Hej!
För några veckor sedan gick min - alldeles, alldeles för unga - mamma bort helt oväntat i en massiv hjärnblödning. Jag hade pratat med henne bara 15 minuter innan, då jag var på väg hem till henne. När jag kom till hennes hus hittade jag henne död på vardagsrumsgolvet och gjorde HLR i väntat på räddningstjänsten och ambulans som sedan fortsatte med återupplivningsförsök i nästan 40 minuter. Jag har mycket flashbacks från detta men har samtidigt under de här veckorna mest känt mig tom och helt sjukt trött, har gjort allt praktiskt med begravningen som om jag vore radiostyrd mer eller mindre. Allt har varit en enda lång dimma, men den där rika känslan av sorg har på något sätt uteblivet eftersom jag inte kan ta till mig på ett känslomässigt plan att detta faktiskt hänt PÅ RIKTIGT. Jag har mina stunder av insikt och då går jag sönder, men sedan är det som att ett lock läggs på och blockerar känslorna. Nu har begravningen varit och jag väntar på att verkligheten ska komma ikapp på riktigt, men fortfarande känns det inte verkligt. Jag förstår på ett logiskt plan vad som har hänt, men emotionellt är det som en spärr som inte släpper. Just nu längtar jag nästan efter att få bryta ihop och förstå. Den här tomheten och meninglösheten jag går med äter upp mig mer än de stunder då jag faktiskt får gråta och förstå. Just nu känns allt bara som ett jävla hål i tillvaron, ingenting gör att det känns mindre vidrigt och ingenstans känns ok att vara - men samtidigt är det en tom, ihålig, fattig känsla istället för en intensiv sorg.
Min mamma och jag stod varandra enormt nära och delade intresset för att träna och tävla med våra hundar, vi sågs de flesta dagar i veckan för att promenera eller träna våra hundar ihop. Hon var min bästa vän och därför är det än mer ofattbart för mig att jag inte brutit ihop "på riktigt" ännu.
Jag skulle gärna vilja höra hur det varit för er andra som förlorat anhöriga - särskilt om det skett oväntat och om ni bevittnade det - hur processen varit för er? Är det någon som känner igen sig i det jag skriver? Hur var första tiden efter dödsfallet för er, och hur var det på längre sikt?
För några veckor sedan gick min - alldeles, alldeles för unga - mamma bort helt oväntat i en massiv hjärnblödning. Jag hade pratat med henne bara 15 minuter innan, då jag var på väg hem till henne. När jag kom till hennes hus hittade jag henne död på vardagsrumsgolvet och gjorde HLR i väntat på räddningstjänsten och ambulans som sedan fortsatte med återupplivningsförsök i nästan 40 minuter. Jag har mycket flashbacks från detta men har samtidigt under de här veckorna mest känt mig tom och helt sjukt trött, har gjort allt praktiskt med begravningen som om jag vore radiostyrd mer eller mindre. Allt har varit en enda lång dimma, men den där rika känslan av sorg har på något sätt uteblivet eftersom jag inte kan ta till mig på ett känslomässigt plan att detta faktiskt hänt PÅ RIKTIGT. Jag har mina stunder av insikt och då går jag sönder, men sedan är det som att ett lock läggs på och blockerar känslorna. Nu har begravningen varit och jag väntar på att verkligheten ska komma ikapp på riktigt, men fortfarande känns det inte verkligt. Jag förstår på ett logiskt plan vad som har hänt, men emotionellt är det som en spärr som inte släpper. Just nu längtar jag nästan efter att få bryta ihop och förstå. Den här tomheten och meninglösheten jag går med äter upp mig mer än de stunder då jag faktiskt får gråta och förstå. Just nu känns allt bara som ett jävla hål i tillvaron, ingenting gör att det känns mindre vidrigt och ingenstans känns ok att vara - men samtidigt är det en tom, ihålig, fattig känsla istället för en intensiv sorg.
Min mamma och jag stod varandra enormt nära och delade intresset för att träna och tävla med våra hundar, vi sågs de flesta dagar i veckan för att promenera eller träna våra hundar ihop. Hon var min bästa vän och därför är det än mer ofattbart för mig att jag inte brutit ihop "på riktigt" ännu.
Jag skulle gärna vilja höra hur det varit för er andra som förlorat anhöriga - särskilt om det skett oväntat och om ni bevittnade det - hur processen varit för er? Är det någon som känner igen sig i det jag skriver? Hur var första tiden efter dödsfallet för er, och hur var det på längre sikt?
Senast ändrad: