobba med sina problem. Ingen annan kan göra det jobbet åt honom. Han måste få rätt hjälp givetvis och den hjälpen kan hon stötta honom i att få men han måste bli medveten om problemen som finns och göra sitt bästa och kämpa för en vettig lösning. Genom att stötta på det sätt du föreslår mörkar hon istället problemen. Hon gör det enklare för honom att slippa ta itu med sina problem. Det blir inte bra alls.

Genom att träna honom, att stötta genom att skriva listor, att säga hur han ska göra osv. så blir hon som en mamma för honom. Det är något man hjälper ett yngre barn med men även barn med svårare problem behöver hjälp ifrån samhället för att relationen förälder-barn inte ska ta stryk. En tonåring som är beroende av föräldrarna för att kunna göra sådant som hens jämnåriga klarar själva behöver en annan stöttning än den som föräldern ska ge. Hen behöver stöttning utifrån. Det är helt enkelt så att relationer ska få vara just de relationer de är.

Jag tror att du läser in för mycket i det jag skriver. Jag anser inte att det är en långsiktig lösning att göra det jag skrivit utan snarare något som kan vara hjälpsamt nu. Det tycker inte jag är att mamma honom. Självklart ska inte mannen curlas av henne i tid och evighet,det säger ju sig självt.

 

[phie]

Jag har adhd-c och jag förstår vad man ska göra utan vägledning, vi är inte förståndshandikappade vettu! Jag roddar lägenhet med en femåring på heltid (är änka) och jobbar heltid på ett sjukt stressigt jobb. Man behöver inte handhållning för att man har en npf...

Det vet jag mycket väl att så inte är fallet, har nära släktingar med neuropsykiatriska diagnoser. Ber om ursäkt om du tyckte det kändes dumt skrivet. Däremot i min profession har jag stött på en hel del föräldrar med neuropsykiatriska diagnoser som är hjälpta av en något mer uppstyrd tillvaro. Alla är ju olika. I TS fall låter det som om mannen behöver stöd i sitt föräldraskap, TS skrev att han hade svårt att få till att exvis mata barnet när TS var magsjuk.

 

[phie]

@phie Vi bedömer nog mannens problem lite olika. När det kommer till att ta hand om en bebis så tycker jag att det låter som, på beskrivningen i tråden, att hans hinder är så allvarligt att ts faktiskt inte KAN hjälpa honom i vardagen. Och om hon då ska försöka vara en tillfällig ersättning för kvalificerad hjälp, när hon redan är sliten, så tror jag bara att det blir ännu tyngre för henne.

Nja, jag tror inte att vi tycker olika kring mannens problem egentligen, snarare vad som är tillämpligt att man som partner ska/inte ska göra i en situation som denna. När jag läser vad TS skrivit tycker jag att det framgår att mannen behöver peppas för att våga ta del i familjelivet. Om jag inte läst fel så har han (efter tjat från TS) löst situationer om än något långsamt (vilket självklart inte är helt optimalt).

 

[TinyWiny]

Jag tror att du läser in för mycket i det jag skriver. Jag anser inte att det är en långsiktig lösning att göra det jag skrivit utan snarare något som kan vara hjälpsamt nu. Det tycker inte jag är att mamma honom. Självklart ska inte mannen curlas av henne i tid och evighet,det säger ju sig självt.

Jag läser inte in något. Jag läser orden du skriver och jag håller inte med dig helt enkelt. Det du föreslår är inte hennes ansvar varken nu eller senare och inget kommer bli bra av din lösning. Det är kontraproduktivt att stödja någon så som du föreslår. Bättre att sluta mörka så att även han själv inser att han behöver hjälp utifrån istället för att det ska komma som en blixt från klar himmel för honom när hon föreslår hjälp. Så länge hon gör som du föreslår behöver han ju inte fundera på att skaffa hjälp utan kan flyta med eftersom hon fixar. Vem som helst hade blivit både förbannad, irriterad och i vissa fall även besviken om någon fixade en massa åt en och sedan kom och sa att det inte fungerar för dem att göra som de har gjort utan att de måste skaffa hjälp utifrån. Inser man inte själv att man behöver hjälp så är det mycket svårt att ta emot hjälp. Motivationen måste komma från den som behöver hjälpen för att det ska bli bra.

 

[Tyrah]

Svarar alla.

Jag håller med om att min man behöver hjälp utifrån. Det skulle vara skönt om bollen kunde hamna där den hör hemma.

Jag ser även att jag skulle behöva verktyg så jag inte tar på mig och underlättar vardagen när det inte inte mynnar ut i något positivt för oss.

Oavsett, så kommer vi att behöva samarbeta mer för att lösa vardagen. Just nu skyller han på att det var så svårt i början för att det inte gick att få någon kontakt/kommunikation med bebisen. Utom möjligen på skötbordet, men dit gick ju inte han. Nu när hen är lite större så tycker pappan inte längre att det är lika svårt att t.ex. trösta.

Han kommer själv aldrig komma på tanken att söka hjälp. (Däremot gör han det lite väl ofta för fysiska åkommor.) Han har tidigare klart visat att han står långt ifrån tanken att någon diagnos skulle kunna sättas på honom. Här känner jag att det landar i mitt knä att få honom att söka hjälp om jag vill ha till en förändring. Inte mitt egentliga ansvar, men jag ser ingen annan väg.

Tack för alla svar och engagemang! Det hjälper mig att sätta ord på det jag känner.

 

[Sleepy]

Han kommer själv aldrig komma på tanken att söka hjälp. (Däremot gör han det lite väl ofta för fysiska åkommor.) Han har tidigare klart visat att han står långt ifrån tanken att någon diagnos skulle kunna sättas på honom. Här känner jag att det landar i mitt knä att få honom att söka hjälp om jag vill ha till en förändring. Inte mitt egentliga ansvar, men jag ser ingen annan väg.

Det där är ju något ni kan resonera kring; varför är det ok att springa till doktorn med fysiska åkommor men inte psykiska? Kropp och själ är ett. Oavsett diagnos så är det ju problem man söker hjälp för. Att inte kunna hantera sitt barn så som föräldrar gör, är ju ett tecken på att hjälp behövs. Vilken hjälp som behövs får ju visa sig. Sen kan det ju kännas främmande att få en stämpel i pannan; men ser man det så, så får man ju ingen hjälp. Vilket kan leda till att han kör både dig och er relation i backen - är det vad han vill? Eller tänker han ta tag i det hela och göra något åt det?

Du får honom att söka hjälp genom att sätta ner foten och inte acceptera något annat. Täck inte upp, dalta inte. Tala om att hans undvikande av föräldraansvar är oacceptabelt.

 

[TinyWiny]

Svarar alla.

Jag håller med om att min man behöver hjälp utifrån. Det skulle vara skönt om bollen kunde hamna där den hör hemma.

Jag ser även att jag skulle behöva verktyg så jag inte tar på mig och underlättar vardagen när det inte inte mynnar ut i något positivt för oss.

Oavsett, så kommer vi att behöva samarbeta mer för att lösa vardagen. Just nu skyller han på att det var så svårt i början för att det inte gick att få någon kontakt/kommunikation med bebisen. Utom möjligen på skötbordet, men dit gick ju inte han. Nu när hen är lite större så tycker pappan inte längre att det är lika svårt att t.ex. trösta.

Han kommer själv aldrig komma på tanken att söka hjälp. (Däremot gör han det lite väl ofta för fysiska åkommor.) Han har tidigare klart visat att han står långt ifrån tanken att någon diagnos skulle kunna sättas på honom. Här känner jag att det landar i mitt knä att få honom att söka hjälp om jag vill ha till en förändring. Inte mitt egentliga ansvar, men jag ser ingen annan väg.

Tack för alla svar och engagemang! Det hjälper mig att sätta ord på det jag känner.

Jag tycker att diagnos eller inte är helt oviktigt och det är inget du behöver ta upp. Det viktiga är att han inser att han behöver hjälp för att kunna fungera bra i vardagen och det behöver man inte ha någon diagnos för att behöva. Det finns tusen och åter tusen anledningar till att lite extra guidning behövs. Kanske kan ni gå på föräldrautbildningar tillsammans? Det brukar finnas i kommunens eller landstingets regi. BVC brukar ha koll på sådant så hör med dem! Det är oftast folk som kan hjälpa er vidare som håller i sådana kurser och det kan kännas lättare att prata med någon man redan känner lite grann än att prata med någon helt okänd. Kanske får han också upp ögonen för att han inte är ensam om att behöva hjälp i sin föräldraroll, att det inte alls är något konstigt eller något att skämmas för och att han då blir mer motiverad att söka vidare hjälp som är mer anpassad just efter hans behov. Det är en stor sak för många att inse att de inte klarar upp saker och ting "som alla andra" men att då se att det finns fler som behöver guidning i sin föräldraroll kan vara en hjälp på vägen.

Det är viktigt att inse att det här är något högst personligt. När man talar om problemen är det lätt att den som äger problemet går i försvar för att det känns som att bli angripen och när den känslan väl finns hos någon når man inte längre fram. Det här är ju den han är och han är säkert väl medveten om att problemen finns men han har inte blivit tillräckligt motiverad till att ta tag i dem. Då gäller det att hitta vägar till att väcka hans motivation och kanske kan ett sätt vara att visa att många behöver lite extra hjälp på olika sätt genom att gå en föräldrakurs.

Jag önskar dig och er massor av lycka till!

 

[Ninnurur]

Det vet jag mycket väl att så inte är fallet, har nära släktingar med neuropsykiatriska diagnoser. Ber om ursäkt om du tyckte det kändes dumt skrivet. Däremot i min profession har jag stött på en hel del föräldrar med neuropsykiatriska diagnoser som är hjälpta av en något mer uppstyrd tillvaro. Alla är ju olika. I TS fall låter det som om mannen behöver stöd i sitt föräldraskap, TS skrev att han hade svårt att få till att exvis mata barnet när TS var magsjuk.

Med tanke på hur många som har gillat mitt inlägg så är jag nog inte ensam om att uppfatta dig som mästrande och nedlåtande gällande npf. Tänk på hur andra uppfattar det du skriver i fortsättningen så kanske missförstånd kan undvikas.

 

[Vallmo]

Svarar alla.

Jag håller med om att min man behöver hjälp utifrån. Det skulle vara skönt om bollen kunde hamna där den hör hemma.

Jag ser även att jag skulle behöva verktyg så jag inte tar på mig och underlättar vardagen när det inte inte mynnar ut i något positivt för oss.

Oavsett, så kommer vi att behöva samarbeta mer för att lösa vardagen. Just nu skyller han på att det var så svårt i början för att det inte gick att få någon kontakt/kommunikation med bebisen. Utom möjligen på skötbordet, men dit gick ju inte han. Nu när hen är lite större så tycker pappan inte längre att det är lika svårt att t.ex. trösta.

Han kommer själv aldrig komma på tanken att söka hjälp. (Däremot gör han det lite väl ofta för fysiska åkommor.) Han har tidigare klart visat att han står långt ifrån tanken att någon diagnos skulle kunna sättas på honom. Här känner jag att det landar i mitt knä att få honom att söka hjälp om jag vill ha till en förändring. Inte mitt egentliga ansvar, men jag ser ingen annan väg.

Tack för alla svar och engagemang! Det hjälper mig att sätta ord på det jag känner.

Du har en jobbig och utsatt situation. Lider med dig!
Har inget att säga om hur du ska hantera mannen.
Det har andra redan gjort och föreslagit massa bra saker.

Det jobbiga är ju, i slutändan är det ju ändå du, mannen och barnet hemma.
Jag förstår att det inte är jämlikt och att du har press på dig att rodda mer än vad din man gör.

Det är orättvist och frustrerande.
Du har mina största sympatier.

 

[Tyrah]

Det där är ju något ni kan resonera kring; varför är det ok att springa till doktorn med fysiska åkommor men inte psykiska? Kropp och själ är ett. Oavsett diagnos så är det ju problem man söker hjälp för. Att inte kunna hantera sitt barn så som föräldrar gör, är ju ett tecken på att hjälp behövs. Vilken hjälp som behövs får ju visa sig. Sen kan det ju kännas främmande att få en stämpel i pannan; men ser man det så, så får man ju ingen hjälp. Vilket kan leda till att han kör både dig och er relation i backen - är det vad han vill? Eller tänker han ta tag i det hela och göra något åt det?

Du får honom att söka hjälp genom att sätta ner foten och inte acceptera något annat. Täck inte upp, dalta inte. Tala om att hans undvikande av föräldraansvar är oacceptabelt.

+ @TinyWiny

Jag tror han springer med de fysiska åkommorna för att slippa gå med de psykiska.

Han har inga problem med att andra har psykiska problem, men minsta antydan att han själv skulle kunna drabbas av något sådant slår han ifrån sig med stor kraft.

Vi har haft så stora kommunikationsmissar den senaste tiden att jag känner mig rätt deppig. Det har gått överstyr med åt vilket håll allt barkar och hur. För att sätta ner den där foten så behöver jag vara säker på att kunna stå på mig hela vägen. För om jag inte gör det så är det nog rätt kört.

 

[Petruska]

+ @TinyWiny

Jag tror han springer med de fysiska åkommorna för att slippa gå med de psykiska.

Han har inga problem med att andra har psykiska problem, men minsta antydan att han själv skulle kunna drabbas av något sådant slår han ifrån sig med stor kraft.

Vi har haft så stora kommunikationsmissar den senaste tiden att jag känner mig rätt deppig. Det har gått överstyr med åt vilket håll allt barkar och hur. För att sätta ner den där foten så behöver jag vara säker på att kunna stå på mig hela vägen. För om jag inte gör det så är det nog rätt kört.

Är han rädd om förhållandet? Jag menar, är han rädd att det tar slut?

För om han är det kan kanske familje-/parsamtal vara ett steg? Det kan du motivera utifrån hur du mår i relationen, oavsett varför du mår som du gör, menar jag. Så att du inte hamnar i att lägga analys, diagnos och åtgärdsprogram i knät på honom.

 

[Sleepy]

@Tyrah Du är trött och sliten, det är förståeligt om du deppar ihop. Men utgå ifrån det. Tala om hur du mår, att det är svårt att kommunicera, att nå varandra, att du inte orkar längre. Berätta hur vanligt det är med stödjande familjesamtal för slitna småbarnsföräldrar, att du vill ha in en tredje part i samtalet för att komma framåt. De ser snart hur läget är och kan hjälpa er vidare.

 

[TinyWiny]

+ @TinyWiny

Jag tror han springer med de fysiska åkommorna för att slippa gå med de psykiska.

Han har inga problem med att andra har psykiska problem, men minsta antydan att han själv skulle kunna drabbas av något sådant slår han ifrån sig med stor kraft.

Vi har haft så stora kommunikationsmissar den senaste tiden att jag känner mig rätt deppig. Det har gått överstyr med åt vilket håll allt barkar och hur. För att sätta ner den där foten så behöver jag vara säker på att kunna stå på mig hela vägen. För om jag inte gör det så är det nog rätt kört.

Så är det ofta. Det är lättare att visa skavsår på hälen än såren i själen. Just därför tycker jag att det är viktigt att inte blanda in diagnostänket. Se vad han behöver hjälp med och bry dig inte om ifall han har drag från vissa diagnoser. Vi har alla vissa drag utan att det påverkar så mycket i vardagen. Det är ju först när det blir ett problem som det finns någon anledning att göra något för att komma vidare.

Jag förstår verkligen att det är tungt nu. Det är mycket nog med allt det innebär att få barn utan att också få en sådan "överraskning" som att han inte klarar det han behöver klara. Jag tycker faktiskt inte att du behöver sätta ner foten, jag tycker att du ska överlämna allt det här till proffsen. Det är ändå det de är till för. Prata med BVC om du känner att de är vettiga. De kan hjälpa dig med enskild samtalskontakt och ge dig verktyg hur du ska förhålla dig för det är jobbigt när livet inte flyter. De kan också ge stöd i föräldrarollen så att han hakar på och inser sina brister och får verktyg så att han kan klara sin vardag bättre. Du kan också kontakta familjerådgivningen för samtal och i värsta fall får du säga till din partner att det är för din skull ni behöver gå dit. Även om han vägrar se sin del i det hela nu så kan han förhoppningsvis ställa upp för din skull, för relationens skull och inse det senare. Har ni väl kommit in någonstans så brukar det vara lättare för den part som verkligen behöver hjälp att också ta emot hjälpen.

 

[phie]

Svarar alla.

Jag håller med om att min man behöver hjälp utifrån. Det skulle vara skönt om bollen kunde hamna där den hör hemma.

Jag ser även att jag skulle behöva verktyg så jag inte tar på mig och underlättar vardagen när det inte inte mynnar ut i något positivt för oss.

Oavsett, så kommer vi att behöva samarbeta mer för att lösa vardagen. Just nu skyller han på att det var så svårt i början för att det inte gick att få någon kontakt/kommunikation med bebisen. Utom möjligen på skötbordet, men dit gick ju inte han. Nu när hen är lite större så tycker pappan inte längre att det är lika svårt att t.ex. trösta.

Han kommer själv aldrig komma på tanken att söka hjälp. (Däremot gör han det lite väl ofta för fysiska åkommor.) Han har tidigare klart visat att han står långt ifrån tanken att någon diagnos skulle kunna sättas på honom. Här känner jag att det landar i mitt knä att få honom att söka hjälp om jag vill ha till en förändring. Inte mitt egentliga ansvar, men jag ser ingen annan väg.

Tack för alla svar och engagemang! Det hjälper mig att sätta ord på det jag känner.

Du är jätteduktig Jag hoppas att ni får den hjälp och det stöd ni behöver så fort det bara går!