Spin off - Att flytta "hem" som vuxen

[Petruska]

Det är väl en väldigt omtänksam lösning?

Jag tycker att det är den privilegierade akademikermorsans lösning.

I övrigt var jag lite ironisk. Jag tar nog heller ett banklån och ger pengarna till barnen om nödvändigt, än ser dem återvända till föräldrahemmet.

 

[Gnist]

Personligen skulle jag hellre långsamt dra ut tånaglarna med tång än flytta in hos föräldrarna, även om jag självklart skulle vara välkommen att göra det om akut skrik och panikkris med boende inträffade.

Nu har de dock en liten sommarstuga, så i ett sånt läge vore den ett helt klart attraktivare alternativ, trots noll tillgång till rinnande vatten vintertid. Till och med att bo hos syster nere i huvudstaden vore ett mer attraktivt alternativ.

Älskar mina föräldrar, men jag skulle bli galen om jag behövde bo med dem längre än typ något enstaka dygn.

Skulle heller inte vilja att mina vuxna barn med respektive familjer flyttade in här för nån längre period, även om de givetvis är välkomna om det är absolut nödvändigt. Det är liksom så självklart att det inte ens behöver sägas, däremot så är det inte en helt önskvärd situation och det har ungefär noll att göra med hur mycket man älskar sina föräldrar eller barn att göra.

 

[Mearas]

Så är jag uppfostrad också. Och det var på mina föräldrars initiativ som lånet togs och min bostad byggdes på gården - samma gård som de bor på. Då hade jag bott i egen lya i ganska många år först.

Vi hade dödat varandra om vi levt under samma tak, men som "grannar" fungerar det ofta bra. Det innebär att mamma kan hålla liv i sitt djurintresse trots att hälsan inte alltid är på topp, att vi är tre som kan lösa praktiska problem runt gården och att gårdsdriften kan fasas över på en verksamhet som jag kan driva vidare.

Generationsboende på gård är iofs en helt annan sak än att dela på en lägenhet...

Härligt! Såhär hade jag lätt kunnat ha det med min mamma också. Letar gård nu och tänker lite på en liknande möjlighet, när hon blir äldre och behöver lite tillsyn kanske.

Flyttade hem till mamma efter en tuff separation och det var en väldigt trevlig period som varade ca 1,5 år. Träffade sen nuvarande sambon och köpte en egen bostad ganska omgående. Mamma tyckte det var synd och tyckte inte jag behövde ha så bråttom! Där gick min gräns dock.

 

[Trissa]

Hela grejen att som förälder bli omtalad som bra lösning som barnet har hittat. Duktigt hittar, liksom? Rätt låga vuxenpoäng där, tycker jag nog.

Det får du gärna tycka, vuxenpoäng är inte särskilt viktigt i min värld. Och jag hittade en bra lösning på mitt boende, det är långt i från att tala om sin förälder som en bra lösning.
Min fråga till dig var om du tycker att det är ett misslyckande att som vuxen bo hos sina föräldrar en period, du får gärna svara på den om du vill.

 

[Kilauea]

Jag bor hos min mamma ett par dagar i veckan, när jag jobbar. Brukar bli att jag sover en eller två nätter där. Tycker det är jättemysigt - mamma likaså. Vi äter tillsammans, beroende på jobbtid tar vi en sväng med labben tillsammans, vi kollar tv tillsammans.
Om det vore permanent skulle vi nog kunna bråka ibland, men i och med att det bara rör sig om en eller två dagar i veckan är det mest mysigt.

 

[Petruska]

Pappa hade nog hellre swishat arvet än låtit barnen flytta hem. Jag känner lite samma inför att låta något av mina föräldrapar flytta in hos oss.

Tillfälligt har jag bott bott hos min arma moder i vuxen ålder. Efter ett tag förvarades mina saker hos henne och jag sov 16 mil därifrån Det handlade helt och hållet om självinsikt, att inte förvandlas till en ocharmig tonåring på nytt.

I min närhet finns en familj som lever i generationsboende, jag förstår att det är kulturellt och en fullt normal utveckling hos dem men dör lite vid blotta tanken på att spendera hela mitt vuxna liv under samma tak som antingen mina föräldrar eller mina svärföräldrar.

Kulturen med olika former av generationsboende verkar ju vara relativt vanlig på buke. Av trådar på temat att döma verkar det vara väldigt olika hur/om det fungerar.

 

[Petruska]

Det får du gärna tycka, vuxenpoäng är inte särskilt viktigt i min värld. Och jag hittade en bra lösning på mitt boende, det är långt i från att tala om sin förälder som en bra lösning.
Min fråga till dig var om du tycker att det är ett misslyckande att som vuxen bo hos sina föräldrar en period, du får gärna svara på den om du vill.

Jag hade upplevt det som ett slags misslyckande om det var jag, och det är jag rätt säker på att även mina barn hade. Nu har jag ju då löst en tillfällig kris för sonen med att ge honom pengar. Han gillar så klart inte det heller, känner sig inkompetent, men jag har framhållit att det ju är första gången och att jag ser det som helt normalt. Han studerar, och jag ser ju helst att han fortsätter med det. Hoppa av och söka jobb löser ju inte heller de närmaste veckorna.

 

[Luff]

Kusinen flyttade hem som 35-åring som en mycket kortvarig lösning vid separation. Egen ingång till stor källarvåning. Det höll på att sluta med mord på moster. Moster gick nattetid ner och vek ihop kläder som kusin hängt på sin toalett till dagen efter. Systembolagskassar "inventerades" och ifrågasattes. "Sen" hemgång noterades och kommenterades.
Jag och min man bodde samtidigt med min far. Planen var att jag och maken skulle hyra hus och sen flytta in i mitt föräldrahem när pappa fått lägenhet men pappa trodde lägenheten skulle vara ledig inom kort och då var det väl onödigt att hyra något....herrejäklar vad arg jag var ibland på min något sunkiga, ibland något onyktra deprimerade pappa.
Kusin och jag hade många samtal om föräldrars underligheter.

Min mor och jag hade kunnat bo i samma hus utan problem. Hon hade varit den ultimata sambon. Men så hade hon ju jobbat i hemtjänst och långvård så hon kunde hålla integritet men ändå finnas där. Inget krångel och inget knussel.

 

[Snurrfian]

Så är jag uppfostrad också. Och det var på mina föräldrars initiativ som lånet togs och min bostad byggdes på gården - samma gård som de bor på. Då hade jag bott i egen lya i ganska många år först.

Vi hade dödat varandra om vi levt under samma tak, men som "grannar" fungerar det ofta bra. Det innebär att mamma kan hålla liv i sitt djurintresse trots att hälsan inte alltid är på topp, att vi är tre som kan lösa praktiska problem runt gården och att gårdsdriften kan fasas över på en verksamhet som jag kan driva vidare.

Generationsboende på gård är iofs en helt annan sak än att dela på en lägenhet...

Nog för att generationsboende på gård kan ha sina konflikter men det är ofta betydligt mer avskilt än dela hus. Men vi har nära vänner som delar gård med den enes föräldrar, ibland har vi konstaterat att det hade varit enklare om vi hade delat gård och föräldraparet hade flyttat till vårt hus. De har haft sina större konflikter vid ett par tillfällen och har nu ett regelverk för hur det ska fungera för att alla ska känna sig bekväma.

Rent allmänt, jag skulle klara att bo hos min mamma i max två dygn, hon pratar lyriskt om att vi ska hyra hus en vecka och åka på semester tillsammans, jag och syrran får panik vid tanken. Mina egna barn bor hemma än så länge. Svägerskan med familj har fått hem sina barn i omgångar, jobbigast var det nog för äldsta som skulle bo hemma över sommaren för att skriva klart sitt exjobb men blev sjuk och åkte ut och in på sjukhus ett år utan att egentligen hitta något fel och sen blev tvungen att göra om sitt exjobb från grunden igen vilket tog nästan ett år. Men nu har hen fått fast jobb och köpt sig en egen lägenhet och man ser hur personen verkligen mår mycket bättre!

 

[Jenka]

Jag är 30 och hade absolut fått flytta hem (med barn och hund) om det hade krävts. Dock ingen situation någon av oss hade valt frivilligt, men tycker faktiskt ändå att det är en trygghet att veta trots att jag inte sitter i skiten på nåt sätt.

Vi har diskuterat det någon gång men förhoppningsvis håller hon (mamma) tyst om att det inte är optimalt ifall vi väl skulle hamna där. Hon vet att jag vill klara mig själv.

 

[Jenka]

Jag är 30 och hade absolut fått flytta hem (med barn och hund) om det hade krävts. Dock ingen situation någon av oss hade valt frivilligt, men tycker faktiskt ändå att det är en trygghet att veta trots att jag inte sitter i skiten på nåt sätt.

Vi har diskuterat det någon gång men förhoppningsvis håller hon (mamma) tyst om att det inte är optimalt ifall vi väl skulle hamna där. Hon vet att jag vill klara mig själv.

Har förresten bott hos henne två perioder sen jag flyttade hemifrån, även om jag haft boende i staden jag pluggade. Den ena en månad sommarlovet efter (20år gammal), den andra under två veckor en höst när jag jobbade tillfälligt i hemstaden.

 

[grodan21]

Jag flyttade hem efter avslutade studier, det möjliggjorde att jag lätt kunde flytta dit jobb fanns.

 

[Anna]

Jag "bodde" hos mina föräldrar ett tag för några år sedan. Inte varje natt i veckan och det hade inte med varken ekonomi eller brist på boende att göra, utan psykisk och fysisk ohälsa (utan att gå in på det jättedjupt så hade jag under en period oförklarade grand mal-anfall vilket dels är obehagligt när en bor ensam eftersom en såklart kan göra sig väldigt illa, dels ledde till väldigt mycket ångest kring att vara ute ensam). Då kunde vi ju liksom hjälpas åt, ingen av oss behövde vara orolig för att jag skulle ligga någonstans och ha gjort mig illa utan att någon visste om det.

Och det gick bra, för det mesta. Vi åt tillsammans och sådär, turades om att handla och fixa och jag erbjöd mig naturligtvis att stå för en del av hushållskostnaderna om de blev märkbart förhöjda. Jobbade på dagarna och sådär, så vi gick inte och gned på varandra 24/7.

 

[Hallonsoda]

Jag bor i Göteborg men har mycket umgänge i Stockholm, och mitt barndomshem i en Stockholmsförort. Tycker det är hemskt mysigt att ibland spendera hela somrarna hemma . Har inte märkt att jag går tillbaka till ngt tonårsstadium och har inte märkt av några större konfliktytor heller. Min livsföring där går dock ganska smidigt, mapa bor i villa med två våningar och jag stör föga om jag kommer hem 5 på natten till ”mitt” rum på bottenvåningen, deras sovrum är på övre plan.

Hade jag bott ensam i Sthlm hade jag förmodligen varit hos dom nån gång i veckan hehe, för det är så trevligt! Det tar dock jättemkt emot att jag och min partner skulle flytta in, han är absolut smidig och trevlig men av nån anledning känns den hela konstellationen klibbig och alldeles för intim. Men visst skulle jag/vi kunna flytta dit om det krisar i en övergångsperiod. Det scenariot känns dock långt borta för stunden. Universitetet är klart, jobben är många, och jag har bara mig själv att försörja.

 

[Hyacinth]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

 

[Hallonsoda]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Tänker spontant att det hade funkat om jag hade bott i stor villa och inte etta

 

[Alexandra_W]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Jag får flytta hem utan omsvep. Till både mamma och pappa. Gjort det med en ganska lång period av olika anledningar. Skulle dock bli galen av längre tid hos pappa.

Självklart skulle jag även åt andra hållet ställa upp. Dvs om mamma/pappa behövde nånstans att bo eller hjälp, och jag kunde erbjuda bostad. Svårt i en etta dock.

Och ja bäst är om alla bor och har sitt eget, det tycker jag med.

 

[Septicemia]

Kulturen med olika former av generationsboende verkar ju vara relativt vanlig på buke. Av trådar på temat att döma verkar det vara väldigt olika hur/om det fungerar.

Det har gått mig förbi att generationsboende är vanligt bland användarna här på forumet, jag har fått uppfattningen att de flesta lever ganska konventionellt.

 

[alazzi]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Jag har haft min mamma boende hos mig i en liten tvåa. Ett sovrum och mamma sov i vardagsrummet på en bäddsoffa. Litet korridorkök. 6 månader...MARDRÖM. Min räddning var att jag jobbade heltid och hade häst.

 

[grodan21]

Hur många hade lätt låtit sina föräldrar flytta in då?
Om den/de behöver bostad säg 6-12 månader?

Det är kanske en sak att känna sig som hemma i föräldrarnas hus, gå i kyl och lådor, ta sista alvedonen mm men hur bekväma hade ni varit med motsatsen?

Jag skulle inte ha något problem att låta mamma flyta hit, tror sambon skulle ha större problem med det.