Sv: Spårning
Ja oj, det problemet känner jag verkligen igen! Jag har haft/har (tränar bara spår på skoj numera) det på de tre äldsta vovvarna (1 tervueren och 2 whippets) medan yngsta whippeten ännu överhuvudtaget inte förstått vitsen med det här med spår. Han ränner ut snabbt i linan, jättefint i spårkärnan - och ränner sedan lika snabbt tillbaka till mig och undrar vad vi ska hitta på nu då. För nu har han ju spårat klart! Eh? Fortsätter jag att gå så tar han det som en rastningspromenad bara, för vadå, han har ju redan gått här förut. Hm, nåja, det kanske kommer. Nästa gång så tänkte jag ta honom i koppel efter någon av de andra när de spårar, så kanske han får upp intresset för spåret av rena konkurrensen.
Hur som helst, det var ju inte det jag skulle skriva om. Det jag gjort med mina som jag tycker fungerar, är att proppa en massa korv eller annat extrasmaskigt i eller under föremålen (olika, inte bara träapporter utan även gamla vantar etc). Sedan har jag haft samma goda godis i fickan också. Själva stoppet vid grejen har jag fått automatiskt när de börjat rota fram godiset. Då har jag berömt massor, som att de varit extremt duktiga som hittat korv i skogen. Det har de ju också varit eftersom de spårat sig fram dit. När godiset är uppätet så har jag uppmanat dem till att plocka upp saken. Det har räckt med att de noppat i den med tänderna. Då har de fått mer godis från fickan, samtidigt som jag gjort stort väsen av att jag plockat på mig grejen. Vad BRA att vi hittade den va! Efter det har vi fortsatt att spåra.
Jag har även börjat lägga spåren hela vägen tillbaka till bilen eller väskan, istället för att det ska bli ett avslut vid det sista föremålet. Framför allt min äldsta whippet, som faktiskt är extremt spårtänd, kopplade snabbt att föremål = slut på det roliga spåret. Han fick som aldrig veta var det slutade... När jag började med att vi spårar och spårar och till sist är vi tillbaka där vi började, så har han blivit mycket mer villig att se grejorna i spåret också.
Efterhand minskar man sedan på godiset vid leksaken och ökar godisgivan från handen istället. Till sist är tanken att hunden måste plocka grejen och ge den till matte, för att sätta igång godismaskinen. Terven och äldsta whippeten var/är ungefär där. De hade/har i alla fall ganska tydliga markeringar där de noppar i föremålet och ser efter godis. Fast numera tränar jag inte alls för tävling längre och lägger godis vid alla föremål ändå, för att göra det lättare och roligare. Terven har gått ur tiden för drygt 11 år sedan, äldsta whippeten är 11 år, mellanwhippeten är en mycket fin spårhund men är inget tävlingsämne. Unghunden (som blivit två år, oops) skulle säkert kunna bli något med lite mer koncentrerad träning, men just ja, matte avskyr ju att tävla... Så vi kör lite för skojs skull när andan faller på istället
Lycka till!
