Sv: *spinoff* Ideal
Har du några väsentliga tecken som du tittar efter för att avgöra graden av lösgjordhet?
Smileys för lättläst
Eftersom jag är från den tyska skolan så hänger lösgjordheten och balansen ( takten) intimt samman.
Eftersom de är mer grundläggande än hästens kontakt med bettet så hittar jag alltid de grundläggande kvalitéerna med lång tygel.
Så får min elever göra också
så att de rider med sin position och inte med en massa dragande i tygeln
För det är nämligen inte förenligt i min värld - losgelassenheit (lösgjordhet) och dragande i tygeln alltså
Så i min värld - när man uppnått takt och losgelassenheit förändras hela uppenbarelsen av ekipaget. Rent tekniskt kan det beskrivas som överlinjen längs och hästens kommer igång med sin axiala rotation och börjar swinga.
Men rent praktiskt så är det det läget när det går från bugg till tango. Dvs häst och ryttare slutar streta åt varsitt håll. Ryttaren får stil på sig själv - och kan därmed börja föra hästen.
(så där håller jag med rumpnissen)
Hästen rörelsemönster kommer då att förändras, dels det jag skrev ovan angående ryggen, och dels så blir rytmen annorlunda, långsammare och mer taktfast.
Hästen börjar röra sig med lätthet och elegans.
Samma känsla som efter sex
ett träningspass - när kroppen är helt genomblodad.
Hästen söker sig då själv framåt nedåt och frustar.
Att rida på den långa tygeln är avslöjande för så fort hästen tappar balansen så åker huvudet upp.
Så kan ju hästen inte göra om man rider på kort tygel - det ryttaren då känner är att hästen stretar åt sitt håll - basically för att ryttaren tappat stilen i sin tango.
I det tyska begreppet losgelassenheit så handlar det ju också om att hästen skall röra sig obehindrad av sin ryttare
Och det är svårt att vara så Ett med hästen, så denna lösgjordhet tappar man ju titt som tätt, hästen blir spänd för att man inverkar för mycket för fel. Om man då rider fram så med lång tygel så är det bara att när hästen blir spänd att man rider lite bågar på denna långa tygel och så hittar vi tillbaka till avspändheten igen.
Det är ju också mycket skolande för ryttarens balans och förmåga att vara ETT med hästen
Men du frågade om att se
Ihopdragna hästar får man då se på ryggverksamheten, ansiktsuttrycket och svansföringen.
Svansen skal då vara lätt buren. Om den slår eller står ut som en kvast finns det nån spänning i ryggen. Förmodligen har hästen slutat rulla axialt (bakom sadeln) och swinga. Musklerna jobbar då statiskt och genomblodningen fungerar inte längre.
Så blir det ju av kraftig eller felaktig inverkan. Ryttaren måste då lätta ur sina hjälper och få igång rörelsen genom HELA kroppen igen.
Länga tygeln och åter hitta balans och avspänning
Sedan har vi ansiktet. Öronen får inte slickas bakåt eller hänga lealösa utåt
och munnen skall vara stängd och tyst.
Och mulen skall vara slät.
Här avslöjar sig ju hästen grad av psykisk bekvämhet, eller obekvämhet.
Balkenhol använder begreppet att hästen skall "shine content"
Alltså den skall utstråla förnöjelse.
Graden av oförnöjelse, börjar som en rynka ovanför näsborren. går till mer och mer skrynklig mule, öronen går - från inte glada - till uppgivna om det vill sig riktigt illa.
Du hör ju också på andningen, det är ju skillnad på det mjuka långa frustandet och det stressade hårda i varje språng.
En del hästar stönar gnisslar tänder, svettas ymnigt när de blir spända.
Hästen har ju ett rikt kroppsspråk
Den stora kosnten i ridning är ju att behålla samma avspändhet som när man "joggar" även när man tar i.
Vi männsikor som idrottar lär oss snart att vi misslyckas om vi inte är i balans.
Men hästens och ryttarens egen obalans känner ofta inte ryttaren - utan försöker ändå...