Casper
Trådstartare
För att inte kapa och förstöra tjejens tråd med "bebisångest" skrev jag en egen och vill säga att jag känner precis som hon! skillnaden är väl kanske bara åldern...
Jag sa när jag va 18 att jag skulle ha mitt första barn innan jag va 25och det andra innen jag va 30 för jag ville inte va en gammal mamma...
Jag vet precis vad jag vill vara för förälder (och min sambo och jag är riktigt bra överrens, dock blir vi nog olika våra anhöriga som har barn/planerar osv)
Nu när jag snart fyller 26 så har jag inget barn och jag kan känna lite panik för det oxå MEN det mesta jag känner är precis som tjejen i "bebisångest" beskriver..
Dock tycker jag att det är fint med unga mammor som har allt ordnat för sig (med jobb osv-all heder åt dom)
Mina tankar är:Hur ska JAG "se ut" som mamma, (jag har varit en riktig stadig festprissa- dock lagt av REJÄLT det senaste halvåret och även om jag är med ute så festar jag mkt sällan)
Och givetvis är jag inte dummare än att jag (vi) begriper att man får sluta upp med det vid det tillfälle det är dags.. dessutom får både jag och min sambo höra det väldigt ofta:smirk:
Dock är jag rädd för en sak.. mitt "ointresse" för andras barn! Visst kan dom va söta och roliga att skoja med en liten stund då och då MEN
Jag vill inte ens hålla andras barn-då dom liksom inte "betyder" ngt för mig eller hur jag ska säga. (låter hemskt men försök att tolka mig rätt)
Jag gillar inte att direkt leka med andras barn heller- jag är inte sån helt enkelt.. och jag har svårt att låta bli ilskan som kokar i mig när barn (3-5år kanske) hoppar på hundarna, eller slår dom med pinnar eller liknande.. ja vet det är fel o tänka så kanske men jag har svårt att se det när ingen säger ifrån på dom! Jag gråter inombords
Varför ska jag som icke är förälder behöva säga ngt i det fallet?
Hur blir jag som förälder då, ja mena- mina barn kommer inte få göra så! givetvis så testar dom gränser och är inte alltid snälla mot djuren men för mig är det lika vitigt att barnet är/blir djurvänligt som mina djur ska vara barnvänliga!
Förstår ni mina tankebanor i allafall??
sen stänger jag av helt känslomässigt vad det gäller barn, eller jag intalar mig att det är så?(givetvis älskar jag mina småsyskon) men tänk om jag INTE älskar mitt egna barn??? ja kanske bara får ångest genom att hålla bebis?? så tänker jag och jag hoppas INNERLIGT att det ändras. av dessa anledningar har vi INTE skaffat barn, för jag är kanske inte redo helt enkelt. Dock tror jag att man växer med uppgiften, så skulle jag bli gravid tror jag att mkt löser sig under tiden..
Här hemma kring blir ju inte saken bättre av att alla vill att vi ska hålla deras barn osv, vill JAG hålla deras barn så gör JAG det på EGET initsiativ och jag är glad att vissa kan acceptera det!
Dock har man ibland fått en knodd i knäet i allafall och då ska alla berätta för en hur man ska göra den ena säger si och den andra säger så.. jag är uppväxt med småsyskon och har tagit hand om dom UTAN problem, jag har nattat,matat o allt vad det heter, men på ngt sätt så blir jag fruktansvärt osäker med min upgift bland mkt folk som säger hur jag ska göra eller vara då barn inte är mitt största intr..
Oj va långt det blev.. men fingrarna bara glödde när jag började skriva och allt bara forsade ur mig...
Hur tänker du när du möter någon människa som inte direkt har intr för ditt/andras barn men som kanske själv blir gravid så smånongom?
Finns det någon här som ens försår vad jag menar eller hur jag tänker??
Jag sa när jag va 18 att jag skulle ha mitt första barn innan jag va 25och det andra innen jag va 30 för jag ville inte va en gammal mamma...
Jag vet precis vad jag vill vara för förälder (och min sambo och jag är riktigt bra överrens, dock blir vi nog olika våra anhöriga som har barn/planerar osv)
Nu när jag snart fyller 26 så har jag inget barn och jag kan känna lite panik för det oxå MEN det mesta jag känner är precis som tjejen i "bebisångest" beskriver..
Dock tycker jag att det är fint med unga mammor som har allt ordnat för sig (med jobb osv-all heder åt dom)
Mina tankar är:Hur ska JAG "se ut" som mamma, (jag har varit en riktig stadig festprissa- dock lagt av REJÄLT det senaste halvåret och även om jag är med ute så festar jag mkt sällan)
Och givetvis är jag inte dummare än att jag (vi) begriper att man får sluta upp med det vid det tillfälle det är dags.. dessutom får både jag och min sambo höra det väldigt ofta:smirk:
Dock är jag rädd för en sak.. mitt "ointresse" för andras barn! Visst kan dom va söta och roliga att skoja med en liten stund då och då MEN
Jag vill inte ens hålla andras barn-då dom liksom inte "betyder" ngt för mig eller hur jag ska säga. (låter hemskt men försök att tolka mig rätt)
Jag gillar inte att direkt leka med andras barn heller- jag är inte sån helt enkelt.. och jag har svårt att låta bli ilskan som kokar i mig när barn (3-5år kanske) hoppar på hundarna, eller slår dom med pinnar eller liknande.. ja vet det är fel o tänka så kanske men jag har svårt att se det när ingen säger ifrån på dom! Jag gråter inombords
Varför ska jag som icke är förälder behöva säga ngt i det fallet?
Hur blir jag som förälder då, ja mena- mina barn kommer inte få göra så! givetvis så testar dom gränser och är inte alltid snälla mot djuren men för mig är det lika vitigt att barnet är/blir djurvänligt som mina djur ska vara barnvänliga!
Förstår ni mina tankebanor i allafall??
sen stänger jag av helt känslomässigt vad det gäller barn, eller jag intalar mig att det är så?(givetvis älskar jag mina småsyskon) men tänk om jag INTE älskar mitt egna barn???
ja kanske bara får ångest genom att hålla bebis?? så tänker jag och jag hoppas INNERLIGT att det ändras. av dessa anledningar har vi INTE skaffat barn, för jag är kanske inte redo helt enkelt. Dock tror jag att man växer med uppgiften, så skulle jag bli gravid tror jag att mkt löser sig under tiden..Här hemma kring blir ju inte saken bättre av att alla vill att vi ska hålla deras barn osv, vill JAG hålla deras barn så gör JAG det på EGET initsiativ och jag är glad att vissa kan acceptera det!
Dock har man ibland fått en knodd i knäet i allafall och då ska alla berätta för en hur man ska göra
den ena säger si och den andra säger så.. jag är uppväxt med småsyskon och har tagit hand om dom UTAN problem, jag har nattat,matat o allt vad det heter, men på ngt sätt så blir jag fruktansvärt osäker med min upgift bland mkt folk som säger hur jag ska göra eller vara då barn inte är mitt största intr.. Oj va långt det blev.. men fingrarna bara glödde när jag började skriva och allt bara forsade ur mig...
Hur tänker du när du möter någon människa som inte direkt har intr för ditt/andras barn men som kanske själv blir gravid så smånongom?
Finns det någon här som ens försår vad jag menar eller hur jag tänker??
