Språkstörning?

[escodobe]

Bra fråga. Han ser det som att det kommer bli lättare för honom ju äldre barnet blir.

Fast det är viktigt att knyta an till barnet och dela sitt förälraransvar med dig NU.
Om han hade en outredd diarré som hindrade honom att ta hand om sitt barn eftersom han satt på toa hela tiden, tror du inte då att han skulle söka hjälp istället där att tro att det "blir lättare när barnet blir större"?

 

[Sleepy]

Han ser det som att det kommer bli lättare för honom ju äldre barnet blir.

Möjligt; men förälder är man från dag 1.

 

[Petruska]

Ja, jag är försiktig som person. Det innebär inte att vi inte pratat om detta i en rad olika sammanhang. Missförstånden har dock haglat emellanåt. Och jag har då valt den enkla vägen att göra det praktiska själv för att det skulle ha kostat mig mer annars. Mycket för att jag ibland varit helt fruktansvärt slut.
Däremot så saknas fortfarande det långa, djupa samtalet om detta och det är här som jag känner att det kan gå i baklås. Igen.

Ja, jag vill så klart inte lägga press på dig. Du har det jobbigt nog ändå, det förstår jag.

Det är inte heller upp till dig att ta ansvar för hans föräldraskap, så sett.

Det är lite sådant jag menar då jag inte riktigt tycker att det är du som ska hjälpa honom, även om den hjälp du vill ge är råg i ryggen åt honom att själv söka professionell hjälp.

Du känner honom ju, till skillnad från oss andra, men för mig är det rätt orimligt att du ska ha strategier och metoder för att lyckas prata om något som på ett akut sätt rör er familj NU. Är det verkligen ett lång, djupt samtal om det här ni eller du behöver just nu? För mig låter det mer som att det som behövs är att du pekar på det ohållbara i situationen, och sedan får ni ta det därifrån?

Jag menar inte att du ska begå våld på din person. Naturligtvis kan du peka på sätt som liknar dig, det måste inte vara med hela handen och i kommandoton. Om du förstår hur jag menar?

 

[Sleepy]

jag har då valt den enkla vägen att göra det praktiska själv för att det skulle ha kostat mig mer annars. Mycket för att jag ibland varit helt fruktansvärt slut.
Däremot så saknas fortfarande det långa, djupa samtalet om detta och det är här som jag känner att det kan gå i baklås. Igen.

Jag förstår tröttheten - men genvägen är en senväg. Du behöver sätta ner foten, låta honom reagera och sätta igång processen. För du kommer inte få mer ork sen - och han kommer inte automatiskt ta mer ansvar sen. Kräv att ni delar bördan nu. Ställ kraven, få honom att göra den här efterforskningen du gör nu.

 

[Korven]

Det låter lite som du är medberoende, typ.

 

[Tyrah]

Möjligt; men förälder är man från dag 1.

+ @escodobe
Han har knytit an till barnet, men har valt att ta ett annat ansvar på andra områden runt hen än det dagliga praktiska. Det gör det förstås inte så att han därmed inte missar saker som han också borde vara en del i.

 

[Tyrah]

Vad säger han om du lämnar honom själv med barnet en timma varje dag? Ta en promenad och låt honom "lösa" det?

Jag upplevde att min sambo blev väldigt osäker med vårt barn när jag var i närheten i början - "du kan bättre".
Jag började ganska tidigt att pumpa ur bröstmjölk och åkte till stallet själv, något som gjorde att han växte i sin papparoll, i lugn och ro.

Ja, något liknande upplägg har vi varit inne på. Jag släpper dock inte till pump och har fått kämpa bort ersättningen, men en timme fungerar utan mig som mjölbar.

 

[Tyrah]

Ja, jag vill så klart inte lägga press på dig. Du har det jobbigt nog ändå, det förstår jag.

Det är inte heller upp till dig att ta ansvar för hans föräldraskap, så sett.

Det är lite sådant jag menar då jag inte riktigt tycker att det är du som ska hjälpa honom, även om den hjälp du vill ge är råg i ryggen åt honom att själv söka professionell hjälp.

Du känner honom ju, till skillnad från oss andra, men för mig är det rätt orimligt att du ska ha strategier och metoder för att lyckas prata om något som på ett akut sätt rör er familj NU. Är det verkligen ett lång, djupt samtal om det här ni eller du behöver just nu? För mig låter det mer som att det som behövs är att du pekar på det ohållbara i situationen, och sedan får ni ta det därifrån?

Jag menar inte att du ska begå våld på din person. Naturligtvis kan du peka på sätt som liknar dig, det måste inte vara med hela handen och i kommandoton. Om du förstår hur jag menar?

Att jag tänker att vi ska prata om det hänger nog ihop med att vi har pratat oss igenom kriser förr.
Du har en poäng i det du skriver. Tack! Jag är lite hemmablind just nu, men just att vilja ha strategier och metoder i alla möjliga sammanhang är "bang on target". Ska försöka tänka om.

Det som gör samtal svåra är att han tolkar allt så exakt bokstavligt. Han har också svårt för att förstå tonfall och ansiktsuttryck. Övertolkar gärna till det negativa hållet och tar det djupt personligt.
Det leder till att han får starka känsloutbrott från ingenstans och jag förstår inte hur han kunnat tolka situationen så snett.

Men ovanstående tar dock inte bort att vi behöver prata om det. Jag behöver peppa upp mig och börja hoppas på en förändring.

Tillägger och förtydligar - självklart hans uppgift att ta ansvar för sitt föräldraskap. Inte att jag ska berätta för honom hur han ska lösa det.

 

[Sleepy]

Det som gör samtal svåra är att han tolkar allt så exakt bokstavligt... Det leder till att han får starka känsloutbrott från ingenstans

... vilket leder till att du tassar på tå, undviker att ta upp problem, försöker hitta lösningar åt honom - vilket leder till att han inte förstår hur jobbigt du har det; för det funkar ju, när du gör hans jobb också. För honom.

Du bär hans bördor och det är inte hållbart i längden. Visa med tydlighet att hans problem ger problem för dig. Låt honom gå i taket, låt honom reagera, håll fast din position och invänta att han börjar söka förståelse och lösningar till de problem han har. Ge honom bollen.

 

[Sleepy]

@Tyrah En tanke: Kanske du ska inleda med att föreslå att ni går och pratar med någon. En tredje part, som kan stödja er i samtalet. Säg som det är, att du känner att det är svårt att kommunicera.

 

[Petruska]

Att jag tänker att vi ska prata om det hänger nog ihop med att vi har pratat oss igenom kriser förr.
Du har en poäng i det du skriver. Tack! Jag är lite hemmablind just nu, men just att vilja ha strategier och metoder i alla möjliga sammanhang är "bang on target". Ska försöka tänka om.

Det som gör samtal svåra är att han tolkar allt så exakt bokstavligt. Han har också svårt för att förstå tonfall och ansiktsuttryck. Övertolkar gärna till det negativa hållet och tar det djupt personligt.
Det leder till att han får starka känsloutbrott från ingenstans och jag förstår inte hur han kunnat tolka situationen så snett.

Men ovanstående tar dock inte bort att vi behöver prata om det. Jag behöver peppa upp mig och börja hoppas på en förändring.

Tillägger och förtydligar - självklart hans uppgift att ta ansvar för sitt föräldraskap. Inte att jag ska berätta för honom hur han ska lösa det.

Att prata om saker är så klart sällan fel. Men det är ju inte prat, särskilt inte enbart prat, som löser det här problemet. Det som kan lösa problemet är ju att han fattar att hans ingång i föräldraskapt är ohållbar och tar tag i det. För mig framstår det egentligen som ganska osannolikt att det skulle bli du som får honom att fatta det. (Jag tänker att partner på många sätt är minst lämpad av alla i sådana frågor, så det är inget personligt.)

Här tänker jag också att dina metoder och trategier för den här situationen, faktiskt verkar skydda honom från sig själv? Du täcker upp för hans brister, så självklart och försiktigt att han inte ens ser det orimliga i det? För mig låter det som att du både skyddar honom från hans brister som förälder och från hans mindre lyckade personliga egenskaper (att han övertolkar saker och spelar upp känsloutbrott). Du har liksom hela ert spel klart för dig när du går in i det, lite som en färdigskriven pjäs med lite olika dramaturgiska lösningar? Varför kan inte han få spela sin roll, så att säga, och så spelar du din?

 

[Regn]

Att jag tänker att vi ska prata om det hänger nog ihop med att vi har pratat oss igenom kriser förr.
Du har en poäng i det du skriver. Tack! Jag är lite hemmablind just nu, men just att vilja ha strategier och metoder i alla möjliga sammanhang är "bang on target". Ska försöka tänka om.

Det som gör samtal svåra är att han tolkar allt så exakt bokstavligt. Han har också svårt för att förstå tonfall och ansiktsuttryck. Övertolkar gärna till det negativa hållet och tar det djupt personligt.
Det leder till att han får starka känsloutbrott från ingenstans och jag förstår inte hur han kunnat tolka situationen så snett.

Men ovanstående tar dock inte bort att vi behöver prata om det. Jag behöver peppa upp mig och börja hoppas på en förändring.

Tillägger och förtydligar - självklart hans uppgift att ta ansvar för sitt föräldraskap. Inte att jag ska berätta för honom hur han ska lösa det.

Det låter onekligen aspigt, att bokstavstolka och inte kunna läsa av ansiktsuttryck.

Kan du vara tydligare med honom? Kan du pusha honom lite genom att säga att man lär sig genom att utföra praktiskt? M.a.o. om han tränar mycket på att hantera barnet och sådär, så kommer ju hans motorik tillslut att "ha muskelminnet" och det kommer inte att vara så fumligt sedan.

Om han har asperger så har hans cirklar och rutiner rubbats nu när ni fick barn. Jag tänker mig att det kan vara bra att du styr upp det åt honom, visar hur han ska göra och låter honom pröva efteråt. Träning och upprepning!

Gärna listor med i vilken ordning saker ska göras, och kanske också hur som en kom-ihågmanual.

Och en massa pepp när han lyckas med saker som han är osäker kring.

 

[Amha]

@Tyrah En tanke: Kanske du ska inleda med att föreslå att ni går och pratar med någon. En tredje part, som kan stödja er i samtalet. Säg som det är, att du känner att det är svårt att kommunicera.

Den tredje parten kan säkert också se problem och informera om att det kanske är läge för honom att söka vård och rekommendera någon.

 

[Monstermom]

Det låter onekligen aspigt, att bokstavstolka och inte kunna läsa av ansiktsuttryck.

Kan du vara tydligare med honom? Kan du pusha honom lite genom att säga att man lär sig genom att utföra praktiskt? M.a.o. om han tränar mycket på att hantera barnet och sådär, så kommer ju hans motorik tillslut att "ha muskelminnet" och det kommer inte att vara så fumligt sedan.

Om han har asperger så har hans cirklar och rutiner rubbats nu när ni fick barn. Jag tänker mig att det kan vara bra att du styr upp det åt honom, visar hur han ska göra och låter honom pröva efteråt. Träning och upprepning!

Gärna listor med i vilken ordning saker ska göras, och kanske också hur som en kom-ihågmanual.

Och en massa pepp när han lyckas med saker som han är osäker kring.

Men inte ska väl TS bli mannens arbetsterapeut (eller en hel habiliteringsavdelning), ens om bukediagnosen skulle råka vara spot on? Oavsett eventuellt funktionshinder är han en vuxen man som själv måste ta och möta sina problem vid det här laget...

 

[Regn]

Men inte ska väl TS bli mannens arbetsterapeut (eller en hel habiliteringsavdelning), ens om bukediagnosen skulle råka vara spot on? Oavsett eventuellt funktionshinder är han en vuxen man som själv måste ta och möta sina problem vid det här laget...

Och var har jag hävdat detta?

Självklart har han ett ansvar i egenskap av vuxen människa och far, men om man som partners kan hjälpa varandra så ser jag inget fel i det. Detta utan att TS ska behöva vända ut och in på sig själv fullkomligt givetvis.

Men kan hon med relativt enkla medel förbättra deras situation så är det ju en win-win för alla inblandade.

 

[Monstermom]

Och var har jag hävdat detta?

Självklart har han ett ansvar i egenskap av vuxen människa och far, men om man som partners kan hjälpa varandra så ser jag inget fel i det. Detta utan att TS ska behöva vända ut och in på sig själv fullkomligt givetvis.

Men kan hon med relativt enkla medel förbättra deras situation så är det ju en win-win för alla inblandade.

Men jag tycker inte att det du beskriver är enkla medel, och jag är heller inte så övertygad om att internetdiagnosen är rätt (så steget till åtgärd ser drastiskt ut för mig). Det du beskriver är ju närmast ett träningsupplägg, där TS ska se till att han börjar fungera bättre - med eller utan hans vetskap är inte helt tydligt ens.

Han behöver få insikt att han har ett problem att åtgärda. När han kommit dithän är det mycket möjligt att han väljer att be TS om hjälp med något/några slags åtgärder för att få vardagen att fungera, men dit måste han först komma själv. (Och då bör TS ta sig en funderare på sin roll i sammanhanget och vad hon vill och inte vill göra också. Bäst för praktiska lösningar i vardagen är inte nödvändigtvis bäst för förhållandet, till exempel.)

 

[Vallmo]

Kort svar, jag tror det handlar om Asperger i viss mån och tvång.
Tvångstankar och tvångshandlingar.
Har personlig erfarenhet av det i min familj och mycket verkar lika.
En del saker skiljer sig men övervägande är det sånt jag kan känna igen.

 

[TinyWiny]

Det låter onekligen aspigt, att bokstavstolka och inte kunna läsa av ansiktsuttryck.

Kan du vara tydligare med honom? Kan du pusha honom lite genom att säga att man lär sig genom att utföra praktiskt? M.a.o. om han tränar mycket på att hantera barnet och sådär, så kommer ju hans motorik tillslut att "ha muskelminnet" och det kommer inte att vara så fumligt sedan.

Om han har asperger så har hans cirklar och rutiner rubbats nu när ni fick barn. Jag tänker mig att det kan vara bra att du styr upp det åt honom, visar hur han ska göra och låter honom pröva efteråt. Träning och upprepning!

Gärna listor med i vilken ordning saker ska göras, och kanske också hur som en kom-ihågmanual.

Och en massa pepp när han lyckas med saker som han är osäker kring.

Men? Ska hon vara hans mamma? Han är inget projekt som hon ska få att fungera bättre. Han är ju vuxen och visst att partnern kan säga ifrån att han måste söka hjälp om han inte inser det själv men så som du beskriver att hon ska göra lär vara slutet på deras kärleksrelation. Självklart ställer man upp på sin partner men man bör inte ersätta det som samhället och vården ska hjälpa med. Att skriva listor, träna med honom osv. är inte hennes uppgift.

 

[phie]

@TinyWiny och @Monstermom Jag tänker såhär: Om @Tyrah orkar med och ser en poäng med att vägleda honom i hemmiljön och kring barnet är ju det bara positivt? Det verkar ju samtidigt som att han vet att han har svårt med en del saker och väljer således att styra upp annat.

Vuxenhab och neuropsyk kan säkert hjälpa till, men bäst tror jag att en föräldrarollsstödjande verksamhet inom socialtjänsten skulle kunna vara. Det är ju samtidigt viktigt för pappan att han inte exkluderas i föräldraskapet utan att han vägleds i det på ett tydligt sätt. Han är säkert en bra pappa trots sina uppenbara tillkortakommanden.

 

[phie]

Frågan är känslig. Jag vet inte om jag ska vara orolig. (Och egentligen så är frågan så mycket större, men jag försöker krympa ner det här, orkar inte ta allt.)

Det skulle vara lätt att skratta bort symptomen, men tillsammans med en del annat så påverkas vardagen. Ibland känns det som något Oliver Sachs skulle ha kunnat skriva om, nästan. Så var snälla och läs/svara snällt.

Min man har så länge jag har känt honom haft som ett tics att byta ut vissa ord när han talar. Man märker inte direkt av det om man inte, som vi då, bor ihop.

När jag tänker tillbaka så har det alltid varit så här. De ord som byts ut är alltid motsatsord t.ex. 'Han' blir 'Hon (kvinna/man, honom/henne, norr/söder, katt/hund). Oftast är det "könsbundna" ord som byts ut, ibland rättar han sig själv efter en felsägning, och det här händer ett par gånger varje dag.

Parallellt med detta så har min man problem med motoriken. Både fin- och grovmotorik. Inte så det märks utåt så mycket. Det påverkar dock oss mycket just nu i den livssituation som vi är i.
Han kan överraska mig med att vara otroligt skicklig på att åka skridskor, men cyklar så ostabilt att jag får hjärtat i halsgropen. Han är själv medveten om sina begränsningar vilket vid vissa tillfällen (då av vissa orsaker) är hjärtskärande att se.

Jag vet inte om talet och motoriken hänger ihop, men tillsammans med en del andra saker så har jag ändå känslan av att det gör det. Tilläggas kan att min man är mycket intelligent - långt över medel, har hög integritet, är social och har vänner.

Jag har letat runt efter diagnoser, liknande symptom osv. Men hittar inget som ens kan ge en hint om vad det skulle kunna vara, om det nu går att diagnostisera av en läkare. Så därför skickar jag ut en krok här. Någon som känner igen sig eller situationen? Vet var man kan börja hitta information? Vad ska man söka på? Vad gör man?

Att få iväg honom till VC eller psykolog o.dyl. slutar med stor sannolikhet bara i att han går dit och är mer "påläst" än dem (förutom att han skulle vara "kränkt" av själva frågan).

Tycker din man att han har bekymmer själv? Skulle han finna en poäng med att få reda på vad som gör att han är fumlig/språkstörd etc? Om han gör det så är det ju en perfekt öppning till att söka hjälp! Det är ju viktigt att lägga fram det på ett sätt som inte gör honom kränkt, jag-budskap? Tex "jag blir orolig att barnet inte får ta del av dig som pappa pga [det du är orolig för] och skulle gärna prata med dig om det". Försöka se om han har funderat på det han har svårt för, vilket är jättebra. Det visar isf att han är mer förändringsbenägen än om han inte märkt/tänkt på att han har svårt med en del saker.