Språkbruk

[Jozze]

Jag fick en smärre chock när jag hämtade barnet på förskolan i dag. Det var vid 16-tiden och förutom mitt barn var det fem eller sex andra där. Två personal. När vi stod i hallen och klädde på oss det sista uppstod någon konflikt i rummet innanför och minst ett av barnen blev väldigt arg. Jag tänkte att "jaja, det är sent och de är säkert trötta, och då kan det bli bråkigt. Det reder de ut". Barnet gapade och skrek och jag hörde förskoleläraren säga att han inte skulle skrika. Då skrek han jättehögt, rakt ut, bara för att - som jag tolkade det. Läraren upprepade att han inte skulle skrika och att han fick gå därifrån i så fall. Då tyckte jag att barnet sa bl.a. "jävla" men tänkte att jag måste ha hört fel. Läraren sa till igen att han fick gå därifrån. Då stormar han iväg och skriker "jävla kärringjävel"! Och läraren svarar "jaha, då får du väl kalla mig det då. Puss och kram på dig också".

Jag trodde inte mina öron och tittade in från hallen och frågade om han verkligen sagt det jag trodde att han hade sagt. "Ja, det är en del av jobbet!" svarade läraren lite glättigt då, typ med ett ryck på axlarna. Jag frågade hur gammalt barnet var och ifrågasatte att en fyraåring beter sig på det sättet. Jag har för mig att hennes svar var ungefär "det ger med sig".

Men det gör det väl för sjutton inte! Han kommer ju säkerligen att bli en av de elva-, tolv-, trettonåringar som jag tampas med varje dag i skolan, som vräker ur sig svordomar, könsord och kränkningar till både lärare och andra elever.

Jag vet inte riktigt vad min diskussionsfråga är - jag var väl mest tvungen att skriva av mig. Någon som varit med om något liknande med så små barn?

 

[Zewz]

Att ungarna tar till de kraftuttryck de känner till är kanske inte så konstigt. Ställer mig mest frågande till hur en fyraåring kan sådana uttryck. Min tre och ett halvt-åring kan säga "dumming!" som det absolut värsta hon kan trycka ur sig. Det har hon lärt sig av Emil i Lönneberga.
Hoppas hon slipper lära sig grövre saker på dagis.

Jag kan inte svara på hur pedagogen skulle agerat, men kanske meddela föräldrarna om barnets språkbruk. De kanske behöver en tankeställare, uppenbarligen använder de fel sorts språk hemma...

 

[Melisen]

Oj usch vad sorgligt... att det används såna ord och att vuxna väljer att inte säga ifrån. Jag skulle ta det vidare med personalen/ledningen och önska information kring hur de svarar an på kränkningar etc från barnen. Borde ju finnas tydliga policys för hur sådant ska hanteras och bemötas. Om pedagogerna inte kan säga ifrån när de själva utsätts så skulle jag vara väldigt tveksam till att de kan göra det när barnen utsätter varandra. En miljö där sådant beteende anses okej är ingen miljö jag skulle vilja att mitt lilla barn befann sig i.

 

[Mabuse]

Jag fick en smärre chock när jag hämtade barnet på förskolan i dag. Det var vid 16-tiden och förutom mitt barn var det fem eller sex andra där. Två personal. När vi stod i hallen och klädde på oss det sista uppstod någon konflikt i rummet innanför och minst ett av barnen blev väldigt arg. Jag tänkte att "jaja, det är sent och de är säkert trötta, och då kan det bli bråkigt. Det reder de ut". Barnet gapade och skrek och jag hörde förskoleläraren säga att han inte skulle skrika. Då skrek han jättehögt, rakt ut, bara för att - som jag tolkade det. Läraren upprepade att han inte skulle skrika och att han fick gå därifrån i så fall. Då tyckte jag att barnet sa bl.a. "jävla" men tänkte att jag måste ha hört fel. Läraren sa till igen att han fick gå därifrån. Då stormar han iväg och skriker "jävla kärringjävel"! Och läraren svarar "jaha, då får du väl kalla mig det då. Puss och kram på dig också".

Jag trodde inte mina öron och tittade in från hallen och frågade om han verkligen sagt det jag trodde att han hade sagt. "Ja, det är en del av jobbet!" svarade läraren lite glättigt då, typ med ett ryck på axlarna. Jag frågade hur gammalt barnet var och ifrågasatte att en fyraåring beter sig på det sättet. Jag har för mig att hennes svar var ungefär "det ger med sig".

Men det gör det väl för sjutton inte! Han kommer ju säkerligen att bli en av de elva-, tolv-, trettonåringar som jag tampas med varje dag i skolan, som vräker ur sig svordomar, könsord och kränkningar till både lärare och andra elever.

Jag vet inte riktigt vad min diskussionsfråga är - jag var väl mest tvungen att skriva av mig. Någon som varit med om något liknande med så små barn?

Det låter som extremt olämpligt språk, tycker jag. Så säger man inte, i någon ålder. Jag skulle i det läget undra hur det låter hemma hos det barnet?

Jag tycker också att förskollärarens reaktion är väldigt lam. Så får barnet väl inte alls kalla henne? Uppenbart behöver ju barnet hjälp med att lära sig vad som är lämpligt språkbruk, fortsätter hen uttrycka sig så, så kommer hen ju uppfattas som oförskämd och extremt otrevlig. Det finns andra sätt att uttrycka sig när man är arg som inte får en att framstå som en sexistisk gorilla. Man gör ju barnet en björntjänst genom att inte hjälpa det till ett bättre språk.

 

[Squie]

Oj usch vad sorgligt... att det används såna ord och att vuxna väljer att inte säga ifrån. Jag skulle ta det vidare med personalen/ledningen och önska information kring hur de svarar an på kränkningar etc från barnen. Borde ju finnas tydliga policys för hur sådant ska hanteras och bemötas. Om pedagogerna inte kan säga ifrån när de själva utsätts så skulle jag vara väldigt tveksam till att de kan göra det när barnen utsätter varandra. En miljö där sådant beteende anses okej är ingen miljö jag skulle vilja att mitt lilla barn befann sig i.

Nu vet jag inte om jag förstår dig rätt. Menar du att pedagogen skulle ha sagt något annat mot vad hon sa till barnet? OM det är så ställer jag mig frågan om pedagogen ens får det? Eller om det anses vara kränkande mot barnet. Jag menar med tanke på hur tonen i skolan är..att lärare inte får säga ifrån till barn för att man då kränker dem. Om huruvida man vill ha sitt barn i en sådan miljö..well...spontant så tror jag man i så fall ska behålla sitt barn inom hemmets 4 väggar resten av livet. Så som samhället ser ut så kommer den här typen av miljö alltid att finnas omkring oss.

 

[Melisen]

Jag tänker också att barnet säkert kan ha en del med sig hemifrån men hen kan lika gärna ha lärt sig beteendet på förskolan av andra barn. Barn är otroligt snabba på att plocka upp vad som funkar i vilka sammanhang och är detta något som accepteras på förskolan så kommer snart fler barn att göra likadant även fast de kanske aldrig skulle komma på tanken att göra det hemma. Jag tycker pedagogen har det största ansvaret här, hen godkände beteendet där och då.

 

[Melisen]

Nu vet jag inte om jag förstår dig rätt. Menar du att pedagogen skulle ha sagt något annat mot vad hon sa till barnet? OM det är så ställer jag mig frågan om pedagogen ens får det? Eller om det anses vara kränkande mot barnet. Jag menar med tanke på hur tonen i skolan är..att lärare inte får säga ifrån till barn för att man då kränker dem. Om huruvida man vill ha sitt barn i en sådan miljö..well...spontant så tror jag man i så fall ska behålla sitt barn inom hemmets 4 väggar resten av livet. Så som samhället ser ut så kommer den här typen av miljö alltid att finnas omkring oss.

Men på förskolan? Att en vuxen väljer att inte säga ifrån till ett barn på 4 år? Självklart får en pedagog säga ifrån. Att säga "Så får du inte säga till mig" hade ju varit en alldeles utmärkt reaktion. Förhoppningsvis kanske även pedagogen har tid att validera barnet i hens känsla och invalidera beteendet "jag ser att du är arg men så får du inte säga till mig". Barnet blir hörd och samtidigt korrigerad.

 

[Squie]

Men på förskolan? Att en vuxen väljer att inte säga ifrån till ett barn på 4 år? Självklart får en pedagog säga ifrån. Att säga "Så får du inte säga till mig" hade ju varit en alldeles utmärkt reaktion. Förhoppningsvis kanske även pedagogen har tid att validera barnet i hens känsla och invalidera beteendet "jag ser att du är arg men så får du inte säga till mig". Barnet blir hörd och samtidigt korrigerad.

Väljer o väljer...som sagt...jag tror inte de riktigt får eftersom samhället ser ut som det gör. Var är det självklart? Det kan man tro..men allt har förändrats. Men som sagt, man kan tycka mkt om situationen vilket man också är fri att göra.

 

[Jozze]

Nu vet jag inte om jag förstår dig rätt. Menar du att pedagogen skulle ha sagt något annat mot vad hon sa till barnet? OM det är så ställer jag mig frågan om pedagogen ens får det? Eller om det anses vara kränkande mot barnet. Jag menar med tanke på hur tonen i skolan är..att lärare inte får säga ifrån till barn för att man då kränker dem. Om huruvida man vill ha sitt barn i en sådan miljö..well...spontant så tror jag man i så fall ska behålla sitt barn inom hemmets 4 väggar resten av livet. Så som samhället ser ut så kommer den här typen av miljö alltid att finnas omkring oss.

Väljer o väljer...som sagt...jag tror inte de riktigt får eftersom samhället ser ut som det gör. Var är det självklart? Det kan man tro..men allt har förändrats. Men som sagt, man kan tycka mkt om situationen vilket man också är fri att göra.

SJÄLVKLART får man markera mot barn om de beter sig olämpligt! Hur menar du att det annars skulle gå till? Skulle vi som jobbar i skolan bara acceptera att få glåpord och i vissa fall hot kastade emot oss utan att säga ifrån? Aldrig! Vuxna har alltid ett ansvar att säga ifrån vid kränkningar. Självklart ska den vuxna inte kränka tillbaka, men det är väl ganska självklart.

Men du tycker alltså att pedagoger som har hand om barn i åldrarna 1-5 år inte ska säga till när de kränker varandra eller personal, för att det är att kränka tillbaka? Kan du snälla förklara för jag förstår inte.

 

[Melisen]

Väljer o väljer...som sagt...jag tror inte de riktigt får eftersom samhället ser ut som det gör. Var är det självklart? Det kan man tro..men allt har förändrats. Men som sagt, man kan tycka mkt om situationen vilket man också är fri att göra.

Men för en som jobbar i pedagogisk verksamhet så hör det ju till hens jobb att vara en bra förebild, lära barnen goda värderingar osv osv. Att vissa vuxna väljer att strunta i hur barn/ unga/ vuxna omkring dom beter sig är svårt att påverka kanske, även fast det för mig är helt obegripligt hur man kan blunda för kränkningar etc men i sin yrkesroll som pedagog har man ett annat ansvar.

 

[Jozze]

Att ungarna tar till de kraftuttryck de känner till är kanske inte så konstigt. Ställer mig mest frågande till hur en fyraåring kan sådana uttryck. Min tre och ett halvt-åring kan säga "dumming!" som det absolut värsta hon kan trycka ur sig. Det har hon lärt sig av Emil i Lönneberga.
Hoppas hon slipper lära sig grövre saker på dagis.
Min treåring har än så länge inga kraftuttryck alls. Hon meddelar sin känsla (jag är arg/ledsen) och en förklaring till varför. Men i dag insåg jag att om sådant här får förekomma på förskolan kommer hon säkert att snappa upp ett och annat.

Jag kan inte svara på hur pedagogen skulle agerat, men kanske meddela föräldrarna om barnets språkbruk. De kanske behöver en tankeställare, uppenbarligen använder de fel sorts språk hemma...

Det hoppas jag verkligen att pedagogen gör, men med tanke på reaktionen och vad hon visade inför mig betvivlar jag det. Men du hade inte önskat en markering mot barnet vad som är okej språkbruk och inte?

(Fetat svar i citatet också.)

 

[Jozze]

Oj usch vad sorgligt... att det används såna ord och att vuxna väljer att inte säga ifrån. Jag skulle ta det vidare med personalen/ledningen och önska information kring hur de svarar an på kränkningar etc från barnen. Borde ju finnas tydliga policys för hur sådant ska hanteras och bemötas. Om pedagogerna inte kan säga ifrån när de själva utsätts så skulle jag vara väldigt tveksam till att de kan göra det när barnen utsätter varandra. En miljö där sådant beteende anses okej är ingen miljö jag skulle vilja att mitt lilla barn befann sig i.

Jag blev så ställd av dels att det ens skedde, dels pedagogens reaktion. Jag har pratat med den här pedagogen om ett "bråkigt" (mitt barns ord) barn i gruppen också men fått lite samma axelryckningsbemötande då, så jag är inte helpepp på att ta upp det här med just den personen. Men samtidigt känns det mest rakryggat att först prata med pedagogen för att senare också prata med ansvarig.

Nej, jag blev inte glad alls av det jag såg och hörde i dag. I övrigt trivs vi väldigt bra, men det här känns inte alls bra.

 

[Jozze]

Det låter som extremt olämpligt språk, tycker jag. Så säger man inte, i någon ålder. Jag skulle i det läget undra hur det låter hemma hos det barnet?

Den frågan ställde jag också till pedagogen: var har hen fått det där ifrån!? Ja säg det, var ungeför hennes svar. Men om inte pedagogerna kallar varandra för jävla kärringjävel inför barnen så måste det ju vara hemifrån. Och det får mig ju att undra hur hemmiljön är.

Jag tycker också att förskollärarens reaktion är väldigt lam. Så får barnet väl inte alls kalla henne? Uppenbart behöver ju barnet hjälp med att lära sig vad som är lämpligt språkbruk, fortsätter hen uttrycka sig så, så kommer hen ju uppfattas som oförskämd och extremt otrevlig. Det finns andra sätt att uttrycka sig när man är arg som inte får en att framstå som en sexistisk gorilla. Man gör ju barnet en björntjänst genom att inte hjälpa det till ett bättre språk.

Håller med till hundra procent. Stämmer man inte i bäcken i förskolan, hur ska det då bli senare i skolan? I yrkeslivet? Förhoppningsvis vaknar de flesta upp gällande sitt språkbruk när de lämnat tonåren, men under tiden blir de ju en pest och pina för sin omgivning.

(Fetat svar inne i citatet.)

 

[Jozze]

Jag tänker också att barnet säkert kan ha en del med sig hemifrån men hen kan lika gärna ha lärt sig beteendet på förskolan av andra barn. Barn är otroligt snabba på att plocka upp vad som funkar i vilka sammanhang och är detta något som accepteras på förskolan så kommer snart fler barn att göra likadant även fast de kanske aldrig skulle komma på tanken att göra det hemma. Jag tycker pedagogen har det största ansvaret här, hen godkände beteendet där och då.

Ja, det sprider sig ju. Jag hoppas verkligen att det inte är fler barn som har dessa uttryck i sin vokabulär, så att det går att stävja. Jag anser också att pedagogerna har ett jättestort ansvar i detta, precis som du. Och som du säger: beteendet godkändes - genom passivitet.

 

[Melisen]

Jag blev så ställd av dels att det ens skedde, dels pedagogens reaktion. Jag har pratat med den här pedagogen om ett "bråkigt" (mitt barns ord) barn i gruppen också men fått lite samma axelryckningsbemötande då, så jag är inte helpepp på att ta upp det här med just den personen. Men samtidigt känns det mest rakryggat att först prata med pedagogen för att senare också prata med ansvarig.

Nej, jag blev inte glad alls av det jag såg och hörde i dag. I övrigt trivs vi väldigt bra, men det här känns inte alls bra.

Det kanske går att lyfta frågan på en mer allmän nivå utan att någon blir utpekad. Pedagogen verkar ju onekligen behöva stöd och handledning i sin yrkesroll, att prata med hen kommer kanske inte ge ändrat beteende alls. Är ledningen bra så klarar dom att hantera såna här frågeställningar från föräldrar.

 

[Luff]

Jag är nyfiken på hur ni skulle ha agerat?

 

[Jozze]

Bra poäng @Melisen . Jag får till att börja med se vilka som är där när jag lämnar. Troligtvis är förskolechefen, eller vad det kallas, där som jag i så fall kan prata med.

 

[Jozze]

Jag är nyfiken på hur ni skulle ha agerat?

Jag arbetar i skolan och utsätts för dåliga attityder och vidrigt språkbruk var och varannan dag. Om någon skriker eller säger något liknande som det här barnet gjorde markerar jag direkt att det inte är acceptabelt. Man häver helt enkelt inte ur sig sådana saker. Hade det varit en fyraåring hade jag följt efter, pratat med barnet, förklarat att det är okej att bli arg men att det INTE är okej att svära åt någon eller att kalla någon fula saker. Jag hade även tagit upp det med barnets vårdnadshavare. I skolan pratar jag med elevens mentor som i sin tur pratar med eleven samt i förekommande fall hemmet.

Hur hade du gjort?

 

[Zewz]

Det hoppas jag verkligen att pedagogen gör, men med tanke på reaktionen och vad hon visade inför mig betvivlar jag det. Men du hade inte önskat en markering mot barnet vad som är okej språkbruk och inte?

(Fetat svar i citatet också.)

Naturligtvis borde hon markerat att det inte är acceptabelt, för så säger man inte.

 

[moster]

Jag är nyfiken på hur ni skulle ha agerat?

Jag träffar barn mellan 0-18år, barn som varit utsatta för våld i hemmet och dessa barn har med sig beteendet när dom kommer med sin förälder till oss, vi "bor" tillsammans med barnen och dom vuxna så vi träffar dom under dygnets alla timmar.

Som många säger är det upp till varje vuxen som hör det att säga ifrån och samtidigt vara en bra förebild, vi i personalstyrkan har noll tolerans emot både sånt språkbruk och våld. Skulle ett barn kalla oss för tex kärringjävel så hade vi, när barnet har lugnat ner sig, pratat med barnet och sagt att "Jag förstår att du är arg, man får inte säga så, jag blir ledsen när du säger så till mig". Att prata med ett argt barn vad man barnet får och inte får göra när det är argt är som att prata med en alkoholist om drickandet när den är full. Bättre att försöka förebygga att man inte ens hamnar där, hamnar man där så får man ta en utvärdering efter.
Jag är noga med att tala om för barnet att jag förstår hen, att det är okej att vara arg (eller ledsen, eller glad eller ja allt man nu kan vara), och hur jag känner mig när barnet gör något emot mig. Precis som när barnen har ritat en teckning till mig så svarar jag tex "Oj, vilken fin! Nu blir jag jätte glad, tack snälla!".

Vi vill gärna att alla som träffar barnen i våra sammanhang säger ifrån när barnet beter sig olämpligt.
Eftersom vi är konsekventa med vad det är som gäller så är det väldigt sällan problem i det långa loppet. Kan vara kaos i början, men det lägger sig oftast snabbt eftersom dom vet vad det är som gäller.

Samtidigt är barn väldigt snabba på att ta upp språk runt dom. För ett tag sen så träffade jag en pojke som mixade svenska, engelska och arabiska. Hans mamma pratade bara svenska med honom, men han hade snappat upp ord som fanns runt honom i vardagen.
Ett barn som har ett dåligt språkbruk hemifrån har det oftast emot andra vuxna oxå. Precis som att barn som sett våld i hemmet oftast är ganska duktiga på att slåss.. Jag har sett 3 åringar hämta kökskniv och 5 åringar sparka andra barn som ligger ner... Jag tycker man många gånger kan se/höra vad som kommer hemifrån eller ifrån tex skolan. Är det i skolan är det oftast ett uttryck som många av barnen slänger sig med. Barn som lärt sig något på skolan som dom inte skulle "våga" köra med hemma säger det inte när mamma eller pappa hämtar... Även om det absolut är så att en del ord följer med hem, men dom brukar "ebba ut", eftersom en förälder ofta då säger nej hemma.

Jag tänker direkt att pedagogen kanske var trött och helt enkelt inte orkade om det var sent på eftermiddagen. Ett annat alternativ är ju att man kanske har försökt och försökt men att man inte får något gehör ifrån tex föräldrarna.
Sen läser jag att samma pedagog rycker på axlarna åt andra problem, så tänker jag att pedagogen saknar stöd och kanske utbildning i konflikthantering. Jag skulle nog har försökt lyfta det på ett högre plan, hos tex rektorn och frågat hur skolan går tillväga. Jag hade heller inte nöjt mig med ett mejl svar i stil med "Vi har en handlingsplan för detta"...